Världens otäckaste reklamfilm

Såg En obekväm sanning i går. En finare reklamfilm för Apple har jag aldrig sett. Det var den vackraste Keynote-presentation jag någonsin skådat (glöm allt ni läst om att Al Gore åker världen runt och visar upp sina domedagsprofetior om världsklimatet med hjälp av en Powerpoint-presentation, sånt där kan man inte göra med det programmet ens om man trickfilmar). Shit, det är den där typen av exponering man knappt kan drömma om som företag. Fast å andra sidan, Gore sitter ju i Apples styrelse, det hade väl klassats som högförräderi om han travat runt med en Dell under armen.

algore.jpgOkej, nog med Applesnack – i vilket fall som helst var det en väldigt bra film. Fjärran från up in your face-attityden ämnet skulle behandlats med om … tja, Michael Moore hållit i taktpinnen, var det istället en rätt stillsam men ack så otäck beskrivning av hur världen bokstavligen talat är på väg ner i ett översvämmat dike. Och eftersom jag inte alls hyser samma tilltro som Gore ändå verkar göra om att USA ska lyckas inse problemet i tid och få ordning på rodret innan vi alla tippar över kanten, så kan vi säga så här – jag är glad att jag bor på en av Norrmalms högsta punkter. För neråt city lär det bli rätt blött om fötterna när Grönland rinner ner i Atlanten om några år. Fast just ja, det skulle ju få Golfströmmen att stanna och vi får i vilket fall som helst en ny istid i hela norra Europa inom tio år.

Aldrig får man vara glad.

Har vi redan sagt hej då?

Började skriva i går, även om det tog emot och dröjde alldeles för länge och inte blev alls så långt som jag hade föreställt mig att det skulle bli. Vilket väl å andra sidan var ungefär precis vad jag hade förväntat mig eftersom jag vid det här laget känner mina skrivvanor rätt väl. Eller rättare sagt avsaknad av vanor.

Hur blev det då? Tja, svårt att säga, jag tänker fortsätta i dag när jag får tid. Jag har inte läst igenom det än, och det brukar vara först då jag får en känsla för om jag är på väg käpprätt åt helvete eller om det kan bli okej. Det kändes annorlunda när jag skrev, det blev en annan ton än jag är van vid, oklart varför ännu. Det ger sig väl när jag låter texten sjunka in, tillåter den att ta form, bli formad, omgjord, massakrerad, raderad, utplånad från jordens yta. Så här ser i alla fall det första, totalt oredigerade, stycket ut just nu:

Hjärtat slår lugnt när han går för att möta henne. Kanske är slagen något fler än normalt, strax över vilopuls, men något annat är väl inte att förvänta, han rör ju på sig, går, promenerar med raska steg, hör hur fötternas nedsättning på asfalten – nej gatstenarna – skapar ett lätt ljud. Som det ska vara. Precis som vanligt.

Som sagt, det är inte facit. Jag ändrade för övrigt dokumentnamnet till Har vi redan sagt hej då? när jag började på ny kula. Jag vet inte om det innebär något mer än att jag ville skilja det från det gamla.

Du eller aldrig

Jag har ingen aning om hur boken är, men jag tycker att finlandssvenska Malin Kiveläs roman Du eller aldrig, som recenseras i Svenska Dagbladet i dag, har en helt briljant titel. Fyndig, vacker och dubbelbottnad. Åh, jag vill också komma på något sånt.

Varken Adlibris eller Bokus verkar tråkigt nog ha boken ifråga. Däremot så finns hennes debut Australien är också en ö hos båda två för 15 kronor i inbundet format. Snacka om rea.

UPPDATERING TISDAG: Det krävdes visst inte mer än att jag skulle skriva om avsaknaden av boken i lagret så bestämde sig åtminstone Adlibris för att ändra det. Nu finns Du eller aldrig hos dem. Good.

Dagen D

Ledig från jobbet i dag, och jag har i ett tidigare inlägg utlovat att detta är dagen då version två av roman nummer två ska börja skrivas. Puh. Tja, jag får väl se till att infria det löftet då, trots att jag känner tendenser till en seg måndag. Men man lever bara en gång. Så hey ho let’s go. Fortsättning lär följa.

Men först rakning, dusch och nyttig frukost. Man måste ju vara hel och ren när man skaldar.

