Författare, skribent och bokbranschnörd
Nej, inte du rent specifikt, snarare jag. Eller nja, inte det heller, det handlar helt enkelt bara om del tre i min serie om Googlestatistiken. Någon har nu i kväll sökt på frasen ”du kan dra åt helvete” och hamnat hos mig. Tja, alla vägar är väl bra vägar antar jag.
I dag har för övrigt varit en väldigt bra skrivdag. Jag var nästan ledsen när kapitlet jag höll på med tog slut. Märk dock väl att meningen innehåller ordet ”nästan”.
I fredags skrev jag ju om att någon i Bahrain hade sökt på Bada bada och hamnat hos mig. Tänkte jag skulle dela med mig av lite andra Googlesökningar som styrt intet ont anande nätsökare till min del av internet den senaste tiden:
varför heter det engelska sjukan
Faktum är att den frasen ger en topplacering för mig hos Google. Jag var visserligen en anglofil av rang när jag var runt 20, men engelska sjukan?
rätt golv rätt plats
Jag kan hålla med om att det är viktigt att ha rätt golv på rätt plats. Men gör det mig kvalificerad att agera golvläggardomare? Trea på listan är jag i alla fall.
har man valt fel yrke
Well, med tanke på hur mycket jag gnällt på min egen inställning till skrivandet på sistone, så är det väl inte så mycket att säga om det här. Trea.
hur löser man koden i gåtornas palats
Jag har ingen hjälp att ge i den här frågan, men jag nämnde ju Dan Browns bok i ett inlägg, så jag får skylla mig själv. Etta!
Kim Källström bok
Den här sökningen känns dock bra. Dels för att det styr in litteraturtörstande fotbollsälskare till min sajt, vilket ju är bra i folkbildningssyfte, men också för att alla som kan sin Kim Källström-historik ju så klart vet att han växte upp i Sandviken innan han blev göteborgare i åttaårsåldern. Trea.
Bio i Lund nummer
Här blir jag dock lite fundersam. Någon är alltså sugen på att gå på bio i Sveriges studentstad nummer två, och vänder sig till Google istället för Hitta eller Eniro. Trots att min sajt hamnar först på plats 19 i sökningen, och trots att sammanfattningstexten klart och tydligt indikerar att jag knappast är en biograf, så klickar personen ifråga. Numret till filmstaden i Lund är för övrigt 046-184530.
En del rena personsökningar hamnar hos mig också. Kjell Espmark och Marcus Birro tillhör de vanligaste.
Till sist en sökning som jag inte riktigt visste om jag skulle ta med, eftersom den är lite sorgsam. Men nu tar jag med den i alla fall:
uttråkad livet meningslöst stockholm
Jag hyser inga tankar om att mina skriverier skulle kunna förändra livet för någon, men surfaren som klickade in hos mig efter den här sökningen kollade runt rätt länge på olika sidor, så förhoppningsvis gillade personen vad han eller hon såg i alla fall.
Nej, kanske dags att börja skriva nu. Jag ska faktiskt ge mig på ett experiment när jag gör det. Men först – koka kaffe.
Jag kan inte komma ifrån att jag tycker att söndagar är rätt överreklamerade. Visst, det kan väl vara skönt att vara ledig och ha ett avbrott när veckorna är fyllda med saker att göra, som jobb och sånt där annat mindre spännande. Men det är något med söndagen som koncept som jag inte köper.
Och när söndagen bara är en vilodag mitt i ledigheten, då kan jag inte låta bli att tycka att den känns plågsam. När man heller inte är särskilt bakfull, vilket annars brukar kunna skapa en härligt loj känsla vilken dag som helst, så blir jag bara rastlös. Vad ska man hitta på? Hänga med kompisar? Well, faktum är att flera av mina närmaste vänner jobbar i dag, så det kan bli lite svårt. Gå på stan och shoppa? Nja, det är fortfarande så satans mycket turister överallt, och dessutom har ju sommaren som jag börjat lessna mer än lovligt på gjort comeback med buller och bång, så det känns jobbigt. Träna gjorde jag i går, eller ja, jag powerwalkade Brunnsviken runt vilket väl blir sisådär fjorton kilometer och väl ändå måste klassas som motion. Benen är stumma i dag och det tolkar jag som att jag gjort nog motionsnytta för ett tag. Och två dagar i rad? Nej, verkar överdrivet hurtigt.
