Daniel Åberg

Jag är så jävla hopplös. Jag somnade vid halv fem, och kvart över åtta slår jag upp ögonen i en okänd lägenhet utan möjlighet att somna om. Och nej, det okända uppvakningsrummet berodde inte på något mer spännande än att min värd flyttat sedan jag sov hos honom senast, och medan han slumrade vidare i sitt sovrum packade jag efter några fruktlösa insomningsförsök ihop mitt pick och pack och begav mig ut i det nyss solvaknade Uppsala.

Jag skrev ju för en tid sedan om hur jag fruktade att minnet skoningslöst skulle kasta sig över mig om jag gjorde nostalgins promenad genom min ungdoms stad. I dag var jag nog en smula för omtöcknad och avtrubbad av sent drickande för att hamna i det värsta träsket – jag fruktar att den riktiga bakfyllan kommer först om några timmar – men det är ändå slående hur vacker en stad kan vara när den vaknar en solig söndagsmorgon och vilken ro det ändå ger att vandra genom den. Jag promenerade genom Luthagen och passerade under esplanaden och gick förbi min gamla lägenhet på Fredsgatan och ja, det är tio år sedan jag flyttade in där och det känns väldigt overkligt och jag minns den underliga sommaren -97 när jag delade ut tidningar i kvarteren jag passerade och tjänade ungefär noll kronor i timmen och sov bort veckorna och kände mig ensam i den sommartomma staden som kanske inte Gud men åtminstone studenterna glömde. För att fördriva tiden brukade jag jobba på nationens sommarpub och när jag kom därifrån vid tvåtiden på natten gick jag hem och inväntade tidningsbilens ankomst en timme senare. Så gick jag genom den mörka staden när den ljusnade och hade alltid ångest när jag kom till trappuppgången jag nu passerade på min väg mot stationen där den senila tanten bodde som alltid satt med öppen dörr på en pall och väntade på att tidningen skulle komma och stanken från hennes lägenhet fyllde alltid hela trapphuset och hon hade öppna sår på sina ben som varade och jag hoppades varje natt att hon inte skulle vara där men hennes livlösa starrögon mötte alltid mina men jag är inte säker på att hon såg mig.

Så stannar tåget i Märsta och vi är halvvägs.

Jag är inte säker på att allt jag minns från Uppsala verkligen har hänt. Jag har skrivit tidigare om att minnet väl egentligen främst är den fiktion vi väljer att tro har hänt och har man som jag valt att utnyttja sitt eget förflutna och vispat runt det med två skopor dikt och förbannad lögn gör det ju inte saken lättare så när jag svänger i korsningen Sysslomansgatan/Sankt Olofsgatan och hör Fyrisån brusa framför mig måste jag tänka efter om det verkligen var i lägenheten där ovanför jag kom att hamna på millennieskiftsnatten när timmen var allt för sen. Så slår det mig att vi nog pratade om den i natt, millenniebuggen som aldrig blev och när jag tänker efter så är det ju så med mycket, vi väntar och väntar och så händer det aldrig men livet fortsätter ändå.

Linnéjubileet inleds i Uppsala i dag och jag förstår inte varför men längs Fyrisåns rasande vatten som inte stillats av vinterns köld runt Fyristorg står människor på snöhögar och verkar bygga någon sorts … nej jag förstår inte men bygger gör de i alla fall och firandet inleds klockan 15.30 men då är jag sedan länge i framtiden för jo, Uppsala är ju ändå det förflutna och det är aldrig bra att stanna i det för länge antar jag.

Så kommer jag in på stationen och jag svänger in på Pocketshop och irriteras en smula när jag ser att min bok inte finns där åtminstone ser jag den inte mellan Helena von Zweigbergk och Klas Östergren där den brukar stå. Jag ger kassörskan onda ögat men hon tittar sömndrucket åt ett annat håll så min markering passerar obemärkt förbi men jag har ändå satt ned foten och kan åka in i framtiden med gott samvete.

Så ser jag Kista Science Tower borta i väster och framtiden närmar sig och det är dags att koppla upp och sända och vandra hem genom det lite mer soluppvaknade Stockholm.

