Blue Monday

Det är väldigt blått i Stockholm i dag. Jag tänker inte orda särskilt mycket om det, det är som det är och det ska väl om inte annat åtminstone bli lite fascinerande att se hur det går.

Däremot måste jag erkänna att jag tycker att det är rasande spännande med valvakor. Inte nödvändigtvis för väntandet på resultatet, utan först och främst för det totala frossandet i siffror och tabeller och jämförelser och spådomar och hej och hå. För det måste ju vara så att för Sören Holmberg kommer bara julafton en gång vart fjärde år. Karln lever ju för sin valstatistik, och jag tycker det är underbart när de börjar vända ut och in på siffror. Och jag var inte sämre jag, jag satt och tryckte på uppdateraknappen var trettionde sekund med webbläsaren riktad mot valsajten, och frossade i siffror för olika distrikt, kretsar, kommuner och fan och hans moster. Visste ni till exempel att moderaterna bara fick två röster i kommunalvalet i Ragunda? Och att vänsterpartiet fick över 58 procent av de kommunala rösterna i Fagersta?

Jag gick också in och granskade min egen politiska historia. Eller nej, inte min egen personliga, men jag ville kolla hur det såg ut i de fyra olika valdistrikt jag bott i under mina fyra riksdagsval. Min tes innan jag kollade var att jag har flyttat in i ett allt blåare område för varje val som gått, men det visade sig inte stämma, området runt Gullmarsplan, där jag bodde 2002, är uppenbarligen rödare än centrala Uppsala, där jag bodde 1998. Jag har dock aldrig bott i ett blåare community än nu, så här röstade valdistriktet Gustav Vasa 4, SÖ (i riksdagsvalet):

valdistrikt.jpg

Valdeltagandet i mitt distrikt hamnade dessutom några tiondels procent under riksgenomsnittet – 80,1 mot hela landets 80,4. Skäms på er Vasastadsbor!

För övrigt är jag hängigare i dag igen, och har således stannat hemma från jobbet för fjärde dagen i följd. Jag skulle inte ha promenerat så hårt i helgen. Blue Monday som sagt.

En tår för Palme

Jo, jag och mitt röstkort slutade vela och gick bort till Tidskriftsbiblioteket och gjorde en medborgerlig insats till sist. Jag har aldrig varit maken till fullsatt röstlokal, det var stundtals nästan slagsmål om valblanketterna.

Tog en promenad efteråt. På vägen hemåt passerade jag över Adolf Fredriks kyrkogård. En kvinna stod och grät vid Olof Palmes grav, som i dag var ovanligt välfylld av rosor. Jag undrar hur hennes tårar ska tolkas en dag som denna.

Vardagslycka (2)

mosebacke.jpg

Att äntligen känna sig frisk, äta brunch i septembersolen på Mosebacke, promenera längs Skeppsbron, svänga ner mot och därefter runda Skeppsholmen och Kastellholmen och tillbaka upp mot staden utan ett enda måste i världen i sinnet.

Del ett i min pågående serie om vardagslyckor kan du se här.

UPPDATERING: Min vän Morgan tycker att jag beskrev vår fina lördag lite väl sockersött. Okej då: När vi var längst ut på Kastellholmen snöt jag mig så hårt att jag började blöda näsblod och vi fick sitta i tio minuter på en parkbänk och vänta ut blodstörtningen med en papperstuss uppkörd i min ena näsborre.

En dag kvar…

…och mitt huvud snurrar. Helt ärligt.

Det brukar vara ett lätt sätt att komma undan frågan när man svarar jag har inte bestämt mig ännu. Men det är faktiskt sant, jag har inte bestämt mig. Och det känns jobbigt. För jag hatar att vara en vindflöjel. Jag vill vara bestämd. Jag vill kunna säga att jag står för något. Något bra. Eller åtminstone något.
Rent generellt så är jag mer vänster än höger, det är svårt att bli annat när man växer upp i Sandviken – om man inte blev helt indoktrinerad under förfesterna som hölls i Muf-lokalen under gymnasiet vill säga.

Men nu – nä, jag vet inte. Fan, jag orkar inte med Göran Perssons trötta styrande längre. Jag orkar inte se en socialdemokrati som helt uppenbart har regerat sönder sig och saknar visioner. Varför varför varför mördades Anna Lindh? Om hon hade levat i dag hade det varit hon som stått som sossarnas statsministerkandidat, Persson skulle ha avgått senast förra våren, troligen hösten 2004. Det hade inte varit något snack om vart min röst hade landat.
Nu blev det inte så.