I mediestormens öga

Ja jag säger då det. Jag undrar om Uppsalas stackars Friskis & Svettis-förening räknat med att de inom loppet av tre sömniga dagar i slutet av november skulle utmålas först som rigida sexmotståndare och därefter som dopningsnäste.

Och jag som numera är en Friskis & Svettis-människa. Borde jag ta avstånd på något sätt? Och i sånt fall från vad – sex, dopning eller Uppsala?

Deckaren och det galna drivet

Jag läser en hel del deckare mellan varven. Under några år gick det till och med så långt att jag kände mig nödgad att införa en varannanregel, som gick ut på att för varje ”tung” bok jag läste fick jag ”belöna” mig med en mer lättsmält deckare. Det höll nämligen på att spåra ur, jag plöjde deckarserier på löpande band, och läste inget annat som kanske kunde vidga horisonterna en smula.

Nu menar jag verkligen inte det här som att jag skäms för att jag under perioder plöjer deckare, tvärtom tycker jag att jag får ut en hel del av det läsandet, men man vill ju ändå ha viss variation, det är ju inte kul att äta sill sju dagar i veckan liksom. Jag tror också att mitt myckna deckarläsande påverkat mig i mitt skrivande – det som omnämnts på ett eller annat sätt i nästan varje av det 30-tal recensioner av Dannyboy jag sett – att texten har ”ett galet driv” (citat från Pocketbloggen) – kommer från just detta, att jag konsumerar mycket litteratur som bygger på att läsaren hela tiden ska känna suget att läsa vidare, att varje kapitel ska avslutas med känslan åh jag måste vända blad nu genast bums!, att historien aldrig får stanna upp. Faktum är att jag nästan aktivt försökt undvika det där drivet när jag skrivit på bok två, jag har försökt tvinga mig själv att inse att det inte behöver hända saker hela tiden, att ett långsammare tempo faktiskt är möjligt, kanske till och med att föredra ibland. Men det har varit svårt. Det sitter djupt rotat – rädslan för att läsaren ska stanna till, skräcken inför att någon ska lägga boken ifrån sig, tycka det är tråkigt. Hua.

elden.jpgAnyways – det jag egentligen bara ville meddela innan jag gick igång på det där med drivet var att jag såg i går att Deckarakademin (vars hemsida för övrigt verkar vara gjord cirka 1996) har delat ut sina årliga priser. Expogrundaren (och forne TT-medarbetaren) Stieg Larsson vann årets svenska pris postumt (han avled hösten 2004) för sin andra deckare Flickan som lekte med elden. Jag har inte läst den, tänkte vänta tills den kommer i pocket, men jag gillade den första i serien, Män som hatar kvinnor, även om den gott kunde ha varit uppåt 100 sidor kortare utan att den förlorat något på det.

Själv tycker jag nog att årets bästa svenska deckare är Åsa Larssons Svart stig (som inte ens nominerades). Bland de nominerade tycker jag nog att Edward Finnigans upprättelse, som jag avslutade alldeles nyligen, är den vassaste. Men jag har som sagt inte läst alla.

Det nästan ingen talar om

Har ni hört hur det glunkas på stan om att filmtidningen Sight & Sound hakat på den nya tyska filmvågen? Och har ni hört snacket om att fem svenska dokumentärfilmer ska visas vid filmfestivalen i Amsterdam, och att Quentin Tarantino ska göra en cameo i en sushivästernfilm? Inte? Konstigt.

Jo, jag är lite sur och tvär i dag på DN. Eller rättare sagt på deras fredagsvinjett Nästan alla talar om…, där de samlar filmrelaterade nyheter som de uppenbarligen tyckt varit för marginella för att ta upp på normal nyhetsplats. Jag vet inte varför, men jag stör mig alltid otroligt mycket på den där ansamlingen kortnotiser de lägger i botten på filmuppslaget. Inte på innehåller i sig, men det är något med frasen nästan alla talar om… som gör mig upprörd, agitatorisk, rasande, galen! Jag kan inte sätta fingret på det. Men det triggar mig, får mitt blod att rusa, gör mig snurrig i huvudet, fullständigt konfys och får mig att tappa aptiten. Det förstör hela helgen. Fyra små ord och några illmenande punkter. Det är allt som behövs. Jag är kaputt.

