Kossan, Le Clézio och jag

I slutet av februari förra året var det Melodifestivalen, och därmed också jag, som intog paradhotellet CH i Gävle. I dagens upplaga av Arbetarbladet läser jag inte bara att Önska har chansen att bli årets ko,

onskako.jpg

utan även att årets Nobelpristagare i litteratur, Jean-Marie Gustave Le Clézio, i går intog CH och ämnar spendera sina nätter där under den tid han vistas i gästrike- och nordupplandsskogarna när han i helgen tar emot Stig Dagerman-priset.

leclezio.jpg

Jag vill minnas att det vid något tillfälle under schlagerefterfesten förra året dök upp en person iförd björndräkt på dansgolvet, och att denna brottades ner av en SVT-anställd som överförfriskat sig på hallonshots. Jag undrar om något liknande kommer att hända när Le Clézio firar i kväll.

Ickeläsningen, tiden och jag

Jag läser för lite. Det går för sakta. Just nu har jag fyra böcker på hög, böcker jag verkligen vill läsa, men de facto har jag bara lyckats läsa knappt hundra sidor i “Statsrådet och döden” samt lite drygt hundra sidor i “Ett land i gryningen“, som både hyllas och sågas i dagens DN, på de senaste … tja, säkert tre veckorna.

Vad gör jag med min tid? Inte läser jag i alla fall.

Och det tär på mitt samvete.

——

Och på tal om något jag gör istället för att läsa. Jag kollade just in promovideon för femte säsongen av “Lost”. Jag fick ståpäls här hemma i soffan.

Den grundläggande uselheten (3)

Marcus Birro slutar blogga efter att någon lämnat en alltigenom ondskefull kommentar som ni får gå någon annanstans för att läsa. Birro sticker ofta ut hakan, och har en förmåga att hamna i kvällstidningsrubriker, men den typ av påhopp han fick mottaga i går ska ingen behöva acceptera, och jag förstår helt och fullt hans reaktion, även om jag tycker att den är beklaglig.

Egentligen har jag inte så mycket nytt att säga i ämnet. Jag återpublicerar helt enkelt delar av vad jag skrev i ett liknande ärende i maj förra året. Det är fortfarande min ärliga åsikt:

Jag kan mycket väl förstå att en del bloggare, och journalister för den delen – det är ju inte bara bloggar som man kan kommentera i – tycker att det är förjävligt att de tvingas ta så jäkla mycket låg skit på nätet, men problemet är enligt mitt sätt att se det egentligen större – bloggen har öppnat kranen för människans ärliga låghet.

Problemet som de illasinnade anonyma kommentarerna visar upp är ju att mänskligheten till stora delar i grund och botten är dum i huvudet. För jag är ledsen, jag tänker inte skriva “till vissa delar”, för jag tror inte att det är några särskilt extrema människor som skriver de här jävla dumheterna, jag tror det är rätt vanliga idioter, som i sin alldagliga bitterhet över att de inte blev särskilt framgångsrika, lyckade eller bara för att de har en allmänt dålig dag visar upp sidor av människan som tidigare varit svår att släppa fram i ljuset, eftersom det så enkelt avslöjades. Nu, med “anonymiteten” som skydd, kan de öppet skylta med rasistiska, homofoba och kvinnofientliga åsikter utan att blinka. Det går att inbilla sig att folk i grunden är snälla, men det är de inte. Folk är idioter när ingen tittar på. Vi pratar alla någon gång elakt om människor då vi tror att vi kan göra det utan att bli påkomna. Vi skvallrar. Vi pratar skit. Och när risken för att åka fast bedöms till noll blir så klart orden som kommer ur munnen eller fingrarna etter värre.

Och tyvärr görs det ju utan större risk. Att det mesta på nätet går att spåra genom ett gratiskonto hos Statcounter eller Google Analytics eller något liknande fattar inte de flesta, och en del av dem som fattar struntar nog ändå i det, de vet att majoriteten av dem som utsätts för hatet inte orkar bry sig tillräckligt mycket för att anmäla, att de istället rensar i tysthet och gråter i ensamhet då de tror att hatet är riktat personligen mot dem. Men det är det ju inte. De har bara råkat hamna i vägen för människans grundläggande uselhet.

Batongsvingaren

Alltså, den här Prosapolisen som DN Bok har lanserat.