De andra till vänster då? Tja, av de två föredrar jag miljöpartiet, jag tycker de har många bra ståndpunkter och dessutom kom ju Maria Wetterstrand – som jag för övrigt rent generellt tycker verkar vara den mest sympatiska partiföreträdaren av dem alla – ut som Pet Shop Boys-lover i gårdagens nöjesutfrågning i Svenska Dagbladet. Men nej, jag kan inte rösta på ett parti som tycker att Sverige ska gå ur EU. Jag tycker det är en viktig fråga. Så nej, det går inte.

Högerut då? Nej. Alliansen må ställa upp sig hur enad som helst och uppvisa världens största drag under galoscherna (och nu menar jag inte på Ny Demokrati-vis) och visst, kanske är ett maktskifte precis vad den svenska arbetarrörelsen behöver för att vakna ur det komaliknande tillstånd jag tycker den styrt landet med på sistone, men nej – det går inte, jag kan inte, jag vill inte – åtminstone inte förrän de alla förvandlas till Birgitta Ohlsson.

Så vad göra? Uppfinna ett nytt röstsystem som gör det möjligt att rösta på Wetterstrand eller Ohlsson utan att behöva rösta på deras partier? Kan jag fixa det till i morgon? Verkar osäkert.

Äh, nu åker jag och käkar brunch på Mosebacke istället.

Minibokmässa

Det har redan skrivits om det här både här och där, men jag drar mitt strå till stacken också eftersom det berör mig (nåja) personligen:

I helgen och i början av nästa vecka har tidningen Vi minibokmässa i Gallerian i Stockholm. Bland de mer eller mindre aktuella författare som medverkar finns Alexandra Coelho Ahndoril, Anna-Karin Palm, Jonas Hassen Khemiri, Herman Lindqvist och Agneta Pleijel, men jag vill slå extra slag för Sara Stridsberg och Peter Fröberg Idling, som jag känner mycket för såväl personligt som författarmässigt. Sara framträder i morgon lördag klockan 14, och Peter på måndag klockan 16.30. Be there eller be fyrkant, som man sa när det begav sig.

När världar krockar (2)

Jag är rätt svag för att fundera över hur saker kunde ha blivit. Om inte. Hur små beslut, tankspriddhet, eller en axelryckning vid fel tillfälle när ett val ska göras får konsekvenser som man inte anat. Hur det påverkar livet i ett större perspektiv.

I Dannyboy & kärleken handlar det här mest om huvudpersonens oförmåga att släppa det som varit, han funderar över vad som kunde ha hänt om han valt annorlunda vid ett givet tillfälle, hur hade livet tett sig då, ett antal år senare? De här funderingarna har växt så till en grad att han inte kan gå vidare i sin tillvaro, utan ständigt ältar det som varit.

I Vi har redan sagt hej då handlar det mer om hur de små handlingarna får oanade konsekvenser. I bokens början står en man en sen fredagskväll och väntar på tunnelbanan, han bör egentligen kliva på i den bakre änden för att komma upp vid rätt uppgång, men han väljer att ställa sig i mitten av perrongen på grund av ett skränigt ungdomsgäng. När han kliver på tåget ser han en kvinna han känner från förr som han börjar tala med, en kvinna som uppenbarligen blir illa till mods av att se honom och rubbas ur sina cirklar. När hon kliver av tunnelbanan bara en station senare går hon, eftersom hon är skärrad, utan att tänka sig för upp vid fel utgång. Inte förrän hon står uppe på Sankt Eriksplan inser hon att hon gått fel, och kontaktar mannen hon stämt möte med och berättar om sitt misstag. Denne kommer därför för att möta henne istället. I sin iver över att få träffa henne kliver han rakt ut i gatan och blir överkörd av en buss, och dör omedelbart. Vems är felet att han dog? Hans eget, kvinnans, den andre mannens eller ungdomsgängets? Frågan är så klart omöjlig att svara på och det är ju heller ingens fel att det sker, men faktum kvarstår, om inte mannen vid Odenplan gått till perrongens mitt av olust inför kidsen som sitter på perrongen och dricker folköl hade inte bollen satts i rullning.

