Daniel Åberg

Åh, det är ju så roligt att rota i sina textmappar. Man hittar saker man inte hade en aning om att man plitat ihop. Många grejer saker man inte vill minnas, en del saker man kan förlika sig med, andra som man fortfarande tycker är bra. Eftersom gårdagens walk down my personal memory lane handlade om en UNT-krönika, så tycker jag vi fortsätter på det spåret, åtminstone ett år till. Det här skulle jag klassa som något jag kan förlika mig med:

För lite drygt två år sedan ingick jag ett vad om att jag skulle vara vegetarian i en vecka. Det var med stor skepsis jag gick med på det. Jag – köttälskare – såg ingen som helst anledning till varför jag borde sluta äta det. Visserligen var det väl synd om kossorna, men det var inget jag förlorade sömn över eller ansåg så viktigt att jag ens övervägt tanken på att bli vegetarian. För sakens skull gick jag ändå med på att försöka en vecka.

När veckan var slut hade jag till min förvåning varken saknat varmkorv eller hamburgare. Jag beslutade att fortsätta på den gröna linjen så länge det fungerade. Tiden gick och köttbegäret kom inte tillbaka. Nu har två år gått och jag har fortfarande inte ätit kött. Allt skulle ha kunnat varit frid och fröjd. Jag hade kunnat leva mitt enkla, okomplicerade vegetariska liv. Om det inte var för den lilla detaljen kallad övriga människor.

Finns det en förklaring till varför människor blir så oerhört provocerade när de märker att jag inte äter kött? Finns det en anledning till varför jag och mina vänner hotas med stryk om vi efter en kväll ute råkar köpa en vegetarisk burgare i korvkiosken på vägen hem istället för en Big Star? Är det meningen att jag ska behöva tåla kommentarer i stil med ni djävla veganer borde fan skjutas hela bunten bara för att jag är vegetarian?

Beror aggressiviteten på dåligt samvete? Jag kan mycket väl tänka mig att köttätare ser vegetarianer som ett hot inför bilden av sig själv som änglar. Jag äter inte kossor och därför straffas jag enligt jantelagen. Tro inte att du är någon bara för att du inte äter kött. Stå inte ut från massan för då får du stryk. Folk vill inte bli påminda om att de kanske gör fel. Mitt problem är bara att jag inte bett om den här rollen. Jag vill inte tvingas vara försvarare för dem som spränger korvkiosker bara för att jag inte äter kött. Det känns lika genomtänkt som att jag skulle tvingas bli talesman för nynazism bara för att jag är vithyad och av germanskt ursprung.

Självklart hotar inte alla med stryk. En del påpekar istället att man inte får i sig någon näring om man inte äter kött. Jag äter visserligen kosttillskottstabletter för att få i mig alla vitaminer, men det gör å andra sidan miljontals svenskar dagligen trots att de proppar i sig kött. Andra menar att man skulle bli dummare om man väljer bort köttet. Det betvivlar jag starkt när jag tänker tillbaka på alla kloka påståenden köttätare matat mig med. Det ligger i människans natur att äta kött, för i botten är vi djur vet du är kanske den mest populära klyschan jag matats med de senaste två åren.

Det är en sak att de flesta människor väljer att äta kött. Det bryr jag mig inte om. Det är ett fritt land och vem som helst äter vad han eller hon vill. Ofta ställer folk frågan varför? Ja men varför inte? Jag vill inte äta andra djur och jag klarar mig utmärkt på alternativ kost. Jag är själv inte perfekt eftersom jag äter mjölkprodukter. Men det är mitt val. Acceptera det och låt mig vara vegetarian i fred.

Publicerad i UNT maj 1999

För det första får jag erkänna att jag numera inte är ett dugg vegetarisk längre. Ungefär ett år efter den där krönikan började jag äta fisk igen, och fyra år senare sågs jag äta kyckling på thaibåten nere vid Skanstull och därefter stod det inte på förrän jag en sen natt stod med just en jäkla Big Star i handen vid korvkiosken nere på Odenplan. Troligen föll jag väl för grupptrycket, det blev för jobbigt att ständigt vara på tvärs, särskilt efter att jag lämnat studentlivet och började umgås mer i kretsar där vegetarianer var få och man skavde och var jobbig när man krävde extra uppmärksamhet. Eller så blev jag bara lat.

Jag gissar att det faktiskt blivit lite lättare att vara vego i dag än för sju år sedan. Det gick så klart då också, jag bodde tillsammans med min dåvarande flickvän och som jag minns det lagade vi bra mycket mer näringsriktig och nyttig mat än vad jag gör nu för tiden. Jag saknar särskilt potatis- och purjolökssoppan, jag har försökt göra den på egen hand många gånger efteråt men det blir aldrig riktigt lika bra.

Anyways – öh, jag tror att jag hade en poäng någonstans. En poäng som jag glömt. Typiskt. Jo just ja – det kanske blivit lättare. Jag vet inte. Jag håller mig nog till köttet i fortsättningen i vilket fall. Men jag lovar och svär på heder och all världens samvete att jag aldrig aldrig aldrig tänker säga något elakt om dem som faktiskt står för det de tror på och inte viker sig bara för att det blir lite jobbigt.

Åtminstone när det gäller vegetarianer.