Jo, det är väl en rolig idé.

Men hittills har han/hon/den gått loss på två författare, och dessa är Paulo Coelho och Camilla Läckberg. Visst, ingen av dem tillhör väl Guds bästa barn när det kommer till stilistik, men hade det inte varit lite mer sport att ge sig på någon som inte redan är bespottad och utskrattad i litterära kretsar? Någon som inte redan låg ner när batongen höjdes?

Bara en tanke.

Framtiden är min melodi, yes indeed.

I ett inlägg från den 24 oktober 2006, när det årets Augustnomineringar presenterats, skrev jag så här i bloggen:

Att bli utgiven från första början var ju ett nålsöga i sig, nu gäller det att sikta mot nästa – och tillsammans med romanfilmatisering och översättning till andra språk håller jag nog en Augustnominering som topp tre på min personliga författarambitionsönskelista. Jag tror jag någonstans i en intervju förra året sa att jag hoppades att min tredje roman, som enligt min strikt uppstyrda femårsplan ska komma 2010, skulle vara redo för en sådan uppgift. Det är fortfarande min ambition. Det får så klart gärna komma tidigare, men det gäller ju samtidigt att vara (lite) realist. Om det sedan går att förverkliga är ju en annan sak. Men jag vill, åh vad jag vill.

Två år senare ser jag ingen orsak att backa från det påståendet. Min tredje bok kommer att hålla Augustklass. Kanske inte vinna hela tjotaballongen, inte ens troligen, men få en nominering, ja – den ska vara av sådan art att den ska kunna greja det.

Eller jo, en sak får jag väl börja fundera kring. Att bok tre skulle ges ut senast hösten 2010 verkar smått osannolikt med tanke på det tempo jag håller.

Ja, smått. Men inte helt osannolikt.

Augusteri, Augustera

Så har de kommit, Augustnomineringarna. Och det glädjer mig att tre av de fyra namn jag nämnde i förväg – PO Enquists “Ett annat liv“, Bruno K Öijers “Svart som silver” och Malte Perssons “Edelcrantz förbindelser“, fick nomineringar. Precis som förra året väljer dock Augustjuryn att förvirra och stoppa in en självbiografi – som traditionellt brukar placeras i faktaklassen – i den skönlitterära klassen (PO Enquist). Övriga nominerade bland skönlitteraturen förutom de ovan nämnda är Sara Mannheimers “Reglerna“, Katarina Frostenssons “Tal och regn” och Eva Stina Byggmästars “Men hur små poeter finns det egentligen“.

Tre poeter minsann, det hör inte till vanligheterna. Betyder det att en lyriker får det? Nja, jag tror det blir PO Enquist. Men som sagt, lite mystiskt är det, redan förra årets nominering av Åsa Linderborg i den skönlitterära klassen väckte frågetecken, och Enquists bok är ännu mer en “riktig” självbiografi.

Och ingen Lars Norén så långt ögat når. De kanske gick på DN-linjen och tyckte att det var en hög med skit.

Och de resterande fyra femtedelarna är?

Jag jobbar i dag och det blir dåligt med bloggtid när det finns “Idol”-notiser att skriva och publicera, men det här citatet, saxat från en artikel i dagens DN om att SF sägs missbruka sin dominerande ställning på biomarknaden, är väldigt roligt på ett tragikomiskt sätt. På en fråga om det är så att SF Bio motarbetar kvalitetsfilm, svarar informationschefen Thomas Runfors:

Tvärtom, ungefär en femtedel av vår repertoar är kvalitetsfilm.

Jag skriver, alltså finns jag (t-banan)

skaldaodenplan.jpg

Jag hade ledigt på förmiddagen i dag, och tanken var att jag skulle skriva järnet. Samtidigt hade jag ett möte med en mobiltelefonkartong vid Odenplans tunnelbanestation, och bestämde mig för att slå två flugor i en smäll. Jag köpte en kaffe på Espresso House nere i underjorden och satte mig till rätta på deras rätt minimala fik.

Och det var en rätt trivsam upplevelse faktiskt. Människorna som passerade förbi vid min vänstra sida gav en lagom distraktion, och det var en lätt hisnande känsla att se och känna tunnelbanetågen dundra förbi under rumpan.

Eller som min kollega Nils sa när jag väl kom till jobbet: Gick det som på räls?