I verkligheten händer ju såna här saker varje dag, även om effekterna oftast blir mindre. Men ändå.

I går stapplade jag, lätt feberyr och förkylningsjävlig, ner på Odenplans tunnelbaneperrong vid lunchtid eftersom jag var tvungen att åka ner på stan och handla lite. Jag brukar alltid sätta mig i den ände av tåget jag ska upp åt. Nu skulle jag upp mot Sergels torg (jepp, jag behövde min heroinfix) och skulle alltså kliva på längst bak i tåget. I mitt feberrusiga tillstånd fattade dock inte min hjärna det, utan jag kom fram till att jag borde stå längst fram istället. Tåget kom, och jag klev på. Redan vid påstigningen såg jag en tjej jag kände igen, men inte kunde placera. Hon hade stått bakom mig och väntat, och satte sig på ett säte en bit bort. Jag försökte sluta stirra på henne, men lyckades väl så där. När jag klev av tre stationer senare satt hon kvar, skrivandes ett sms. Dörrarna stängdes, tåget åkte, och hon tittade inte åt mitt håll när det skedde.

Det var först när jag kom upp, och insåg att jag gått på i helt fel ände av tåget och istället var nere på Vasagatan, som jag mindes henne. Vi hade en kort historia vintern 1996, eller möjligen precis efter nyåret 1997. Hon var två år yngre, precis ankommen till Uppsala, berusad av staden och ointresserad av en riktig pojkvän. Jag hade nyligen kommit ur ett förhållande och var väl inte heller särskilt intresserad av att skaffa en ny flickvän. Vi träffades på Kalmar nation, hon hamnade hemma hos mig några gånger, vi pratade i telefonen, var på bio. Ungefär i den ordningen. Och sedan inget mer. Jag tror hon bodde i Kantorn. Jag minns inte hennes namn, men jag tror det började på K. Jag har ett vagt minne av att vi sprang på varandra i nattvimlet något år senare, sade hej. Därefter har jag aldrig sett henne igen. Förrän nu.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Det var inte en särskilt omvälvande händelse, det var ju inte direkt som att hon såg mig där genom tunnelbanefönstret samtidigt som dörrarna slogs igen och vi insåg att vår enda chans till livslång kärlek grusats i och med att hon susade in i tunneln på väg mot Gamla stan, men ändå, det kändes lite fint att återse henne, även fast hon nu inte såg mig, eller åtminstone inte låtsades om det.

Dessutom älskar jag när världar krockar. För jo, lite av henne finns med i Dannyboy. Och nu dök hon upp i ett scenario som, om än i väldig lighttappning, återfinns i min nya bok. Sånt gillar jag.

Show me the money

Okej, det finns faktiskt vissa saker som är lite roliga med att vara sjuk. Eller egentligen inte roliga, men åtminstone skrattframkallande. Som nyss, när jag gick ner till lådan vid Odenplan för att posta ett brev. Och var genomsvettig när jag kom hem igen. På något sätt är det humor.

Har spenderat eftermiddagen med att fylla i ett ansökningsformulär till Svenska författarfonden (därav turen till brevlådan). De delar ut stipendier två gånger om året, och jag hoppas hoppas hoppas verkligen att jag kan få ett litet arbetsstipendium på 40 000 kronor i höst. Det skulle vara så trevligt att kunna vara ledig ett tag, och skriva utan att behöva jobba samtidigt. Förra hösten när jag sökte (glömde helt bort det i våras) fick jag dock nobben, men skam den som ger sig. Jag passade på att köpa en trisslott nere på 7-Eleven också. Kanske har jag större tur med den.

Nej, dags att duscha igen tror jag. roligt är det inte att vara svettig.

UPPDATERING: Trisslotten var tyvärr inte min väg till frälsning.

Snörvel, Uppsala, spöken och Di Leva

Rudolf.gifÅåh vad det är tråkigt att vara sjuk. Jag vet att jag inte direkt är först med att poängtera det, men det tål att upprepas. Det är skoj och skönt att inte behöva bry sig om något i ungefär fem minuter, sedan är det bara segt, svettigt och enerverande. Det senaste dygnet har jag inte orkat göra något annat än att läsa, titta på tv och sova. Och snyta mig vad femte minut, vilket föranleder att jag måste ta min Rudolf med röda mulen-näsa och bege mig ut och köpa nytt snytpapper snart.