När jag gör mina promenader västerut från mitt hem och kommer till Vasaparken brukar jag tänka på Astrid Lindgren. Hon bodde ju där, portuppgången bredvid Musslan och Wasahof. Och jag minns när jag var där, hur jag som 23-åring en mulen snösöndag i mitten av mars 1998 gick upp för trapporna till hennes lägenhet, hur en liten delegation strävade uppåt med kroppkakor, lingonsylt, grädde, Hallands fläder och öl. Hur dörren öppnades och Astrid var så gammal och så liten bakom kvinnan som var där för att hjälpa henne och hur hon försiktigt gick fram och tog mig om mina frostnupna kinder och utbrast du måste klä dig säger mamma! och sedan gurglade 90-åringens lätt rossliga skratt.

Men vi backar lite först. 1998 var jag andre kurator – ekonomichef – på Kalmar nation i Uppsala där Astrid Lindgren var hedersledamot sedan 60-talet. Pluggat i Uppsala hade hon aldrig gjort, men hon kom ju från Vimmerbytrakten som låg och väl fortfarande ligger i hjärtat av nationens upptagningsområde även om de flesta nu för tiden mest väljer Kalmar på grund av musiksatsningarna. Astrid brukade till i början av 90-talet bevista nationens mest traditionstyngda gasque – kroppkakegasquen – och fortfarande inbjöds hon till festen varje år. Tackkortet som kom tillbaka var dock alltid snarlikt och mitt år stod det tack för att ni vill att jag ska komma, trots att jag är så gammal och grå och hon avböjde. Men i slutet av 1997 fyllde hon 90 år och nationens avgående inspektor, professor Lars König ”Knix” Königson, som känt henne sedan början av 70-talet, tyckte att hon borde firas och sa om inte Astrid kan komma till partyt så får väl partyt komma till Astrid och så kom det sig att dagen efter själva kroppkakekalaset stod vi där, tre pojkspolingar i 23-årsåldern som kallade sig förste, andre och tredje kurator tillsammans med Knix och nationens tillträdande inspektor Birgitta Garme och kroppkakeattiraljer i våra händer. Och den gamla Astrid Lindgren som tyckte att mina kinder var för kalla.

Det är konstigt, för jag minns inte så mycket av vad som sades under själva middagen. Trots att vi varit väldigt sturska inför avresan – till och med blivit utskällda av en av nationens köksmästare för att vi inte visade större entusiasm inför besöket – så vill jag minnas att känslan av att befinna sig i Astrid Lindgrens hem gjorde mig rätt spak. Lägenheten var ordinär, en fyrarummare har jag för mig, och på en av bilderna jag har i min låda ser man att en av tavlorna i salongen där vi satt hänger helt snett. Jag vet inte om den gjorde det innan vi kom eller om det berodde på min kollega Ulfs breda rygg när han gick förbi. Men jag minns att Astrid sa att hon tyckte att det var konstigt att hon skrivit alla de där böckerna – hon kom inte ihåg så mycket av det, att hon blev sentimental när hon berättade om en resa hon gjort till Estland med Ilon Wikland och att hon trodde att hon snart skulle dö. Men bli inte ledsna för det, för inte ens då tänker jag lämna er i fred utan sväva över en som en osalig ande sa hon och viftade med armarna och härmade hur hon skulle hemsöka oss och skrattade igen.

Vad jag dock med klarhet minns är den i efterhand så omsjungna episoden när vi skulle ta till ton. En av de oftast sjungna visorna på gasquer på Kalmar nation är Evert Taubes ”Än en gång däran”, Astrid var inte säker på hur den gick längre men vi hade med oss sångböcker och bläddrade fram rätt sida och stämde upp. Ulf, som var förste kurator, vilket kan liknas vid vd, var vår muntra grupps ledare och självutnämnd sånganförare och satt på Astrids ena sida och klämde i. Vi sjöng alla för full hals, vi hade snaps i våra glas, stämningen var god och vi skrålade kämpa mot allt torrt bröder kämpa mot allt torrt men då stelnade Astrid till och började irriterat fnysa vilket skapade osäkerhet i rummet. Men ont ska med ont förgås så Ulf tog i ännu hårdare i andra versen och vi sjöng kämpa mot allt torrt bröder kämpa mot allt torrt så att det hördes ända ut till Vasaparken, vi skålade och drack vår snaps men stämningen var konstig för Astrid satt fortfarande och fnös med irritation i sin blick. Vi stillade oss, tystnaden lade sig och Astrid lutade sig mot personen på hennes andra sida, och halvviskade förskräckt Sjöng han kämpa mot abort?