För övrigt ska jag på ett födelsedagskalas i kväll där man förväntas ge en present i form av något man gjort själv. Min roman har hon redan, så vad göra? Rita en teckning?

Hälsan personifierad

Efter att ha berättat för min vän Morgan i går kväll att jag gick hem från jobbet redan efter en timme i går då jag drabbats av någon frysfrossliknande attack på vägen till jobbet och därefter suttit och skakat framför datorskärmen ett tag innan jag gav upp, suckade han lätt och sa med lätt överseende ton att han i dag därför väntade sig att få se ett Seg fredag-inlägg. Men tji fick han. Oj vad pigg och kry jag är i dag. Never ever better. Jag skiner som en sol, jag mår som en lummig äng en varm kväll i juli, jag och hälsan och välmåendet är ett.

Eller nåt sånt.

För övrigt har jag utsett måndag, då jag är ledig från jobbet, till den officiella dagen då version två av roman nummer två ska börja skrivas. Det känns rätt spännande faktiskt, jag tänker börja med vad som förhoppningsvis blir bokens prolog, tänkt att utspela sig i december och avslutas med en vad fasiken var det som hände, nu är jag ju så hooked att jag måste läsa vidare direkt-cliffhanger. Därefter blir det ett tidshopp tillbaka ett halvår, historien rullas upp från början, når två tredjedelar in i handlingen den dramatiska prologen tidsmässigt och följs sedan av en hjärtskärande final. Det är berättelsens strukturplan i ett nötskal just nu.

Efter helgen alltså. Ja, om jag inte drabbas av en Seg måndag vill säga.

Svensk fisk på filmfestivalen

Såg Day night day night i går kväll på filmfestivalen, om en amerikansk, kvinnlig självmordsbombares sista två dygn i livet (?) innan hon ska explodera i trängseln på Times Square på Manhattan. En rätt stark film, även om den hade sina brister. Luisa Williams i huvudrollen var smått fenomenal tyckte jag, och olustkänslan inför vad som komma skulle (?) växte stadigt hela tiden. Det långsamma tempot, den otroligt inträngande kameran som följde alla hennes små rutiner, allt som hon gjorde för sista gången (?), hennes skräckslagenhet inför bomben, smällen, döden, dödandet. Väldigt skickligt gjort.

daynight.jpgMen det brast i motivet. Ju längre filmen pågick desto mer svårförståeligt blev det varför hon ville bli självmordsbombare. Hon verkade inte särskilt religiös, inte särskilt olycklig, hade inga uppvisbara men från en traumatisk uppväxt och interagerade med vad som verkade uppriktig vänlighet mot de medmänniskor hon snart ämnade spränga i korsningen av sjunde avenyn och Broadway. Hon verkade visserligen rätt ensam men inte mer inbunden än många andra – nej, varför hon skulle välja att spränga sig själv och andra i luften kändes helt enkelt inte trovärdigt.

Egotrippad som jag är kunde jag heller inte tyvärr hålla mig från att se paralleller till min egen roman. Under filmens sista halvtimme, när hon (namnlös) vandrar runt kring Times Square med en ryggsäck fullastad med sprängmedel på ryggen, såg jag hela tiden framför mig att en kille skulle komma fram och i sista stund rädda henne från det oundvikliga, slita henne undan döden, dra loss avtryckaren ur hennes hand och trots högljudda och vilda protester dra henne därifrån, in på en bakgata där hon kunde få kräkas upp allt det socker hon trycker i sig filmen igenom, efter att ha druckit flera liter kolsyrat vatten ur stora petflaskor som han köpt åt henne på en kvartersbutik. Never mind att filmen hade blivit helt obegriplig. I min dröm blev det så.

Trivia: Genom filmen försöker den namnlösa huvudpersonen hela tiden dämpa sin ångest inför vad hon ska göra genom att trycka i sig socker i olika former. Hon rusar vid ett tillfälle in i en godisbutik och fingrar på en av lådorna där inne – som innehåller smågodiset Swedish fish. Huh? Är det en delikatess som jag månne har missat?

Seg onsdag

Inte direkt någon lattjolajbandag på jobbet i dag. Mest notisskrivande av den här arten och gäspande efter gryningens traktorsviter. Vilket genast får mig att minnas att jag glömt köpa öronproppar. Noo… Fasiken.

Oh well, det börjar bli dags att packa ihop sig. Ska gå med en kompis på Day night day night på filmfestivalen.

