Framåt. Framåt!

Jag kan inte för mitt liv få ihop en bra och snärtig avslutning på det kapitel jag håller på med. Jag lider ju lite av sjukan att allt jag skriver ska leda till en framåtrörelse, ett sug efter att läsa även nästa kapitel, en sorts cliffhangersmitta grundad i för mycket ”24”-tittande i mina dar, om nu något sådant är möjligt. Jag skrev om det där redan för mer än två år sedan, för även om romanen i sig var en annan så var känslan densamma. Framåt, våga aldrig stanna upp och vila, läs vidare.

Men det vill sig inte. De står i en bar. Kommer inte till skott. Trevar. Det håller inte. Blä.

Dessutom satt jag och grubblade under hela frukosten efter en tanke till ett blogginlägg. Skönt att det ena löste det andra åtminstone.

Regnbågens alla färger (3)

Det infekterade regnbågsbråket fortsätter. För ungefär en halvtimme sedan samlades halva TT vid panoramafönstren med utsikt norrut över Strömmen och suckade unisont ooh aah kolla! om en rätt magnifik regnbåge som störtade rakt ner i Nationalmuseum. Då de icke öppningsbara fönstren var helt regnprickiga undlät jag mig dock från att ta en bild. Det skulle jag aldrig ha gjort!

För strax därefter facebookar Peter mig, skriver att den senaste regnbågsindikationen tyder på att skatten finns i en Hötorgsskrapa. Trams kontrar jag, den finns ju i Nationalmuseum!

Men så drämmer han till med bildbevis. Typiskt.

regnbageigen.jpg

Författande är bara ren matematik (2)

skrivarorstrand.jpg

Jag har strött en del siffror kring mig i ett antal inlägg. Romantekniska siffror. Och så såg jag i helgen att det kommit länkningar till min blogg från en kommentarstråd hos Ninni Schulman, där frågan om hur lång en roman är hade ställts i ett inlägg. Och jag skrev ju om det där i fredags, men de siffrorna beskrev endast ett pågående arbete, inget färdigt sådant, som jag gjort tidigare. Så här kommer, för förhoppningsvis sista gången, de kalla fakta som omgav ”Dannyboy & kärleken” när det begav sig:

Antal sidor: 234 i pocketupplagan, 229 av dem effektiv text
Antal tecken inklusive blanksteg: 341 000
Antal ord: 64 200
Antal tecken per normalsida: 1 845
Antal ord per normalsida: 345

Att antalet tecken per ”normalsida” inte är lika med det totala antalet tecken delat på sidantalet förklarade jag i fredagens sifferexercis.

Hur man formaterar ett Worddokument för att få en dokumentsida som motsvarar en romansida beskrev jag här för en tid sedan.

Fotnot: Bilden är tagen under gårdagens skrivarstund på Café R4 på Rörstrandsgatan.

Intresseklubben antecknar (2)

Jag frågade Johanna vad jag skulle blogga om. Vänta lite sa hon och fortsatte med sitt eget teknikbloggande och glömde snart bort mig. Jag ringer väl pappa då istället – det är ju hans dag i dag – men han var i Valbo och sprang Novemberflåset, hurtig som han är.

Då skrev jag det här istället.

——

J: Mäh, så där kan du väl inte skriva?
D: Kan jag väl, du kommer ju inte ens ihåg att jag frågade dig.
J: Det är i och för sig sant.

Jag skriver, alltså finns jag (29)

lola.jpg

Jag sitter på Café Lola på Renstiernas gata med nya Anna Ternheim-skivan i lurarna och skriver. Vi har det fint ihop, jag och lilla Macbook. Han var lite yster när han fick komma ur sin nya datorväska till en början, sprang omkring och skränade tills caféinnehavaren stirrade stint på honom och han stillade sig. Nu vilar han lugnt under mina handlover när jag skriver skriver skriver oj vad jag skriver.

Intresseklubben antecknar

Jag har vikt tvätt, gjort frukost, ätit frukost, diskuterat Obamas val av hundar och ska sy ett par byxor. Eller nja, inte direkt sy ett par byxor, men sy bort ett hål eller två i ett par byxor.

Senare ska jag skriva på boken. Det blir fikpremiär för nya datorn, den står redan och hoppar av förväntan i hallen, att blogga samtidigt är jättesvårt men för lördagspubliken är jag beredd att göra det mesta.

