Författare och skribent
Jag har en fundering:
Ponera att händelserna i en roman inte presenteras i kronologisk ordning. Är det då
1. idiotiskt
2. kalasbra
3. meningslöst
4. mest lite konstigt
att trots detta sätta ut kapitelnummer enligt den plats de skulle ha på en tänkt tidslinje? Så att boken exempelvis inleds med kapitel fyra och följs av kapitel sex? Och där kapitel två kanske följer på kapitel tretton?
Rent hypotetiskt alltså.
Eller nja, pressmeddelandet kom för en dryg timme sedan, men ändå:
Statsminister Fredrik Reinfeldt besöker företaget Adlibris i Morgongåva måndag 30 mars
På Adlibris kommer Fredrik Reinfeldt att samtala med ledning och personal om läget på arbetsmarknaden och om företagets utsikter för framtiden.
Under vintern besöker Fredrik Reinfeldt företag och arbetsplatser för samtal om möjligheterna för jobb och företagande i Sverige under den internationella lågkonjunkturen.
Ur programmet
10.00 Samtal med ledning och personal följt av rundvandring på företaget.
Plats: Adlibris, Tjusarvägen (mot gården), Morgongåva.
Tid för media i anslutning till besöket.Välkommen!
Alltså, ju mer jag tänker på det, desto mer funderar jag på varför jag lägger ut det här inlägget. Hm. Jag tar tillbaka allt men trycker på publicera ändå för det var ett rejält jobb att formatera bort alla mystiska tecken som följde med från fucking jävla First Class-mejlsystemet över till WordPress.
Och så säger de att den fysiska boken inte har en framtid i det digitala landskapet.
Allsvenskan drar ju igång nästa vecka, och tidningarna excellerar i förhandsartiklar. I Expressens genomgång hade turen i dag kommit till Gefle IF, genom ett porträtt på anfallaren/mittfältaren Amadou Jawo. Och i intervjuns sista svar, efter att Jawo berättat att han gillar det mesta med Gefle förutom att publiken är så tystlåten, finns så mycket av Gästrikland att jag knappt vet vart jag ska ta vägen:
Vad kan man göra?
– Vet inte, det är som det är. Den enda gången förra året som det blev lite stämning var när vi slog Halmstad med 4-0. Fast först när vi gjorde 4-0. Då kom det några applåder.
Back in the day recenserade Nina Lekander min debutroman i Expressen. Jag vill minnas att hon tyckte den var ganska schyrre och att jag bara töntade mig lite grann stilistiskt (ja, hennes recension av min bok finns på nätet men jag tänker inte länka till den för som enda recensent avslöjade hon romanens twist, bu för det). I dag har hon hur som helst recenserat Hanna Hellquists debut ”Karlstad Zoologiska” i Dagens Nyheter och även här får nog slutsatsen betecknas som ganska schyrre, även om det tar henne längre tid att komma till samma slutsats.
Men det är något med texten som stör mig. Det finns en uppläxande och mästrande ton i recensionen, Lekander vill uppfostra Hellquist, bland annat skäller hon på henne för att hon inte använt sig av orden som sagt när hon på sida 180 skriver att kakaduor dammar, trots att samma info ju finns på sida 88. Och ”representabel”, vad är det för kontamination mellan representativ och presentabel! utbrister Lekander i slutet, en mening som gör mig så motvalls att jag genast öppnar mitt pågående romanprojekt och skriver in representabel på första bästa ställe där det passar (kapitel 31, första stycket).
Det brukar sägas att man måste ge ut minst två romaner för att få bli medlem i Författarförbundet. Gäller samma regel för ord? I sådant fall torde nu det här ordet vara på god väg mot de fina salongerna.
Varför är männen så frånvarande när det kommer till bokcirklar? Eller är det bara en myt att endast kvinnor samlas för att prata om böcker i grupp? Vi rannsakar oss själva och funderar över hur faktorer som vindrickande, innebandy och ”ovanliga” människor spelar in i sammanhanget.
