Det blir Joan Didion!

Okej, nu har jag satt 20 spänn i vår redaktionsvadslagning på att Joan Didion får litteraturpriset. Jag tänker så här:

Det blir en amerikan eftersom Horace dissat amerikanerna som grupp men senare poängterat att det här minsann är en individtävling, inte en nationalsport. Nästa grej är att det bör bli en kvinna – de kommer aldrig att erkänna det men självklart vore det en fjäder i hatten om de klämde i med två kvinnor i rad med tanke på att statistiken fortfarande är 93/11 i männens favör. Och eftersom det enda namnet som brukar förekomma när det gäller amerikanska kvinnor är Joyce Carol Oates så blir det Joan Didion, dels eftersom Oates straffat ut sig med sin maniska produktion men också för att Svenska Akademien har gjort precis så här tidigare, år 2000 trodde alla att priset skulle gå till den där andre kinesen, och så drämde de till med den helt otippade Gao Xingjian istället.

Så kom igen nu Horace, make my day!

Det var bara det

Ah.

I love the smell of Nobel prize in the morning.

——

Nej, det var faktiskt inte bara det när jag tänker efter. Jag ser i dagens Aftonbladet att Kristian Luuk hoppar av Melodifestivalen nästa år. Och jag kan faktiskt inte känna annat än sorg när jag läser det. Det har varit riktigt roligt att ha herr Luuk som lekledare under de två senaste årens schlagerturnerande och jag har svårt att se vem som ska fylla hans skor, jag hade trott på ett tredje och sista färgsprakande år. Att kuska runt nästa år blev genast en något mindre attraktiv syssla.

——

Ah. Nobelpris och Melodifestival i samma inlägg. I love the smell of det också.

Författande handlar om teknik och siffror

Det här riktar sig speciellt till alla hugade författare där ute, med anledning av morgonens inlägg.

Om ni vill hålla koll på hur långt ni har kommit i ert romanepos sett till verkliga romansidor, ställ in ert dokument enligt följande om ni jobbar i Microsoft Word:

Använd Times New Roman, 12 punkters storlek, använd radavståndsvalet Exakt och sätt det till 28 punkter och låt högermarginalen vara inställd på 16 (vilket i Word är detsamma som grundinställningen). Den text som nu ryms på era dokumentsidor är densamma som går in på en ”normal” romansida.

OBS! Detta är ingen exakt vetenskap, utan bygger på mätningar och uträkningar jag knåpade ihop för cirka fyra år sedan. Men det brukar stämma förvånansvärt väl.

5,34

Jag har hamnat vid något av en slutpunkt. Nej – inte så att bokjäveln är klar gubevars, vad tror ni egentligen!? – men det jag tänkt ska utgöra första delen, vilket ska vara sju niondelar (niondedelar?) av hela klabbet, är nog fasiken klart. Nej – inte klart gubevars, men åtminstone nedskrivet.

Och i dessa sifferbesatta med globalt ekonomiskt sönderfall, tänkte jag bjuda på lite statistik:

Manuset är nu på 267 349 tecken inklusive blanksteg och 173 romansidor långt. När jag hade nått motsvarande sidlängd i ”Dannyboy” hade jag skrivit 258 331 tecken, den nya boken är alltså aningen mer texttung – något som är medvetet – även om jag hade trott att skillnaden ännu något större. Då den nya romanen hittills består av 50 045 ord, och ”Dannyboy” vid samma sidlängd hade 48 825 i magen, ger det att den nya romanen består av ord som i medel är 5,34 bokstäver långa, jämfört med ”Dannyboys” 5,29.

Det tar sig.

Snillet spekulerar

Vi diskuterade Nobelpriset i går kväll, vem som borde få det och vem som redan hade fått det. Jag försökte starta en gissningstävling, räkna upp de tio senaste årens vinnare, men initiativet mottogs med föga entusiasm så jag började läsa om Moa Martinson istället, borde verkligen ta reda på hur det var med det där släktskapet som mamma sagt att vi har, hur jag nu kollar det enklast utan att behöva ta till släktforskning.

Nåväl. Jag tycker att en bred amerikan borde få det. Jag har inget särskilt skäl till varför, men jag tycker att det vore trevligt, USA får alldeles för lite utrymme i våra liv. Rent personligen anser jag att Richard Ford vore ett trevligt val om nu inte Astrid Lindgren kan få det postumt, det vore ju på tiden att de valde någon man har hört talas om. I sånt fall skulle jag dessutom ha varit hemma hos en Nobelpristagare, alltid en fjäder i hatten.

Hur nära har jag varit en Nobelpristagare? Tja, jag satt bredvid när min kollega pratade med Doris Lessing i telefonen förra året och det var nära att jag läste Elfriede Jelineks ”Lust” 2004, men i övrigt, nej, ingen vidare fysisk kontakt.

Fast i och för sig, om det där med Martinsonsläktskapet slår in är jag ju blodsbunden till någon som haft intimkontakt med en vinnare. Det kittlar en smula.

Jag är för gammal för sånt här

Det har varit en sådan där helg igen.

En helg som visserligen varit såväl väldigt rolig som avslappnande som spännande men samtidigt ack så utmanande och negativ för min utslitna kropp.

En sådan där helg då jag känner att tack gode Gud för att måndagen är här så att jag kan gå till jobbet och vila upp mig nu.

Men först en halvtimmes skrivande.

Minnesjunkiens våta dröm

För att fira Googles tioårsdag har nätjätten släppt en specialversion av sin sökmotor, där man kan söka i deras äldsta sparade index. Sju år båkat i tiden lyckades de ta sig, vilket alltså innebär att man kan googla sig tillbaka till 2001.

Det svindlar i min minnesjunkiehjärna när jag ger mig ut i dåtiden, till tiden då jag nyligen fått fast jobb, köpt lägenhet vid Gullmarsplan och tagit de första stapplande stegen på det som skulle bli ”Dannyboy & kärleken”. Som alla andra egocentriker väljer jag att först googla mig själv, och finner att avtrycken jag gjort på nätet vid denna tid inte var särskilt djupa. På en förteckning över Kalmar nations styrelsemedlemmar dyker jag upp första gången, därefter som författare till två biorecensioner – jag har gett ”Happy Texas” en fyra och ”Good vibrations” en tvåa, TT Spektra hette fortfarande Avisa och Spray Nöje hade nätpublicerat dem. Därefter … nej, det är allt som finns om eller av mig.

Tre Googleträffar. Herre Jesus.

Nåväl, med tanke på att jag inte ens visste vad Google var år 2001 utanför sökte mig fram på internet (som jag nog fortfarande skrev med stor bokstav på den tiden, hua) med Altavista, så låter jag det bero.

Men det är en fantastisk pryl, Google anno 2001, bara att dyka ner i. Så här såg Aftonbladet ut i juli 2001:

ab2001.jpg

Och så här tedde sig Dagens Nyheter några månader senare:

dn2001.jpg

Låt oss därefter avslutningsvis begrunda faktumet att Altavista faktiskt fortfarande existerar år 2008, och därtill i en svensk version. Som att resa i tiden det också, på något vis.