Gud vad jag håller tummarna för att vädret klarnar upp på Floridas östkust vid Kennedy Space Center i dag. Inte för att mitt blågula hjärta klappar för Christer Fuglesang, utan för att medierna kanske kan sluta piska upp någon fånig nationalistisk stolthet för att Sverige som typ femtionde nation i ordningen ska få upp en gubbe i rymden i några dagar. Missförstå mig rätt, jag älskar rymden och tycker att planerna på att bygga en bas på månen och sedan bege sig mot Mars är värda stående ovationer – jag har alltid gått igång stenhårt på Star Trek-mantrat att det ligger i människans natur att ständigt sträva mot nya horisonter – men kom igen, så jäkla spännande är inte Christer Fuglesang. Visst, det finns en mänsklig aspekt av det hela som är värd beundran eftersom han väntat så otroligt länge och på klassiskt svenskt och stoiskt sätt väntat på sin tur utan att bråka, men snälla – enough is enough.
Flyktsoda och lite fickpengar
För en knapp månad sedan fick jag ett brev med posten från Marcus Birro med två av hans böcker, Flyktsoda och Du är Christer Pettersson du också. För att göra en lite längre historia en smula kortare så kan jag säga att jag i somras omedvetet råkade formulera mig lite klantigt angående en diktsamling han skrivit, Skjut dom som älskar, vilket några månader senare ledde fram till det här blogginlägget om min fortsatta titelproblematik, vilket gav att vi genomförde ett författarutbyte. Nu har jag, trots att jag skrev i det inlägget att jag genast skulle kasta mig över den, äntligen läst ut Flyktsoda. Och efter att ha sett Birro prata om sitt kulturmanifest i gårdagskvällens Argument i SVT tänkte jag att det var hög tid att jag skriver något om boken.
Flyktsoda är på vissa sätt en av de mörkare böcker jag läst. Det är en berättelse om en man som sjunker allt djupare ner i alkoholism. Det är också en historia om hur man inser och förlikar sig med att vara en medelmåtta, att inte vara ämnad för de stordåd man inbillade sig i ungdomen.
Det finns verkligen inget ljus i den halvmisslyckade och allt mer nerdekade och sparkade Stadsteaterskådisen Lukas Destinos tillvaro. Trots detta är Flyktsoda inte en tung bok så till vida att det bär emot att läsa, Birro skriver om misären med en effektiv och rätt enkel prosa som driver berättelsen framåt på ett luftigt sätt som handlingen egentligen inte borde mäkta med. Missförstå mig inte, berättelsen är trovärdig och fullständigt kompetent, men den borde inte inbjuda till lustläsning. Den borde få mig att vilja rulla ihop som en liten boll i sängens mörkaste hörn och gny av missmod. Istället lyckas Birro om inte skapa sympati så åtminstone förståelse för människan Lukas Destino. Trots att Destino är en tragisk figur vars blickar mot gymnasie- och högstadietjejer blir längre och våtare ju längre berättelsen skrider, och den ensamma porrsurfningen framför datorskärmens döda ljus blir allt mer desperat, så lämnar Birro aldrig sin allt mer illaluktande romanfigur i sticket. Han tvingar läsaren att se Lukas Destino som en människa det inte går att ignorera, hur mycket man än skulle vända bort blicken om man mötte honom på gatan. Det är ett underligt konststycke som jag står rätt handfallen inför. Flyktsoda är i mina ögon helt enkelt en väldigt bra roman.
En sak dock: På baksidan står att boken är både svart och fylld av tröst. Visst, jag förstår vad han menar, men fylld av tröst – nja, tillåt mig tvivla en smula.
Och just ja, innan jag glömmer det – angående debatten i SVT i går. Jag tror inte för fem öre på att den smala litteraturen skulle överleva i dagens utsträckning om marknaden fick styra och kultursponsring skulle ta över, vilket de två centerpartisterna i studion verkade anse. Folk som jag, som nästan aldrig läser lyrik till exempel, skulle snart se till att landets poeter fick lägga ner verksamheten en efter en om inte staten fortsätter stötta deras verksamhet. Men hur lyrikfientlig jag än må vara i praktiken tycker jag fan i mig att det hör ett anständigt samhälle till att se till att ”svårare” form av litteratur tillåts existera och frodas. Och att som c-riksdagskvinnan i studion i går med låtsad indignation låta påskina att hon tycker att de 117 miljoner kronor som Författarfonden betalar ut varje år är mycket pengar som kan användas till något bättre är ju bara löjligt i ett nationellt perspektiv. Det är 13 kronor per svensk medborgare per år, alltså drygt en krona per månad. Dessutom går mer än hälften rakt tillbaka till staten genom skatt och sociala avgifter. Det är inte mycket pengar.