DJtv #18 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.
Länkar till sådant vi pratar om i inlägget:
Etgar Keret: ”Åtta procent av ingenting”
Bokcirklar.se
Lilla gumman
Ulf Lundell: ”Friheten”
Och glöm inte att DJtv även kan prenumereras på som podcast.
Tog tunnelbanan söderut i går kväll, såg ”Milk” på Victoria och promenerade sedan upp i Sofo och skämdes en smula över att vi hade så dålig koll på nutida gayhistoria, faktum är att jag aldrig hade hört talas om Harvey Milk innan filmen dök upp, och med tanke på vilka konsekvenser hans insats verkar ha fått så … ja, skäms på dig Daniel.
Vi satte oss på Momma efteråt – lagom lugnt också en lördagskväll – och när Johanna gick till baren för att handla röda drinkar försjönk jag i tankar om staden. När det kommer till Stockholmspersonlighet har jag alltid i grund och botten personifierat mig själv som en Södermänniska. Södermalm är utan tvekan den stadsdel i Stockholm jag varit full i flest gånger. Jag har haft en flickvän som bodde vid Nytorget. När Innerstadspress intervjuade mig för ”Dannyboy & kärleken” meddelade journalisten efter vår pratstund att intervjun inte skulle publiceras i Vi i Vasastan, Östermalmsnytt eller Vårt Kungsholmen utan bara i Södermalmsnytt, boken känns mest som en Söderroman sade han.
När drinkarna var urdruckna gick vi ner till Tjärhovsplan och väntade på tvåan. Några fulla tjejer i artonårsåldern fnittrade hela vägen in mot city och flirtade med en kille som var lite för gammal för att det skulle kännas bekvämt innan de steg av samtidigt vid Norrmalmstorg. Vi fortsatte norrut till Odengatan.
Jag är en Södermänniska. Och jag har trots det inte bott en endaste dag av mina snart tio år i Stockholm på Södermalm.
Johanna: I dag ska du nog raka dig. Du börjar se ut som en tangokavaljer.
Ja, det är fortfarande bara i Sverige och det är fortfarande bara i subkategorin videopodcasts/arts/literature, men nu är Djtv fasiken nummer ett på den där topplistan. Före Naomi Klein! Före Richard & Judy! Före Oprah!
Nu väntar vi bara på att SVT ska ringa. TV4. Kanal Lokal.
Den 20 februari hade jag med en krönika i branschtidningen Svensk Bokhandel där jag kritiserade den svenska ljudboksbranschen för att vara på väg att upprepa de misstag som skivbolagen gjort i det digitala landskapet.
I det nummer av SvB som ges ut i dag svarar ljudboksförlaget Earbooks vd Shadi Bitar att min krönika inte håller ”branschnivå” samt hävdar att jag inte ens bemödat mig att prova det Book2Go-minneschip som jag skriver kritiskt om. Att Shadi Bitar ifrågasätter min branschkompetens har jag inga problem med, men det gör mig väldigt irriterad när han utan att kontrollera fakta påstår saker om mig som inte är sanna.
Självklart hade jag testat Book2Go:s micro sd-chip innan jag skrev min text. Den sista helgen i januari provade jag utförligt ett pressexemplar av micro sd-utgåvan av Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Att jag inte beskrev mina upplevelser närmare berodde på att krönikan inte handlade om denna produkt, den tjänade endast som ett av flera exempel på vad jag ser som ett större problem inom ljudboksbranschen. Möjligen tror Shadi Bitar att jag inte har testat deras pryl eftersom jag inte nämner att micro sd-chippet går att stoppa in i vissa mobiltelefoner, men jodå, det var jag fullständigt medveten om. Men efter att ha testat Book2Go tyckte jag helt enkelt inte att det var relevant.