Traktorer, hat och lite kärlek

I min pågående ambition att vända kappan efter vinden åtminstone en gång per dag tänker jag förvandlas till en nejsägare igen. I dag: NEJ till lastbilar, NEJ till traktorer!

Låt mig utveckla en smula. För någon månad skrev jag om den underliga maskin nere på gatan som om morgnarna förpestade mitt uppvaknande. Nu ser jag tillbaka på den tiden genom ett rosaskimrande filter.

För de tre senaste morgnarna har jag vaknat halv sju av att något som låtit som en lastbil stått på tomgång och frustat nedanför mitt fönster. Och med cirka fem minuters mellanrum kommer ett annat fordon, med ett avsevärt ettrigare ljud, närmare och närmare. Samtidigt som motorljudet når sitt crescendo hörs en ljudlig duns, så drar sig ljudet tillbaka igen in i dvalan i några minuter. Så stegras den igen, och en ny duns. Igen. Och igen. Och återigen.

I måndags och i går låg jag envist kvar i sängen och försökte tjurnackat sova trots detta, även om jag vet att det är lönlöst, mitt i allmänhet rätt usla sömnmönster tål inte såna här prylar. I morse fick måttet vara råggat. Jag gick upp, ryckte upp persiennerna i vardagsrummet med en sådan ilska att nästan hela konkarongen kraschade och såg helvetet stirra mig rakt i anletet hånflinande. En lastbil. En röd jävla stor lastbil med ett flak som sakteliga fylldes med grus av en gul liten ettrig traktor med stor skopa som var femte minut uppenbarade sig nerifrån mörkret i parkeringsgaraget under mitt hus. Jag lovar att dess käftar skrattade åt mig varenda gång den visade sitt fula tryne. Vad är det de bygger där nere!? Och varför varför varför måste de göra det klockan 06.30? I say no! NO! Jag tar tillbaka allt jag eventuellt sagt om framåtskridande och en stad som måste tåla buller för att tillåta sig själv vara en storstad. Not in my backyard!

Men så tänker jag på de fina ord som Pocketbloggen skrev om min bok i går kväll, och världen ler igen. Kram på er hörni.

Den notoriska nejsägaren

Först tyckte jag att det var lite lustigt. Att jag som ser mig själv som rätt framåtskridande blev kallad nejsägare i en kommentar här på bloggen. Men så när jag stod där och gjorde frukost, jag tror det var i samma ögonblick som jag ställde vattenkokaren på elplattan, så tänkte jag vad fan, det är ju helt åt helvete tråkigt om jag framstår som en nejsägare, en bakåtsträvare, en … en sån där som jag faktiskt tycker uppriktigt illa om, Daniel – du måste protestera, du måste säga nej, nej, NEJ!

Så medan jag läste Fredrik Strages intervju med Jerry Lee Lewis (ja! jätterolig! ja!) började jag fundera över vad det är jag sagt nej till på sistone i bloggform. Jag kom på två saker: omläggningen av DN På stan från fredagar till torsdagar samt trådlöst internet i tunnelbanan. Dessutom har jag varit sval i min kritik av de (oftast) hyllade filmerna Borat och Babel. Det är möjligt att jag glömt något (hey, klockan är ju fortfarande bara kvart över åtta på morgonen), men gör det mig till en nejsägare? I say no!

För jag är ju egentligen en själaglad jasägare. Jag sa ja till trängselskatten. Jag grät blod när den nya regeringen gick ut och sa att de tänkte stoppa bygget av Citybanan under Stockholm, skrek jävla bakåtsträvare! rakt ut i min lägenhet så att rutorna hos grannen skallrade. När jag sedan läste artikeln med de sura, bakåtsträvande småbarnsföräldrarna som nästan stod på min bakgata och nu var själaglada över att just de (ansåg de alltså) lyckats stoppa det största infrastrukturprojekt Stockholm sett sedan byggandet av tunnelbanan bara för att de inte ville ha en arbetstunnel i närheten av sina barn, så tänkte jag jävla bakåtsträvare, knöt handen i fickan och började fundera på om det inte borde vara brottsligt att vara småsint.

Så nej, jag vägrar vara nejsägare. Jag vägrar anses vara nejsägare. Jag gillar utveckling – nej – jag älskar utveckling. I say no!