Post Format

En liten rant om DN:s artikel om turbulensen på Bonniers (och föraktet mot ljudboken)

Många i litteratursvängen som förfasar sig i dag över en del uttalanden som görs i en DN-artikel om situationen på Albert Bonniers Förlag, särskilt ett par citat som ryckta ur sina sammanhang blir rätt braskande.

Bakgrunden är att det råder viss turbulens på Sveriges mest prestigefyllda förlag, namnkunniga förläggare har sagt upp sig eller sagts upp och andra mångåriga profilerade personer har också valt att lämna förlaget, och grunden till allt sägs vara att Bonniers väldigt ängsligt nu satsar stenhårt på de digitala kanalerna (främst ljudboken) och struntar i pappersboken eller åtminstone vill göra sina pappersberättelser mer ljudmässiga (lite så som Storytel Original jobbar, med andra ord).

Skärmdump från DN.se.

Läser man hela texten tycker jag att Bonniers litterära chef Daniel Sandström och Bonnierförlagens vd Håkan Rudels försvarar och motiverar sina ställningstaganden rätt så väl och därtill tar udden av en del av kritiken, men vad hjälper väl det när det ska spetsas till. Artikelns rubrik innehåller exempelvis det påstådda Håkan Rudels-citatet “Nobelpristagare underpresterar digitalt”, vilket ska läsas som att han helt enkelt inte tycker att det är lönt att göra ljudböcker av dem. Det verkliga citatet som återges rätt långt ner i artikeln lyder dock:

– Ta en Nobelpristagare, den underpresterar i digitala tjänster. Litteratur där du inte kan strölyssna funkar ganska dåligt eftersom du normalt sett gör någonting annat samtidigt. Men med det sagt kommer vi så klart att ha en lika bred utgivning i morgon som vi har i dag.

Jag såg på Twitter att bland annat DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman i går skrev “Herregud, vad är det egentligen Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger”, en tweet som gillades, retweetades och fick uppgivna svar lite här och där, och då kan jag tyvärr inte bli annat än lite trött.

För det han säger är ju sant! Det är ett faktum i dag att förlag som ger ut ljudböcker kan se att den tyngre litteraturen om språket ursäktas går skitdåligt i de streamade ljudbokstjänsterna, samtidigt som det om språket ursäktas är skitdyrt att spela in dessa ljudböcker jämfört med att exempelvis ge ut en e-boksversion av en pappersbok. En välproducerad ljudbok med en välrenommerad inläsare kostar i runda slängar 50 000 kronor att spela in, och långtifrån alltid täcks den kostnaden av det antal lyssningar titlarna lockar. Vore vi tillhörande den engelskspråkiga världen skulle läget säkert vara bättre, men med ett befolkningsunderlag på tio miljoner funkar det helt enkelt inte i dagens läge.

Vad är orsaken till det då? Ja, till största delen handlar det troligen om det som Rudels säger, ljudboken lyssnas i dag oftare på samtidigt som vi gör annat, vilket gynnar vissa lättare genrer (själv ska jag exempelvis lyssna klart på Jessica Jones-stjärnan Krysten Ritters debutspänningsroman Rökridå när jag sticker ut och skidar i dag på lunchen – jag gillar den jättemycket).

Men en annan orsak som det inte pratas om tror jag är att den publik som i dag läser tyngre litteratur – och icke att förglömma även de som skriver om den tyngre litteraturen – till stora delar är fullständigt ointresserade av ljudböcker. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren i litterära mingelsammanhang har fått frågan om vad jag skriver på nu, och när jag svarat att jag skriver en ljudboksserie för Storytel har mötts av blickar som direkt blivit blanka och zonat iväg, endera för att personen tycker att det som produceras för detta format är helt ointressant för dem, eller för att hen helt enkelt inte ens vet vad Storytel är, trots att branschmedier inte gjort annat än att skriva om ljudbokens växande position som jätten Glufs-Glufs de senaste åren.

Nu menar jag inte att situationen för kvalificerad litteratur på den här marknaden kan rätas upp enkom genom att dela ut gratisabonnemang till en ljudbokstjänst till medarbetarna på landets större kulturredaktioner (med krav på att de faktiskt använder dem), för så enkelt är det inte. Men samtidigt tror jag inte att det är oviktigt att många av dem som står på parnassen verkligen ser ner på ljudboken (och även e-boken, ska medges) och aldrig skulle nedlåta sig till att lyssna på något som även finns tillgängligt på en tryckt boksida. Dessutom sker avfärdandet i regel med en inbyggd självklarhet, man behöver inte ens ursäkta sig – alla vet ju att det är undermåligt.

Om de i stället försökte ta sig an ljudböcker, och började efterfråga de här titlarna som ljudbokspubliken av i dag verkar rata – ja, då kanske det skulle börja ordna sig?

Dessutom: Att det enbart skulle finnas lättsmält dravel hos Storytel, Bookbeat, Nextory och nystartade Bokus Play är en myt, det finns redan i dag många riktigt bra, mycket kvalitativa inläsningar av tyngre litteratur på svenska. Men är det så konstigt om förlagen som kvalitetssatsar efter ett tag blir missmodiga när ingen bryr sig? Om vi exempelvis tar fallet med Nobelpristagare eftersom citatet som valsar runt i de sociala flödena handlar om det – har exempelvis DN någon gång nämnt i de otaliga texter de skrivit om fjolårets litteraturprismottagare Kazuo Ishiguro att det finns fina inläsningar av Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte på svenska av skådespelarna Reine Brynolfsson, Anna Maria Käll och Magnus Roosman? Inte vad jag har kunnat hitta. Kanske är det därför inte så konstigt att Bonnierförlagens vd säger att Nobelpristagare underpresterar digitalt, när ingen ens uppmärksammar att de faktiskt satsat på att göra tre fina ljudböcker av deras senaste Nobelvinnare (Ishiguro ges ut på Bonnierägda Wahlström & Widstrand)? Däremot skrevs det i alla medier med självklarhet vilka av hans böcker som fanns översatta till svenska, vilka som fanns i tryck och vilka som skulle tryckas upp igen.

(Det skrevs en notis av TT om att böckerna skulle läsas in, men i övrigt intet, vad jag kunnat se).

Med allt detta sagt – texten tar upp en hel del intressanta saker, och det är mycket möjligt att Bonniers till viss del går för långt i sin marknadsanpassning, eller åtminstone presenterat vad de vill göra på ett bristfälligt sätt för sina författare och medarbetare, vilket som så ofta i samtiden lämnar öppet mål för dem som inget hellre vill än att övertolka och missförstå.

Hm, det blev en lite längre rant än jag tänkt mig. Och överbevisa mig gärna. Men ärligt talat, jag har rätt mycket empirisk erfarenhet jag kan dra upp ur hatten.

——

UPPDATERING 27 MARS: Jag har skrivit ett uppföljande inlägg, där jag utvecklar vissa av tankarna härifrån.

Kommentera

Markerade fält är obligatoriska *.