Nils Håkansons Nya Aros var för övrigt en fröjd att läsa, även om det Uppsala han skildrar ligger väldigt långt ifrån mina rosaskimrande studentminnen. I dag skulle jag verkligen vilja sätta tänderna i Eva-Marie Lifflers Drömmaren och sorgen, som min kollega talat sig väldigt varm om och som får en nästan löjligt hyllande recension i SvD i dag (hittar den dock inte på nätet ännu), men boken ligger kvar på jobbet och jag tvivlar på att jag orkar ta mig dit, även om tunnelbanan går mer eller mindre dörr till dörr. Så det blir nog en deckardag istället, har Roslund/Hellströms Box 21 liggandes här någonstans.

Men först har jag lovat att skriva och mejla in en recension av Di Levas nya skiva Hoppets röst till jobbet. Tyvärr (man vill ju gärna värna om sina gästrikebröder) blir det nog inte mer än en tvåa. Och jag är ledsen för att den sista länken blir lite skum, men jag har inte riktigt förstått hur man ska få länkar till Cdon att funka ordentligt, eftersom de använder ramar på sin sajt. Tips mottages tacksamt.

En ynklig jävel

Jag är klen i dag. Näsan rinner, halsen ömmar och munnen hostar. Således ligger jag i sängen istället för att sitta i Glashuset vid Slussen och jobba. Jag tänker ägna dagen mestadels åt att sova och dricka apelsinjuice, men eftersom det bor en Uppsalajunkie i mig efter mina studentår i staden tänker jag också läsa Nils Håkansons debutroman Nya Aros, som min vän Peter tipsat om och vars recension av den jag tror man kan läsa i UNT någon av de närmaste dagarna. Åtminstone ligger den inte på nätet ännu. Däremot hittade jag en intervju med författaren. Läste de första kapitlen i går kväll innan hosthelvetet tog musten ur mig, och måste säga att den verkar mycket bra. Dessutom föredömligt kort, 180 sidor.

Fasiken, jag ska också börja skriva tunna böcker. Så behändiga och trevliga att bära, till och med i inbundet format.

Applejunkien

apple.jpgÅh jag är en sån junkie. Apple håller en special event i kväll – as I write faktiskt – och självklart sitter jag och kollar tre olika sajter som rapporterar live från Steve Jobs framförande i San Francisco. Huvudnumret med att de ska börja sälja film genom Itunes bryr jag mig inte så där överdrivet mycket om, men oj vad jag blir som ett litet barn när jag ser att de släpper nya Ipodar med ökad kapacitet, ny design, löjligt förbättrad batteritid och nya roliga färger. Och jag som hade lovat mig själv att inte shoppa några elektronikprodukter i år!

Fast det är klart, om jag lyckas laga min mobil som jag joggade sönder i regnet förra veckan så sparar jag ju en 3000 kronor och då finns det ju plötsligt utrymme…

Och om bilden verkar lite mystisk så är det alltså en skärmdump från en av sajterna med direktuppdatering.

Romantorka och stämpelklockor

Jag har knappt skrivit en rad den senaste veckan. På romanen alltså. På jobbet skriver jag ju så det glöder.

Men texten vilar. Förhoppningsvis tar jag tag i det framåt helgen igen, när jag är tredagarsledig. Men jag tänker på den. Och jag glädjs väldeliga över att min vän som nu läst verkar tycka att det på det stora hela är bra. Saker måste så klart fixas och karaktärerna måste nog mejslas ut lite tydligare och jag har belagts med åtminstone en logisk vurpa, men ändå – det inledande snabba omdömet var att texten är, och nu citerar jag, väldigt bra. De orden levde jag på hela helgen.

tunnel.jpgAnnars går jag mest omkring och funderar på viktiga saker som att det måste ha blivit väldigt tråkigt att jobba i tunnelbanans biljetluckor sedan enhetstaxan infördes. De får ju aldrig veta vart folk ska åka längre! Man säger hej, sticker in sin lilla biljett från häftet (eller det löjliga kvittot man får om man köper biljetter på Pressbyrån) och får med en snabb handrörelse lappen stämplad. Inget mer. Förut tvingades de ju ändå till en viss tankeverksamhet när de skulle klura ut hur många zoner det var mellan … tja låt oss säga Odenplan och Näckrosen, och därefter stämpla remsan korrekt. Nu fungerar de ju bara som en sorts mänskliga stämpelklockor.