En i sanning dålig människa (2)
Nej, jag har inte läst Susanna Alakoskis Svinalängorna ännu. Skam att säga det har jag inte läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten än heller, trots att den legat överst i min läshög ända sedan jag i augusti insåg hur manschauvinistiska mina bokhyllor är till könsfördelningen. Det kommer hela tiden saker i vägen. Jag är en dålig människa.
Oh well, Svinalängorna hamnar överst på önskelistan jag fortfarande plitar ner med stor omsorg till mamma, pappa och mina tvillingsystrar inför varje jul. Okej familjen, där ser ni första önskningen, resten av listan kommer innan veckan är slut!
Jaha, det var den Augustruschen det
Det var det det. Fyra uppdateringar av min Augusttext blev det, som just nu toppar Svenska Dagbladets sajt (här är länken till artikeln just nu, men SvD lär säkert skriva en egen vad det lider). Min magkänsla om Susanna Alakoski från i morse visade sig stämma som tur var stämma, och nu kan jag rulla tummarna ett tag medan min kollega Erika som var på plats i Berwaldhallen fyller på texten och lägger in pratminus från vinnarna – teamwork i sitt esse! Oj nu ropar hon och vill ha assistans. Gotta go.
Det drar ihop sig
En knapp timme kvar till Augustgalan, och jag förbereder mig så gott det går med faktainsamling och mallskrivande om de potentiella vinnarna för att snabbt kunna få ut webbversioner till våra kundtidningars sajter. Det är roligt när saker ska ut snabbt, när nyhetspulsen stiger och den inre rösten tillåts skrika lägg ut! lägg ut! lägg ut! för full hals. Nu kan man ju visserligen hävda att det finns större saker att bli upphetsad över än ett svenskt bokpris, men ändå. Det ska gå fort, och det måste bli rätt. Och det är skoj.
Skickade ett lycka till-sms till min barn- och ungdomsnominerade kompis Gunnar. Han svarade att han kände ett positivt pirr i magen samt hade Musse Pigg-öronen redo i kavajfickan om det blir så att han får äntra scenen. Jag hoppas verkligen att han inte skämtar.
Upp till Augustbevis
Så var det Augustgaledags. I väntan på att någon gång i framtiden själv få gå och sitta och nervöst bita naglarna av mig nöjer jag mig med att följa sändningen på SVT24 och lägga ut snabba webbpubliceringar av vinnarna (inte här, utan för jobbet). Sändningen startar klockan 17, penningregnet börjar 18. Efter att tidigare ha trott att Jonas Hasen Khemiri ska vinna den skönlitterära klassen tycker jag nu att vindarna de senaste dagarna viskat Susanna Alakoski allt högre. Spännande ska det hur som helst bli.
Enligt DN i dag ska priset uttalas Åågustpriset. Men hur korrekt det än må vara, hur många säger egentligen Åågust Strindberg?
UPPDATERING: Hoppsan, SVT:s sändning började visst först klockan 18, och pågår till 19.30. Rätt ska vara rätt.
En bilälskare av rang
Såg just färdigt Bilar. Det var nog den sötaste kärleksförklaring till Smalltown, USA jag sett på, ja jag får säga någonsin. Och Pixar rodde det i land med hjälp av … bilar. Man kan bli tårögd för mindre. Och eftertexterna, när de visade bilversioner av Toy story, Ett småkryps liv och Monsters inc på en drive in-bio, åh – jag skrattade så att det gjorde ont i bröstet.
Falafel, kludd, sång och lite dans
I natt när jag kom hem efter en kväll ute som utgick från min lägenhet, tog en sväng via julpyntshimlen Peppar, tunnelbanan till Söder och Nada och därefter tillbaka norrut mot hemmet via Orontes kebab där någon smart kille fick för sig att slå sönder ett fönster med handen som färgade halva Odengatan blodröd, fick jag när jag väl gått och lagt mig en ny idé hur min andra roman bör skrivas. Ett helt nytt upplägg. Insiktsfullt nog insåg jag att minnet nog skulle vara klent när jag väl vaknade, och gick därför upp och plitade ner alla tankar på en lapp. Den ligger här bredvid mig nu. Det går fan inte att se vad det står. Hur tänkte jag egentligen när jag trodde att de där kråkfötterna skulle kunna tydas?
Men lappen fungerar ändå som en påminnelse om vad jag tänkte. Kluddet är min Madeleinekaka som får mig att minnas om inte den tid som flytt så i alla fall nattens svettiga tankar. Och de kanske är bra. De är helt klart råare och hårdare än de jag haft hittills om berättelsen. Mindre sympatiska. Kanske mer ärliga. Men jag måste nog tänka lite mer på det innan jag tar något beslut.