Återstår väl att skriva då. Men det är då lutheranen i mig vaknar till liv. Skriva på en söndag?! Vilodagen? Nej vet du vad, skäms på dig.
Men eftersom mitt kyrkliga engagemang i verkligheten är lika med noll och jag till och med gått ur Svenska kyrkan, så antar jag att det bara beror på lathet och inte gudsskräck att jag känner motstånd inför Worddokumentet just i dag. Vilket ju i och för sig gör söndagen till vilken dag som helst, för om det är något som präglat mitt skrivande i den här bloggen, så är det väl aversionen mot textdokumentet.
För övrigt är det nu bara en vecka kvar av min semester, och slutet på romanen … well, är inte direkt nära förestående. Vilket väl kanske är det som till sist kommer att tvinga mig att öppna dokumentet i dag ändå. För lutheranen i mig pockar nog i sanningens namn mer på pliktkänsla, ansvarsok och rädsla för att inte vara duktig nog än skräcken för att vanhelga vilodagen.
Med besökarstatistik kan man få veta en del småmystiska saker. Någon i Bahrain har sökt på frasen Bada bada på bahrainska Google och hamnat hos mig, närmare bestämt på inlägget jag skrev förra fredagen om min badaversion. Av någon anledning bedömer Google i Bahrain att min sajt ger den tredje bästa träffen whatsoever om man är ute efter Bada bada där. Men om man söker på samma fras på svenska Google så är min sajt inte i närheten av toppen.
Daniel Åberg – big in Bahrain?
För förstå gången på väldigt länge så känner jag tillfredsställese när jag nu stängt Worddokumentet för dagen. Visserligen är väl inte tre och en halv nya boksidor mer än vad jag bör skriva varje dag, men det kändes som tre komma fem bra sidor. Dessutom tyckte jag att jag tog mig ur gårdagens cliffhangerknipa på ett sätt som översteg mina vildaste förväntningar (okej, de var visserligen inte så stora – men ändå). Och som grädde på moset har jag till och med skrivit en liten synopsis om vad jag ska få ur mig i nästa kapitel och jag känner en viss förväntan inför att skriva det.
Är det en ny era? Har jag nått en ny nivå i mitt skrivande? En nivå där jag till och med tycker om det? Kan det vara så jävligt?
Jag förstår inte varför jag är så rädd för när saker står stilla. Hela tiden när jag sitter och skriver (ja, vid de tillfällen när jag faktiskt skriver istället för att skolka vill säga) så störs jag hela tiden av en liten gubbe som sitter på min axel och vrålar BOOOORING i mitt öra samtidigt som han biter mig i örsnibben.
Jag tror att jag var inne på det här i ett tidigare inlägg också, men det tål att upprepas för jag börjar verkligen tycka att det är ett problem. Min rädsla är nämligen att ingen ska gilla det jag skriver om det inte hela tiden händer saker. Läsaren måste hela tiden få en ny orsak att läsa vidare. I den förra romanen var det enklare, den utspelade ju sig främst i Stockholms och Uppsalas nattvärld, där det fanns potential för händelser av det mer oväntade slaget mest hela tiden. I den nya utspelar sig mycket mer inom personerna den handlar om, de är oftast ensamma med sina tankar och grubblerier och befinner sig i sina lägenheter eller promenerandes eller på sin höjd fingrandes på mobiltelefonen, med funderingar om de borde ringa till personen som eventuellt har svar på frågorna de bär inom sig, även fast de vet att nog ingen kan hjälpa dem, egentligen.
I går var inget undantag. Det är jul i romanen, personen jag döpt till Katja är ute och promenerar i sin barndoms fotspår och tanken är att scenen ska bringa ett visst ljus i (och ställa nya frågor om) hennes och karaktären Fredriks förflutna. Scenen lunkar på, hon går omkring i kylan och plötsligt börjar gubben vråla och till en början ignorerar jag honom men efter ett tag blir det omöjligt eftersom han biter så hårt i örsnibben och snipp snapp snut så har jag skrivit ett cliffhangerslut på kapitlet och på köpet sparkat iväg historien i en riktning som jag verkligen inte hade planerat. Och nu sitter jag här i min soffa i dag med datorn i knät och har inte den blekaste aning om hur jag ska ta mig vidare. Well done gubben.
