Tillbaka till framtiden (3)

Jag är så jävla hopplös. Jag somnade vid halv fem, och kvart över åtta slår jag upp ögonen i en okänd lägenhet utan möjlighet att somna om. Och nej, det okända uppvakningsrummet berodde inte på något mer spännande än att min värd flyttat sedan jag sov hos honom senast, och medan han slumrade vidare i sitt sovrum packade jag efter några fruktlösa insomningsförsök ihop mitt pick och pack och begav mig ut i det nyss solvaknade Uppsala.

Jag skrev ju för en tid sedan om hur jag fruktade att minnet skoningslöst skulle kasta sig över mig om jag gjorde nostalgins promenad genom min ungdoms stad. I dag var jag nog en smula för omtöcknad och avtrubbad av sent drickande för att hamna i det värsta träsket – jag fruktar att den riktiga bakfyllan kommer först om några timmar – men det är ändå slående hur vacker en stad kan vara när den vaknar en solig söndagsmorgon och vilken ro det ändå ger att vandra genom den. Jag promenerade genom Luthagen och passerade under esplanaden och gick förbi min gamla lägenhet på Fredsgatan och ja, det är tio år sedan jag flyttade in där och det känns väldigt overkligt och jag minns den underliga sommaren -97 när jag delade ut tidningar i kvarteren jag passerade och tjänade ungefär noll kronor i timmen och sov bort veckorna och kände mig ensam i den sommartomma staden som kanske inte Gud men åtminstone studenterna glömde. För att fördriva tiden brukade jag jobba på nationens sommarpub och när jag kom därifrån vid tvåtiden på natten gick jag hem och inväntade tidningsbilens ankomst en timme senare. Så gick jag genom den mörka staden när den ljusnade och hade alltid ångest när jag kom till trappuppgången jag nu passerade på min väg mot stationen där den senila tanten bodde som alltid satt med öppen dörr på en pall och väntade på att tidningen skulle komma och stanken från hennes lägenhet fyllde alltid hela trapphuset och hon hade öppna sår på sina ben som varade och jag hoppades varje natt att hon inte skulle vara där men hennes livlösa starrögon mötte alltid mina men jag är inte säker på att hon såg mig.

Så stannar tåget i Märsta och vi är halvvägs.

Jag är inte säker på att allt jag minns från Uppsala verkligen har hänt. Jag har skrivit tidigare om att minnet väl egentligen främst är den fiktion vi väljer att tro har hänt och har man som jag valt att utnyttja sitt eget förflutna och vispat runt det med två skopor dikt och förbannad lögn gör det ju inte saken lättare så när jag svänger i korsningen Sysslomansgatan/Sankt Olofsgatan och hör Fyrisån brusa framför mig måste jag tänka efter om det verkligen var i lägenheten där ovanför jag kom att hamna på millennieskiftsnatten när timmen var allt för sen. Så slår det mig att vi nog pratade om den i natt, millenniebuggen som aldrig blev och när jag tänker efter så är det ju så med mycket, vi väntar och väntar och så händer det aldrig men livet fortsätter ändå.

Linnéjubileet inleds i Uppsala i dag och jag förstår inte varför men längs Fyrisåns rasande vatten som inte stillats av vinterns köld runt Fyristorg står människor på snöhögar och verkar bygga någon sorts … nej jag förstår inte men bygger gör de i alla fall och firandet inleds klockan 15.30 men då är jag sedan länge i framtiden för jo, Uppsala är ju ändå det förflutna och det är aldrig bra att stanna i det för länge antar jag.

Så kommer jag in på stationen och jag svänger in på Pocketshop och irriteras en smula när jag ser att min bok inte finns där åtminstone ser jag den inte mellan Helena von Zweigbergk och Klas Östergren där den brukar stå. Jag ger kassörskan onda ögat men hon tittar sömndrucket åt ett annat håll så min markering passerar obemärkt förbi men jag har ändå satt ned foten och kan åka in i framtiden med gott samvete.

Så ser jag Kista Science Tower borta i väster och framtiden närmar sig och det är dags att koppla upp och sända och vandra hem genom det lite mer soluppvaknade Stockholm.