Författande är bara ren matematik

Jag får regelbundet Googlesökningar av slaget antal ord per sida. Inte varje dag, men ganska ofta. Och eftersom jag vill att den här bloggen då och då ska ha en pedagogisk teknikdel med lätta drag av autism, så tänkte jag dyka djupare i det här med författarens behov av siffror.

För nästan exakt en månad sedan skrev jag att min roman för tillfället bestod av 267 349 tecken inklusive blanksteg, vilket gav 173 romansidor (enligt min magiska formel för hur man ställer upp ett romandokument i Word på bästa sätt). Jag skrev också att jag räknat ut att medelordet i boken är 5,34 bokstäver långt (upp från 5,29 i ”Dannyboy”), men jag skrev inte ut något svar på googlingen ovan. En onödig uppgift tänkte jag, det är ju bara att dela teckenantalet med sidantalet och multiplicera med ordlängden.

Men så slog det mig i går att en roman består ju också av rätt mycket luft – eller vita ytor – i form av kapitel som slutar bara några rader in på sida, början på kapitel som börjar en fem-sex rader ner på en sida, dialogstycken som ger mycket vitt och så vidare och så vidare. Det betyder att om man delar antalet tecken med antalet sidor ovan (267349 delat med 173) visserligen får ett korrekt mått på hur många ord en boksida verkligen har i medel, men det är troligen inte det vi har i åtanke när vi drabbas av funderingen hur många ord innehåller en boksida? Troligen ser vi då framför oss en relativt välfylld sida med text från topp till tå, kanske med ett par-tre dialogcitat som skapar luft och spänst åt anrättningen.

Och då är frågan: Hur många ord har en sådan medelsida?

Jag valde ut fem likartade ”standardsidor” ur mitt manuskript, räknade och gjorde ett genomsnitt.

Svaret blev: 345 ord och 1840 tecken per sida.

Så nu behöver ni inte ligga sömnlösa över det längre.

Torsdagens lästips

I söndags skrev jag i vredesmod ett litet inlägg om den där småstadsbiografannonsen som Gud glömde, och blev i kommentarsfältet anklagad för att banalisera folkmord. Kopplingen var för mig inte riktigt självklar, men hur som helst har i dag Kjell Häglund publicerat en väldigt välskriven krönika hos Filmnyheterna om den där annonsen. Delar av mitt inlägg finns dessutom med på ett hörn, upptäckte jag glatt när jag läste.

Fotnot: Till min förskräckelse såg jag dock att citatet han knipsat från mig innehåller en olycklig upprepning av orden just nu. I originalinlägget har jag nu valt att putsa bort det – i backspegeln är jag alltid bäst friserad.

Matt Santos for president!

Fredrik skriver just det jag tänkte när jag sömndrucken satt på tunnelbanan i morse och fick sjuka cravings efter ”Vita huset”. Kom igen NBC, det är dags att låta Matt Santos flytta in på 1600 Pennsylvania Avenue på riktigt. Det kommer aldrig att komma ett bättre tillfälle att återuppliva världens bästa tv-serie än just nu.

Jaha, då börjar vi väl om igen då.

fyraar.jpg

Klicka här för mer läsbar variant.

——

Trött i skallen i dag, spak efter att ha stirrat på CNN:s coola jättetouchskärmar där statistikfrosseriet nådde nya nivåer två tredjedelar av natten. Jag vill se Sören Holmberg göra något liknande om knappt två år här hemma.

Men 3D-hologrammet … nja, med tanke på att de bara använde det en gång under de fem första timmarna av sändningen insåg de kanske själva att tekniken var roligare om verkligheten.

Nu jobb.

Macahan for president!

Hört i herrarnas omklädningsrum på Forsgrenska badet på Medborgarplatsen i dag, strax efter lunch:

– Alltså man hoppas ju att den där mörka killen Obama vinner.
– Ja, Schwarzenegger tycker jag inte ska få bli president. Jag tycker han ska hålla sig till sitt.
– Hur menar du nu?
– Ja jag tycker inte att han Schwarzenegger skulle bli en bra president.
– Nä, han ska ju inte bli president, han stödjer bara den andra, Macahan. Det är Macahan som ska bli president.
– Ska de rösta fram en Macahan till president?
– Ja.

——

Jag finner mig för övrigt sitta klistrad vid tidningarnas minut för minut-rapportering. Skulle jag ha gjort något liknande för ett svenskt val? Don’t think so.