Lyssnade på Popnonstop i P3. I dagens Tre från en var det tema Top gun. Insåg till min … öh, pallar jag att kalla det fascination? att jag kunde alla tre låtarnas texter utantill, från första tonen till sista. Danger zone, Take my breath away och Mighty wings.
Eftersom det ligger i tiden, så drog jag raskt en Sandvikenkoppling. Jag minns att jag såg Top gun på bio på Grand i Sandviken, jag var elva år, det var sensommar och det var innan biografen stängts och gjorts om till bingolokal. Jag var alldeles knäsvag efter visningen, knäsvag och yr när jag och min kusin och en kompis gick mot Jerntorget i skymningen för att åka buss hem till Kungsgården. Av någon anledning satt det en kvinna jag då troligen kallade tant men i dag skulle säga var i 45-årsåldern i det där ensamma sätet längst fram till höger som nästan inte finns längre i moderna bussar, och hon frågade oss vad vi gjort inne i stan när vi var så små. Jag svarade att vi hade sett Top gun, hon visste inte vad det var för något, och jag upplyste henne om att det var den bästa film jag någonsin sett.
Mer än så var det inte. Men senare på hösten fick jag soundtracket på lp. Och jag spelade det och spelade det och spelade det och jag tyckte att Top gun anthem var den coolaste låt jag någonsin hört. Och 20 år senare sitter låtarna tydligen fortfarande som en smäck. Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.
Jag har försökt, och jag kommer att fortsätta försöka, men det slutar ändå med att man aldrig kommer undan sitt ursprung. Ibland tror man att man lyckats fly, men likt en satans jojo utrustad med gummiband så slungas man tillbaka med en sjuhelsikes fart när man minst anat det.
Likt de flesta utflyttare som drömt om en annan tillvaro på en annan plats i en annan galax, så har även jag ett ursprung som jag försökt streta mig bort ifrån i drygt ett decennium. I mitt fall heter ursprunget Gästrikland/Sandviken/Kungsgården nedräknat i ordningen landskap/kommun/byhåla. Att min uppväxt var allt annat än olycklig hör liksom inte hit. Flykten måste göras, gräset är alltid finare och jämnare och grönare någon annanstans lite lite längre bort än där man just nu befinner sig. Det är universums lag. Eller så är det en Bruce Springsteen-låt. Jag minns aldrig vilket.
Jag hade en finfin uppväxt. Jag vantrivdes aldrig i Kungsgården, jag hade vänner och upplevde aldrig att jag utsattes för någon form av mobbning eller förtryck från någon. Eller jo, eventuellt från polisen när de satte fast mig för trimmad moppe när jag var 15 då, men jag har kommit över det nu, inbillar jag mig.
Ändå var flykten given. Att jag skulle gå ut gymnasiet, göra min värnplikt och därefter packa en bil proppfull med prylar och flytta till Uppsala framstod som självklart redan i åttonde klass. Det fanns aldrig någon tvekan. Att jag som fostrats i sann arbetarklass- och bruksortsmentalitet enligt statistiken helst skulle hålla mig borta från universitetsstudier glömde någon uppenbarligen att tala om för mig och mina vänner, för vart vi skulle färdas var klart redan från början. Vi skulle bort, och aldrig aldrig aldrig blicka bakåt igen.
Och flykten blev lyckad. Den ÄR fortfarande lyckad. Jag bor i centrala Stockholm, jag har aldrig tittat bakåt och jag kommer med all sannolikhet aldrig att vända huvudet norrut och säga ”nä, om man skulle ta och flytta hem till bruket?”
Så vad gnäller jag om då? Jo, det finns ju något som kallas lokalpatriotism. Och hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte komma ifrån att den växer i mitt huvud för varje minut som passerar.