Sjöng han kämpa mot abort?

När jag gör mina promenader västerut från mitt hem och kommer till Vasaparken brukar jag tänka på Astrid Lindgren. Hon bodde ju där, portuppgången bredvid Musslan och Wasahof. Och jag minns när jag var där, hur jag som 23-åring en mulen snösöndag i mitten av mars 1998 gick upp för trapporna till hennes lägenhet, hur en liten delegation strävade uppåt med kroppkakor, lingonsylt, grädde, Hallands fläder och öl. Hur dörren öppnades och Astrid var så gammal och så liten bakom kvinnan som var där för att hjälpa henne och hur hon försiktigt gick fram och tog mig om mina frostnupna kinder och utbrast du måste klä dig säger mamma! och sedan gurglade 90-åringens lätt rossliga skratt.

Men vi backar lite först. 1998 var jag andre kurator – ekonomichef – på Kalmar nation i Uppsala där Astrid Lindgren var hedersledamot sedan 60-talet. Pluggat i Uppsala hade hon aldrig gjort, men hon kom ju från Vimmerbytrakten som låg och väl fortfarande ligger i hjärtat av nationens upptagningsområde även om de flesta nu för tiden mest väljer Kalmar på grund av musiksatsningarna. Astrid brukade till i början av 90-talet bevista nationens mest traditionstyngda gasque – kroppkakegasquen – och fortfarande inbjöds hon till festen varje år. Tackkortet som kom tillbaka var dock alltid snarlikt och mitt år stod det tack för att ni vill att jag ska komma, trots att jag är så gammal och grå och hon avböjde. Men i slutet av 1997 fyllde hon 90 år och nationens avgående inspektor, professor Lars König ”Knix” Königson, som känt henne sedan början av 70-talet, tyckte att hon borde firas och sa om inte Astrid kan komma till partyt så får väl partyt komma till Astrid och så kom det sig att dagen efter själva kroppkakekalaset stod vi där, tre pojkspolingar i 23-årsåldern som kallade sig förste, andre och tredje kurator tillsammans med Knix och nationens tillträdande inspektor Birgitta Garme och kroppkakeattiraljer i våra händer. Och den gamla Astrid Lindgren som tyckte att mina kinder var för kalla.

Det är konstigt, för jag minns inte så mycket av vad som sades under själva middagen. Trots att vi varit väldigt sturska inför avresan – till och med blivit utskällda av en av nationens köksmästare för att vi inte visade större entusiasm inför besöket – så vill jag minnas att känslan av att befinna sig i Astrid Lindgrens hem gjorde mig rätt spak. Lägenheten var ordinär, en fyrarummare har jag för mig, och på en av bilderna jag har i min låda ser man att en av tavlorna i salongen där vi satt hänger helt snett. Jag vet inte om den gjorde det innan vi kom eller om det berodde på min kollega Ulfs breda rygg när han gick förbi. Men jag minns att Astrid sa att hon tyckte att det var konstigt att hon skrivit alla de där böckerna – hon kom inte ihåg så mycket av det, att hon blev sentimental när hon berättade om en resa hon gjort till Estland med Ilon Wikland och att hon trodde att hon snart skulle dö. Men bli inte ledsna för det, för inte ens då tänker jag lämna er i fred utan sväva över en som en osalig ande sa hon och viftade med armarna och härmade hur hon skulle hemsöka oss och skrattade igen.

Vad jag dock med klarhet minns är den i efterhand så omsjungna episoden när vi skulle ta till ton. En av de oftast sjungna visorna på gasquer på Kalmar nation är Evert Taubes ”Än en gång däran”, Astrid var inte säker på hur den gick längre men vi hade med oss sångböcker och bläddrade fram rätt sida och stämde upp. Ulf, som var förste kurator, vilket kan liknas vid vd, var vår muntra grupps ledare och självutnämnd sånganförare och satt på Astrids ena sida och klämde i. Vi sjöng alla för full hals, vi hade snaps i våra glas, stämningen var god och vi skrålade kämpa mot allt torrt bröder kämpa mot allt torrt men då stelnade Astrid till och började irriterat fnysa vilket skapade osäkerhet i rummet. Men ont ska med ont förgås så Ulf tog i ännu hårdare i andra versen och vi sjöng kämpa mot allt torrt bröder kämpa mot allt torrt så att det hördes ända ut till Vasaparken, vi skålade och drack vår snaps men stämningen var konstig för Astrid satt fortfarande och fnös med irritation i sin blick. Vi stillade oss, tystnaden lade sig och Astrid lutade sig mot personen på hennes andra sida, och halvviskade förskräckt Sjöng han kämpa mot abort?