I söndags skrev jag ett inlägg om att det var dags för nya friska tag för min risiga kropp. iPet påpekade så i en kommentar att den visan har folk i min närhet allt hört förut, och hänvisade till en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning på det glada 90-talet. Och som vanligt har han ju så rätt (och ett läskigt oförstört minne). Efter lite grävande i mitt textarkiv hittade jag den till och med. Och vem är jag att förvägra er bevis på att jag är en enda stor repig skiva?

I en månad har jag tänkt köpa ett gymkort. Det hör den nya terminen till att inbilla sig att just i höst ska det ske. Varje kväll har jag nannat mig till sömns med förhoppning om att jag imorgon ska starta det nya livet. Jag ska börja löpträna, åka mer inlines, kanske börja spela innebandy och dessutom skaffa en squashtid. Om morgnarna ska jag äta mer fibrer, kanske gröt eller åtminstone någon hälsofil med krossat knäckebröd i tillsammans med ett stärkande glas apelsinjuice och en frukt. På smörgåsen ska ligga en mager ostskiva och en bit paprika. Jag har bestämt mig för att äta på mer regelbundna tider, att inte småäta mellan målen och dessutom att köpa vitaminer. Jag har påmint mig om att jag måste börja äta järntillskott eftersom jag är vegetarian. Jag har tänkt alla dessa tankar, och somnat leende. Imorgon ska allt bli annorlunda.

När morgonen kommer vet vi alla vad som händer. Det som verkat så bra kvällen innan ter sig inte alls lika rosenrött när väckarklockan obevekligt gör sig påmind. Det är så mycket enklare att äta rostbröd och té än att koka gröt. Vitaminer är dyrt och dessutom påstås det att té neutraliserar effekten av dem. Paprika har jag aldrig varit särskilt förtjust i och järntillskott smakar blod. Gymkort har jag inte råd med. Inte om jag vill gå på något av Uppsalas flashiga gym åtminstone. Jag vill inte betala 400 kr i månaden för att trängas med en massa människor som ger mig dåligt samvete bara genom att finnas runtom mig med sina vältränade kroppar. Dessutom måste man köpa en ny garderob för att komma in, eftersom det är mer eller mindre dresscode som gäller. Svettis är visserligen billigt och oglamoröst, men det är trångt och det är knappast så att deras digra utbud av gympapass är något positivt för en pojke utan koordinationsförmåga. Sällan har jag skämts så mycket som då jag på ett av mina få besök där lockades in i gymnastiksalen och hamnade mitt i ett aerobicspass. Efter tio minuter smög jag skamset därifrån med söndersprängda lungor efter att inte lyckats göra en enda rörelse i rätt takt.

Istället för att göra något så klagar jag inför min omgivning på att jag är tjock, vilket väcker anstöt. Dels menar folk att jag inte alls är ett endaste dugg tjock, och att jag därför förringar de verkligt tjocka människornas problem. Det andra skälet har med kön att göra. Det är endast flickor förunnat att stirra sig anorektiska på trådsmala och vältränade fotomodeller. Att en pojke på 23 år också kan bli ett offer för samhällets skeva värderingar respekterar de inte. Att jag öppet deklarerar min fascination inför den ouppnåeliga tvättbrädan föraktas.

Så jag lider i min ensamhet och biter ihop. Men imorgon ska allt förändras. Då ska jag köpa ett gymkort.

Publicerad i UNT september 1998

Vad kan man då dra för slutsatser av den här texten förutom att jag aldrig skulle ha satt mitt namn under den år 2006? Tja, inte så där jättemånga kanske, mer än att min privatekonomi uppenbarligen förbättrats eftersom jag i flera år betalade 525 kronor i månaden för ett Sats-kort innan jag nyligen blev Friskis-människa, samt att det väl i dag faktiskt ändå finns något som heter manlig anorexi? Och jo – en annan sak slog mig: En del har påpekat att det känns lite osunt att den 26-åriga tjejen i Dannyboy & kärleken genomgående kallas för flickan. I boken förklarar huvudpersonen det med att han själv, trots sina 27 år, ser sig som en pojke. Och i ljuset av att jag uppenbarligen kallade mig själv just detta vid 23,5 – jo, jag var nog fortfarande en pojke vid 27.

I dag då? Tja, jag har väl åtminstone vuxit till mig så pass att jag är en kille.

Efter två och en halv timmes utpustning i hemmets lugna vrå är jag nu på väg mot helgens nästa kalas, den här gången i Uppsala. Jag känner mig förvånansvärt pigg med tanke på de ynka timmars sömn jag fick i mig i natt, men jag ser inte fram emot att jobba i morgon. Fast just av den anledningen tänker jag ta det relativt varligt i kväll, och förhoppningsvis till och med ta sista pendeltåget hem.

Tänkte att jag för ovanlighetens skull skulle skriva några ord om boken. När jag nu råkade få hybris i natt och säga till min förläggare att manuset är fantastiskt bra, så är det väl hög tid att jag levererar något också. Det känns som att jag har sagt om ett par veckor till dem i över en månad nu, och även om de är fantastiskt tålmodiga och snälla så var det ju inte riktigt meningen att jag skulle hålla på att förhala det. Så den kommande veckan, då ska jag skicka det till Forum. Jag lovar. Tror jag.