Tidigare i somras när jag var på Gotland, Sveriges kyrktätaste plätt, så kunde jag inte passera en enda kyrka utan att tänka ”jo jo, den var väl fin, men någon Ovansjö kyrka var det ju inte”. I somras har jag plöjt den nyutkomna antologin Den ultimata flirten med Sandvikens kommun, jag har sökt med ljus och lykta efter Bernt-Olov Anderssons romantrilogi om Sandvikens framväxt till att bli en världsledande bruksmiljö (ett obestridligt faktum så klart), varje vecka när Gefle IF spelar fotboll i allsvenskan svettas jag framför pay per view-sändningen eller webbradion – fan, jag plöjer utan större framgång resultattabellerna i DN och letar efter division 2 Norra Svealand för att se hur det går för Sandvikens IF, och varje tillfälle jag får så nämner jag gärna för alla ointresserade att SIF gjort 23 säsonger i allsvenskan och att det minsann spelades VM-fotboll på Jernvallen i Sandviken 1958. För att inte tala om vilken bandyfanatiker jag förvandlas till så fort frosten lagt sig och det är dags för stålmännen i SAIK att skrinna ut på isen framåt november. Brydde jag mig någonsin om de här sakerna så länge jag bodde i Gästrikland? Don’t think so hörru.
Som om inte det vore nog så kom ju huvudpersonen i Dannyboy & kärleken från Kungsgården han också, och bar på så många spöken från sin Sandvikenuppväxt att de till och med kom ner och hemsökte honom i Stockholm. I romanen jag jobbar på nu verkar det inte bättre än att de tre huvudpersonerna samtliga är uppväxta i Sandviken (även om de bor i Stockholm), och tanken som har börjat gro i mitt huvud på sistone – att min tredje roman ska bli en ny version av boken jag plitade ihop som 18-åring – lär inte göra mycket för att förbättra saken, för den handlar om en kille som flyttar tillbaka till sin håla efter ett antal år i storstan, bara för att bli inblandad i en komplicerad kärleksdeckarthrillerhistoria. Att den hålan kommer att bli väldigt lik Kungsgården känns redan hugget i sten.
Jag tänker inte ge mig på att analysera varför det blir så här. Inte här och nu. För jag sitter liksom i lejonets kula. De här raderna skrivs från Kungsgården, från mina systrars gamla sovrum och det finns inte en chans i helvetet att jag kan se nyktert på saken. Så jag konstaterar istället faktum: jag tänker aldrig någonsin vända åter men det går knappt en timme utan att jag tänker på Sandviken.
Jag har alltid haft svårt för noveller. Jag har alltid tyckt att det är svårt att uppbåda intresse för något som med all säkerhet kommer att ta slut snart, något som ofta är över ens innan det börjar.
Självklart vet jag att det skrivs mycket i novellform som är väldigt bra. Men jag tar mig som sagt aldrig tid att läsa det. Det är korkat, jag vet, men likaväl sant. Min inställning till att skriva texter i novellform är likartad. Jag tycker att det är jobbigt nog att komma på en historia, hur tankekrävande måste det då inte vara att komma på … ja, säg tio för att fylla en novellsamling? God almighty, jag blir svettig av bara tanken.
Men samtidigt så händer det ju rätt ofta att jag befinner mig i situationer där jag plötsligt tänker att shit, det här borde jag verkligen skriva om, den här händelsen eller tanken eller känslan borde jag verkligen skriva om. Men så funderar jag på det ett ögonblick, och kommer nästan alltid till samma slutsats – nej, det passar inte in i romanens handling – och så är tanken, idén, funderingen skrotad.
I går kväll lyssnade jag på något program i P3 där de intervjuade Annika Norlin, aka Hello Saferide. Jag tänker ofta när jag lyssnar på hennes musik, som jag för övrigt tycker är alldeles strålande, att jag skulle vilja förmedla i bokform det hon får ut i musikform. Välformulerade betraktelser över tillvaron i både stort och smått, serverade med en lätt ironisk sälta på ett sätt som jag tycker är hjärtskärande skickligt. Men så länge jag väljer att ignorera novellen som skrivform antar jag att det aldrig kommer att hända.
Så nästa mission, efter att ha snickrat ihop romanen då, kanske borde bli att överkomma novellrädslan. Tips på lämpliga startobjekt?