Allt förbleknar med tiden. Det var snart ett decennium sedan den där söndagen. Och tanken förbleknar så olika i olika sammanhang. I Uppsalas studentvärld är minnet ovanligt kort, en studentgeneration varar inte mer än tre-fyra år och har något skett mer än två terminer i rad är det en tradition. Vilket får mig att tro att många som bevistar Kalmar nations gasquer nu för tiden måste tro att den med Uppsalaglasögon sett rätt progressiva och moderna nationen har en särdeles rigid syn på det här med kvinnans rätt att välja. För jo, visst berättade jag anekdoten på några gasquer vid senare tillfällen och visst sjungs det därför numera kämpa mot abort ur de flesta av struparna när ”Än en gång däran” stäms upp (kutymen angående det här med textens bröder har dock med tiden blivit att kvinnor sjunger systrar). Varför det sjungs så har nog för de flesta bleknat och förvandlats till den ack så vanliga nationsfrasen men, det har ju alltid varit så.

En helt ny karriär

Innan jag ville bli författare skulle jag bli popstjärna. Eller så var det ungefär samtidigt, jag kommer inte riktigt ihåg. Men jag var 18 år, tyckte att Suede var det tuffaste som gick i ett par skor, avgudade den låtsat androgyne Brett Anderson och även jag skulle bli popstjärna. Det fanns bara ett aber – jag hade aldrig spelat ett instrument, min föräldrar tvingade mig inte ens att blåsa i en blockflöjt på lågstadiet och jag har så långt ifrån en sångröst det går att komma ungefär. Det var kört.

stromskiva.jpgSå fick jag Karin Ströms skiva i handen i slutet av förra veckan, jag recenserade den i går och även om jag bara gav den en trea till sist så tycker jag att den stundtals var otroligt bra men den höll inte riktigt hela vägen men i vilket fall som helst – den gav mig ett visst hopp. För om jag tolkar pressutskicket rätt så visste hon knappt vad som var upp och ner på sladdarna hon stoppade in i datorn när hon började, och har tagit sig fram helt via trial and error på den egenkomponerade och självproducerade skivan. Och resultatet är som sagt åtminstone delvis strålande. Det borde ju betyda att … ja att … ja att alla tidigare tvivel om kapacitetsbrist kring min egen musikaliska begåvning inte betyder något längre utan jag kan också göra musik!

Nu hör det visserligen till saken att hon kan en hel del om musik rent praktiskt och spelar säkert blockflöjt som … ja som någon som är väldigt bra på blockflöjt men det hör inte hit. Hoppet finns även för mig, i dagens värld kan vem som helst bli stjärna och nej jag pratar inte om Idol utan faktumet att jag har en bra dator som kan göra underverk med mina visioner.

Att mina musikaliska datorerfarenheter enbart sträcker sig till att jag och iPet gjorde en grym 47 sekunder lång låt med Garageband en kväll när vi satt och förfestade för något år sedan hör heller inte hit. Lär jag mig bara programmen – jag börjar med Garageband, och går sedan över till något mer avancerat som de riktiga lirarna har som Logic eller något sånt – så är jag halvvägs framme. För jag kommer helt klart att göra grym elektronisk musik när jag är klar. Jag har ju världens bästa musiköra! Det kommer att bli hur bra som helst.

Jag ska bara skriva klart boken och filmmanuset först. Sedan jävlar blir jag kung på My Space. Vänta bara!

PS. Låten vi gjorde heter för övrigt Yeah oh yeah oh yeah. Den består av en basgång, en sorts ljudslinga, iPets röst som säger sjung Danny sjung! och därefter sjunger jag yeah oh yeah oh yeah oh yeah (mm, det är lite ologiskt att låttiteln bara har tre yeah men att jag sjunger det fyra gånger, men that’s life – ologiskt). Rätt mästerlig i sin anspråkslösa minimalism om jag får säga det själv. Och det får jag. DS.