I sitt svar skriver Shadi Bitar att jag har missat att mobiltelefonen i allt större utsträckning håller på att bli den multimediaapparat där man kan ta foto, surfa på nätet och lyssna på musik och ljudböcker i en och samma enhet. Vad han missar är dock att det är precis vad vi inte kan göra efter att ha stoppat in Book2Go-chippet i våra mobiltelefoner. Dagens mobiler har snålt tilltagna interna minnen, vi förväntas ha ett minneskort på ett antal gigabyte i våra lurar för att spara bilder och musik på. Så fort det egna minneskortet tas ur och ljudbokschippet sätts in försvinner bilderna och musiken från telefonen. Personligen kunde jag inte ens längre surfa på min blott månader gamla Nokia 6220 Classic eftersom jag även sparat mobilwebbläsaren på mitt micro sd-chip. När jag sedan tog en bild med mobilen samtidigt som jag lyssnade på ljudboken, ja då lagrades bilden på ljudbokschippet och inte på mitt eget minneskort där jag har mitt bildbibliotek.
För att kunna använda mobilen normalt under den tid då jag lyssnar på en ljudbok måste jag alltså göra exakt så som jag skrev i krönikan – föra över ljudboken via usb-adaptern till min dator, och därefter från datorn över till mobilen så att boken hamnar på mitt eget chip och samsas med mina bilder, låtar och program. I och med detta har Book2Go-chippet i mina ögon förlorat hela sin påstådda fördel mot det redan existerande ljudboksformatet mp3-cd.
Avslutningsvis hävdar Shadi Bitar att mitt (visserligen något raljanta) påstående om att förlagen verkar vilja att ljudboken förblir så analog som möjligt så länge det bara går är helt fel eftersom de cd-skivor som de i dag använder faktiskt är digitala. Jo, även jag är medveten om att cd-skivors innehåll bygger på ettor och nollor, men att ett ljudboksförlag år 2009 anger det som ett bevis för att man hänger med i den digitala utvecklingen känns faktiskt bara fånigt.
1. Fick ett meddelande från min vän Gosia i New York. När jag var där för ett år sedan – jösses vad tiden går – och rekapitulerade för henne vad ”Dannyboy” handlade om tyckte hon det lät som att man blev andfådd när man läste den. Tja, jo, kanske, var mitt svar. Nu hade hon hur som helst snubblat över ett Penguinprojekt vid namn We Tell Stories som belönats vid SXSW-festivalen i Austin – var känslan i min bok månne ungefär densamma som berättelsen ”The 21 steps” däri framkallade hos henne?
Well, säker på det kan jag ju inte vara, men jag är hur som helst väldigt impad av ”The 21 steps”, eller snarare av hur den är byggd i och med att man följer berättelsens korta, väldigt intensiva prosastycken på ett elegant sätt via Google Maps samtidigt som handlingen fortskrider. Och den sätter dessutom griller i mitt huvud, jag har vid flera tillfällen fantiserat om att göra en sorts interaktiv kartlösning för Dannyboyvandringen genom Stockholm (jag gör ju som ni vet allt för att slippa skriva/redigera/vegetera klart bok nummer två) och det kväste inte direkt mina tankar, om vi säger så.
Tack Gosia, det var en ypperlig länk.
——
2. Fick en plastficka innehållande Tidningen Rekord (nr 43, 1959) nedstoppad i brevinkastet från min vän Magnus som tack för en tjänst. På plastfickan satt en postitlapp med ett meddelande som avslutades med orden OBS! Vänd. Jag lydde.
Faktatexten vid klubbemblemet lyder: Sandvikens Idrotssförening bildades den 6 juli 1918 och anses vara Norrlands för närvarande bästa fotbollslag. 19 säsonger i allsvenskan.
Tack Magnus, den kommer definitivt att ramas in.
D: Jag måste ta och fixa det där blogginlägget nu.
J: Men gud vad du bloggar.
D: Ja men jag måste ju få utt ett morgoninlägg, mina fans förväntar sig det.
J: Dina fans?