Jag är väldigt trött i huvudet i dag. Jag har suttit och stirrat på textmanuset rätt länge, utan att någon som helst inspiration rinner ner i fingrarna och således har jag knappt gjort något mer än att ta bort några kommatecken. Nu är ju knappast det något unikt när det gäller mig att jag känner … tja, kanske inte avsmak men ett visst … eh, motstånd inför romanen, men i dag skyller jag inspirationslösheten på för mycket whisky för sent på natten följt av alldeles för lite sömn. Den som påstår att kreativitet föds ur rus av olika slag kan inte ha åsyftat dagen efter, det är ett som är säkert.
Två veckor kvar av semestern nu, och ännu känns romanens upplösning avlägsen. Hjälp.
Min kompis Lisa Boda skrev en väldigt rolig och läsvärd text i gårdagens DN På stan om svenskens besatta inställning till sommarbad och oförståelse för de människor som inte uppskattar att plumsa i plurret så fort solen skyggt visar sig på himlen från mitten av maj till slutet av augusti.
Jag tänkte skriva om det här redan i går då tidningen kom, men eftersom jag är konservativ och anser att DN bör leverera sin fredagsbilaga på fredagar och inte på torsdagar, så blir det alltså nu istället. Hur som helst – jag har insett att det har blivit dags för del två i min komma ut-serie: jag har blivit en badkruka av rang.
Så sent som för ett par veckor sedan, när jag besökte Gotland för första gången i mitt liv, sjöng jag badandets lov. Det blev dock en teoretisk lovsång, något bad blev det inte trots att det var löjligt varmt och vi bodde cirka 300 meter från böljan den blå. Jag tänkte då att det berodde på tillfälligheter, till exempel så kände jag mig inte så sugen på att visa upp min bara överkropp efter att vi vår första hela dag på ön cyklat omkring på Sudret nästan på det sätt Gud fader skapade oss, och jag således lyckats bränna mig mer än lovligt på rygg och armar.
Min vurm för badande sträcker sig tillbaka till när jag som tolv- till femtonåring spenderade mina somrar med att bada på Kungsgårdens bassängbad cirka tre gånger per dag, med avbrott för Commodore 64-spelande hemma hos min kompis Andreas eller hos mig (vi bodde båda cirka 200 meter från badet). Som jag minns det gick jag runt i ett ständigt töcken av skrynkligt skinn, klor i näsan och svidande kroppsdelar som stektes på de stora svarta traktordäcken som låg i poolen och alltid blev glödheta, men som man trots allt alltid ville befinna sig på, i, över, under eller inuti.
När jag senare i livet flyttade till Stockholm gick jag under en period och simmade rätt ofta på Forsgrénska badet. Detta var dock rent nyttessimmande, och hade inget med rekreation att göra, förutom den konditionsmässiga då.
Men sen då? Efter att ha läst Lisas text i går funderade jag ett tag över när i hela fridens namn jag egentligen badade senast, alltså badade i den där ”svalkande” formen som många svenskar hävdar att man måste göra eftersom det inte går att stå ut i hettan som omger oss under sommarmånaderna annars.
Svaret blev juli 2002. I juli 2002 hade jag under några veckor för vana att cykla från mitt dåvarande hem vid Gullmarsplan bort till Hellasgården i Nackareservatet och jogga. Efter avslutat skogsflämtande brukade jag bada i några minuter i Källtorpssjön innan jag cyklade hem igen.
Så om mitt nuvarande track record håller i sig över sommaren så kommer det alltså att ha gått fyra somrar sedan jag senast plumsade i vattnet. Det torde ju göra även mig till en badkruka av rang. Jag, den stolte badaren som tagit guldmagistern och till och med är utbildad badvakt. En kruka som nästan aldrig ens använder sitt badkar till annat än att ställa krukväxter i när det är dags att tvätta bort damm från dem. Jag försöker dock bada ibland, jag inbillar mig med ojämna mellanrum att det är särdeles trevligt att ligga i badet och läsa pocketböcker samtidigt som man smuttar på en whisky. Det brukar hålla i ungefär tio minuter. Efter det sveper jag whiskyn, drar ur ploppen och ställer mig upp och duschar istället.