Hur litterär är jag då?

Expressen skriver om att folk ljuger om vilka böcker de läst för att verka intressanta, något även bokhororna har uppmärksammat. Jag vill väl inte vara sämre jag, och eftersom jag ändå har lunch nu kan jag väl avslöja mina egna litterära förtjänster och brister.

De här böckerna ingår i Expressens test. De som är fetade har jag läst:

1. ”Jack” av Ulf Lundell
2. ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg
3. ”Hemsöborna” av August Strindberg
4. ”Nässlorna blomma” av Harry Martinson
5. ”Röde Orm” av Frans G Bengtsson
6. Arn-böckerna av Jan Guillou (dock bara första delen)
7. ”Sagan om ringen”-trilogi av JRR Tolkien (jag försökte ett par gånger, men gav alltid upp när Tom Bombadill började sjunga, så det räknas nog inte)
8. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj
9. ”Svindlande höjder” av Emily Brontë
10. ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” av John Gray
11. ”1984” av George Orwell
12. ”Lysande utsikter” av Charles Dickens
13. ”Harry Potter och de vises sten” av J K Rowling
14. ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë
15. ”Da Vinci-koden” av Dan Brown
16. ”Anne Franks dagbok” av Anne Frank

Nio av sexton, det kunde väl ha varit värre. Harry Martinson har jag dock läst, men bara Vägen till Klockrike.

UPPDATERING: Alltså, det är ju en lite konstig lista. Existerar det verkligen fester där man raggar genom att hävda att man läst Arn-böckerna eller Män är från mars, kvinnor från Venus?

Oj, nu syntes jag visst i Aktuellt, fiskandes efter min mobiltelefon i byxfickan under Polarprispresentationen i eftermiddags. Classy.

Talstreck en morgon utan snöskottare

Okej, mina sista ord angående talstrecken och citattecknen:

Hur det kommer sig att man inom svensk journalistik (till allra största delen) och litteratur (till viss del) använder talstreck istället för citattecken har jag ingen aning om. Däremot är det inte så att citattecken är förbehållet litteraturen på ett internationellt plan, kolla i vilken engelskspråkig dagstidning eller tidskrift som helst, där används citattecken för att indikera tal i alla skrivna sammanhang, som här i NY Times till exempel.

Så internationellt (åtminstone anglosaxiskt, något annat har jag inte kollat) verkar alltså citattecken vara allenarådande. Varför det blivit så att man använder talstreck i Sverige vet jag som sagt inte, men om man jämför de två områdena var för sig så tycker jag nästan att det är konstigare att talstrecken används inom journalistiken än inom litteraturen. En journalistisk text har oftast ett större behov av att vara exakt än vad en litterär text har. Och om det är något citattecken är, så är det ju exakta. Med fnuttar råder inget som helst tvivel om att det talas eller citeras, inget lämnas åt fantasin. Visserligen används väl talstreck oftast på ett sätt som gör att det blir glasklart vad som menas också, men kolla här till exempel:

– Ja, det skulle jag nog vilja hävda, säger hon och blänger surt på honom. Riktigt jävla ordentligt dessutom.

Här är det ju helt omöjligt att avgöra om den andra meningen är något som kvinnan säger eller om det är något som syftar till att förstärka det sura blängandet (även om det väl är troligt att det är det första). Är det per definition dåligt? Jag tycker inte det. Nu är det här inget vidare bra exempel, det var bara något jag kom just nu, men jag inbillar mig ändå att det finns litterära fördelar med att inte alltid vara säker på hur saker och ting ”bör” läsas. Med citattecken försvinner osäkerheten, allt blir statiskt, välordnat och inrättat i led. Jättebra i journalistiska texter, men i litterära? Jag tycker inte det.

Och jo, jag tycker verkligen att talstreck är vackra och att citattecken är bökiga att skriva. Och dög de åt Strindberg och Söderberg så duger de åt mig.