Nu ska jag duscha, åka till jobbet, ringa 14-åriga Molly Sandén i Bukarest så att vi kan uppdatera texten från i går kväll med några pratminus och därefter dra till Operans foajé där TV4 ska presentera deltagarna i nästa års upplaga av Let’s dance.
Åh vad jag älskar tillvarons ytterligheter.
På måndag smäller det. Eller?
Brunchrapport: Vi var på Hollywood i Kista galleria. 130 kronor, ingen brunchbuffé utan brunchtallrik med efterföljande efterrättsbuffé. God tallrik (ja ni förstår vad jag menar, det som var på tallriken), sjyst efterrättsbuffé (även om jag aldrig varit särskilt svag för efterrätter), men det är ju brunchbuffé man vill ha, vilket alltså inte erbjöds och måste räknas som ett stort minus. Och sedan tyvärr det största problemet – inget kaffe! Eller jo, klart man kunde dricka kaffe, men det ingick inte i brunchen. Vad är det liksom? Kaffe i massor är ju halva poängen med brunch. I ärlighetens namn fick vi visserligen kaffet gratis ändå eftersom Morgan var tjenis med killen i kassan, men nej, det är fel väg att gå. Kaffet ska flöda.
Så jag måste säga att Kompott fortfarande är mitt favoritbrunchställe nummer ett. Bra pris, fyllig och god buffé och avslappnad stämning. Och obegränsat med kaffe.
Och nu till något helt annat: Under dagen har tre personer från vitt skilda delar av Sverige hamnat hos mig genom att googla måndag på måndag,
”på måndag på måndag på måndag” samt på måndag på måndag. Que? Vadan detta mystiska intresse för denna fras i olika former? Och vad i hela fridens namn händer på måndag?
Where no one has gone before
Jag och Morgan (han till vänster i Family guy-klippet längre ner) är ju på ständig jakt efter det ultimata brunchstället. I dag ska vi prova något riktigt exotiskt – Kista galleria! Shit pommes frites – blå linjen, förort – oh the excitement!
Fyllig rapport kommer. Så länge kan ni ju underhålla er med den här lustiga Googlesökningen, som uppenbarligen leder till mig.
Alive and kicking (2)
Jag är oftast som ett urverk. Före 08.30 varje morgon ligger det ett rysligt intressant blogginlägg ute. Så icke i dag. Jag hade helt enkelt inget att säga. Men jag vill ju ändå att mina nära och kära ska veta att jag mår bra. Så here it is – jag mår finfint, är ren och fin och sitter på jobbet. Jag ska skriva en text om Junior Eurovision Song Contest. High life med andra ord.
Over and out.
Mobilsupporten och jag
Nu har jag suttit i Tele2:s mobilinternet-support tre dagar i följd (på arbetstid dessutom, de behagar inte ha öppet när jag slutat) och kört huvudet rakt in i väggen. Bakgrunden är att min uppkoppling för att surfa på datorn via mobilen helt plötsligt slutat fungera, till synes utan orsak. Ungefär så här har samtalen låtit:
– Jaså, du har en mac … nej jag tror inte att det fungerar då, man måste nog ha pc.
– Nej, det fungerar alldeles utmärkt, det fungerade så sent som förra veckan och det har funkat finfint i flera år, kan du bara säga vilka inloggningsuppgifter jag behöver så att jag kan kolla så att inget lösenord fallit bort ur datorn eller mobilen eller nåt sånt?
– Har du installerat PC Suite-programmen som följde med på skivorna till abonnemanget?
– Nej, jag har som sagt en mac och då brukar man inte behöva installera några program och det funkade tills för några …
– Nej men jag tror inte att det fungerar utan de där programmen. Jag tror inte att det fungerar på mac.
– Kan jag bara få uppgifterna?
– Men jag tror inte att det fungerar om du inte …
Alltså, jag förstår inte hur de på en supportavdelning som ska vara specialiserad på den här typen av frågor kan vara så totalt omedvetna om att det finns människor där ute som inte använder pc. Okej okej, jag vet att macanvändarna bara står för cirka fem procent av den svenska datormarknaden, men ändå. Idioti!
Till deras försvar bör dock sägas att i dag fick jag faktiskt prata med en kille som tog sig tid att leta efter en kollega som faktiskt verkade kunna en del om mac. Men av okänd anledning fick jag inte prata med den här människan, utan han fick bara bekräfta att jo, det fungerar faktiskt att använda en mac. Sedan fick jag prata med yxskaftet igen.
Oh well. Får jag det inte att fungera igen inom tre dagar kastar jag mobilen i Klara sjö.