Musik rätt så non-stop

Det har varit en musikalisk dag. Jag har lyssnat på The Concretes nya singel Oh no på deras hemsida sju-åtta gånger, och nej, den är inte lika bra som de bästa spåren från förra årets album In colour, men jo, det är en bra låt och det blir nog ett fint album trots Victoria Bergsmans avhopp. Därefter interjvuade jag Annika NorlinBlå lotus om hennes nya alter ego Säkert och den artikeln går att läsa bland annat här och skivan är alldeles bedårande bra faktiskt.

Dessutom borde jag verkligen försöka knåpa ihop en recension av The Studios skiva innan jag går hem.

Just ja, sedan var det ju så klart väldigt smickrande att journalisten som intervjuat Norlin före mig vände tillbaka och frågade är det inte du som har skrivit Dannyboy? när han var på väg ut och jag jakade och han gav mig lite beröm innan han gick. Fast det har ju inte så mycket med musik att göra. Men ändå. Tack.

Talstreck en snöfallande morgon i Vasastan

Huvudet värker en smula och på taket mitt emot skyfflar repförsedda män ner snö mot gatan. Med ojämna mellanrum blåser någon i en pipa och skottandet upphör. Än har ingen trillat över kanten och nu blåser de i pipan igen och männen står där stilla och blickar ut över världen, eller ja, åtminstone Vasastan. Fast det är väl samma sak.

Drack lite öl i går kväll med en vän på Soldaten Svejk. Jag ville verkligen vara måttfull men mina invändningar viftades bort och eftersom jag är en vek människa sitter jag här lite segare än jag hade hoppats.

Så får jag höra att pratminus ser fult ut. Jag borde byta till citattecken. Två vänner kontaktar mig och skriver det på olika sätt, tydligen ska det se oproffsigt ut också och en dag ska jag troligen ångra mig. Jag förhåller mig dock – eventuellt osunt – skeptisk till det. Jag tänker stoiskt vidhålla mitt tankestreckande, jag struntar i om det ser journalistiskt ut. Jag tycker de långa strecken är vackra och jag känner mig bekväm i dem och nu är det dags att äta frukost.

Det blev inte ens en tumme

Shit pommes frites. Forums, Expressens och Månadens Boks romantävling Ett år i Sverige, som de lanserade under rätt stor medieuppmärksamhet hösten 2005 och vars vinnare skulle få en halv miljon och bli utgiven såväl inbundet som i pocket och gå ut i bokklubb, blev … ingenting alls. Enligt ett pressmeddelande som damp ner hos oss nyss så blåses tävlingen av på grund av kvalitetsbrist:

Romantävlingen Ett år i Sverige
I samarbete med Expressen och Månadens Bok utlyste Bokförlaget Forum hösten 2005 en romantävling med titeln Ett år i Sverige. Målet var att sätta fokus på skönlitteraturens roll när det gäller att spegla vår samtid och förhoppningen var att hitta den stora samtidsromanen. Intresset för tävlingen var mycket stort bland såväl media som allmänhet och när tidsfristen gick ut den 1 oktober 2006 hade 318 bidrag inkommit. Tyvärr måste vi nu meddela att inget av dessa fullt ut har uppfyllt de mycket höga kvalitetskrav som man måste ställa på en vinnare, och juryn har därför enhälligt beslutat att priset inte kommer att delas ut.

UPPDATERING: En vän mejlar angående mitt inlägg och skriver att Bra Böcker tydligen fick in över 700 bidrag till en liknande tävling 1996. I vår artikel från oktober 2005, när Forums tävling presenterades, nämndes en förhoppning om att det skulle komma in 500 bidrag. Jag hade inbillat mig att hur många som helst skulle ta chansen och nappa. Men kanske var det de lustiga reglerna, som att romanen var tvungen att handla om flera generationer, att man skulle bryta mot något av de tio budorden (går det ens att skapa stort drama utan att göra det?) samt att den helst skulle innehålla en okonventionell kärlekshistoria, som drog ner bidragsantalet.

Frågan man kanske borde ha ställt, men som vi så klart inte tänkte på när vi ringde på det (och inte Svensk Bokhandel heller verkar det som) är om förlaget kommer att ge ut något av de inskickade manusen utanför tävlingens ram? Om man inte behöver dela ut en halv miljon i prispengar och garantera pocket- och bokklubbsutgivning så torde ju kravet på att det ska vara en potentiell kioskvältare man publicerar bli mindre. Jag menar – bara för att de inte lyckades vaska fram den stora samtidsromanen så kan de ju sitta på ett knippe bra debutanter.

Eller så var helt enkelt alla rätt ruttna.

Talstreck en kall natt i city

Jag vet inte riktigt varför jag skriver i presens. De flesta romaner utspelar sig i imperfekt. Kanske är det för att de flesta lever mer i nuet än jag gör, jag måste kompensera i mitt skrivande.

När jag skrev Dannyboy var det aldrig något jag funderade över, åtminstone inte som jag minns det. Jag antar att jag ville ha en nu-känsla, en känsla av att romanens dygn utspelar sig precis när man läser orden på sidan. Men även delarna av boken som utspelar sig i huvudpersonens förflutna är skrivna i presens, inte ens i dåtiden finns således det förflutna. De gick ingenstans i boken, de log aldrig, de tänkte aldrig aldrig. Däremot går och ler och tänker de mest hela tiden (de ler exakt 34 gånger om sökfunktionen i Word talar sanning). Och höjer sina glas till munnen och tar en klunk. Tömmer sina drinkar. Slår bort sina blickar. Rodnar.

I den nya boken finns inte behovet av nu-känsla på samma sätt. Tidsrymden boken ska utspela sig i är mycket större, hur stor vet jag inte ännu men åtminstone månader, kanske ett halvår eller ännu mer. Men presensformen hänger kvar.

Kanske är det för att jag är skolad journalistiskt. Där utspelar sig oftast allt i nuet. En sak jag fick förklarad för mig troligen var ett journalistiskt arv var mitt användande av pratminus i dialog. Eller talstreck som det heter i den civila världen. Jag var övertygad om att alla gjorde använde det men min redaktör hävdade motsatsen och när jag kollade efter i mina bokhyllor såg jag att hon hade rätt, de flesta använder faktiskt citattecken.

Jag försökte gå över till det när jag skrev på den första versionen av bok nummer två. Kanske var det mitt dåliga samvete som gjorde sig påmint – när Forum hade sin höstfest 2005 lyckades mitt användande av talstreck i Dannyboy starta en diskussion som till sist blev så hetlevrad att en översättare som var på festen blev utkastad, om mitt minne inte överdrivit händelsen – en möjlighet jag inte förnekar finns. Jag minns inte vad som hände riktigt för jag hade druckit en hel del vin och jag hade själv lämnat diskussionen långt tidigare men av någon anledning växte argumentationen till något annat och till sist rann bägaren över. Oh well. Kanske var citatförsöket mitt sätt att säga förlåt. För jag minns det som en kall natt och city är en ogästvänlig plats vid den tiden på dygnet.

I vilket fall som helst gick det inget vidare. Jag kände mig aldrig bekväm med citattecknen, jag kunde aldrig lära mig på vilken sida skiljetecken skulle hamna i olika lägen utan att stanna till och tänka efter vilket gjorde att rytmen försvann. Dessutom fungerade det inte bra med min numera patenterade teknik att avsluta meningar i tomma intet, det såg synnerligen osnyggt ut att hugga av ett citat men ändå tvingas avsluta det med en fnutt, om ni förstår vad jag menar. Så jag gav upp. Så även i nästa bok kommer ni att få stå ut med mina talstreck som ju ändå inte är så ovanliga men kanske lite lite. Bara så att ni vet.

PS. Min pappa fyller år i dag. Grattis grattis! DS.

Allt ställs på ända

Det var meningen att jag skulle jobba 13-22 i dag för att jag ska jobba med Guldbaggegalan i kväll. Jag såg framför mig en förmiddag av skrivande och kaffedrickande, inte nödvändigtvis i den ordningen. Men så plötsligt ringde mobiltelefonen och min kollega är sjuk och så blev arbetstiden 9-22 och bye bye roman och hej hej övertidsersättning. Man får vara glad över det lilla.

Så nu tandborstning och tunnelbaneåkning.