Allt förbleknar med tiden. Det var snart ett decennium sedan den där söndagen. Och tanken förbleknar så olika i olika sammanhang. I Uppsalas studentvärld är minnet ovanligt kort, en studentgeneration varar inte mer än tre-fyra år och har något skett mer än två terminer i rad är det en tradition. Vilket får mig att tro att många som bevistar Kalmar nations gasquer nu för tiden måste tro att den med Uppsalaglasögon sett rätt progressiva och moderna nationen har en särdeles rigid syn på det här med kvinnans rätt att välja. För jo, visst berättade jag anekdoten på några gasquer vid senare tillfällen och visst sjungs det därför numera kämpa mot abort ur de flesta av struparna när ”Än en gång däran” stäms upp (kutymen angående det här med textens bröder har dock med tiden blivit att kvinnor sjunger systrar). Varför det sjungs så har nog för de flesta bleknat och förvandlats till den ack så vanliga nationsfrasen men, det har ju alltid varit så.

Innan jag ville bli författare skulle jag bli popstjärna. Eller så var det ungefär samtidigt, jag kommer inte riktigt ihåg. Men jag var 18 år, tyckte att Suede var det tuffaste som gick i ett par skor, avgudade den låtsat androgyne Brett Anderson och även jag skulle bli popstjärna. Det fanns bara ett aber – jag hade aldrig spelat ett instrument, min föräldrar tvingade mig inte ens att blåsa i en blockflöjt på lågstadiet och jag har så långt ifrån en sångröst det går att komma ungefär. Det var kört.

Så fick jag Karin Ströms skiva i handen i slutet av förra veckan, jag recenserade den i går och även om jag bara gav den en trea till sist så tycker jag att den stundtals var otroligt bra men den höll inte riktigt hela vägen men i vilket fall som helst – den gav mig ett visst hopp. För om jag tolkar pressutskicket rätt så visste hon knappt vad som var upp och ner på sladdarna hon stoppade in i datorn när hon började, och har tagit sig fram helt via trial and error på den egenkomponerade och självproducerade skivan. Och resultatet är som sagt åtminstone delvis strålande. Det borde ju betyda att … ja att … ja att alla tidigare tvivel om kapacitetsbrist kring min egen musikaliska begåvning inte betyder något längre utan jag kan också göra musik!

Nu hör det visserligen till saken att hon kan en hel del om musik rent praktiskt och spelar säkert blockflöjt som … ja som någon som är väldigt bra på blockflöjt men det hör inte hit. Hoppet finns även för mig, i dagens värld kan vem som helst bli stjärna och nej jag pratar inte om Idol utan faktumet att jag har en bra dator som kan göra underverk med mina visioner.

Att mina musikaliska datorerfarenheter enbart sträcker sig till att jag och iPet gjorde en grym 47 sekunder lång låt med Garageband en kväll när vi satt och förfestade för något år sedan hör heller inte hit. Lär jag mig bara programmen – jag börjar med Garageband, och går sedan över till något mer avancerat som de riktiga lirarna har som Logic eller något sånt – så är jag halvvägs framme. För jag kommer helt klart att göra grym elektronisk musik när jag är klar. Jag har ju världens bästa musiköra! Det kommer att bli hur bra som helst.

Jag ska bara skriva klart boken och filmmanuset först. Sedan jävlar blir jag kung på My Space. Vänta bara!

PS. Låten vi gjorde heter för övrigt Yeah oh yeah oh yeah. Den består av en basgång, en sorts ljudslinga, iPets röst som säger sjung Danny sjung! och därefter sjunger jag yeah oh yeah oh yeah oh yeah (mm, det är lite ologiskt att låttiteln bara har tre yeah men att jag sjunger det fyra gånger, men that’s life – ologiskt). Rätt mästerlig i sin anspråkslösa minimalism om jag får säga det själv. Och det får jag. DS.

Expressen skriver om att folk ljuger om vilka böcker de läst för att verka intressanta, något även bokhororna har uppmärksammat. Jag vill väl inte vara sämre jag, och eftersom jag ändå har lunch nu kan jag väl avslöja mina egna litterära förtjänster och brister.

De här böckerna ingår i Expressens test. De som är fetade har jag läst:

1. ”Jack” av Ulf Lundell
2. ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg
3. ”Hemsöborna” av August Strindberg
4. ”Nässlorna blomma” av Harry Martinson
5. ”Röde Orm” av Frans G Bengtsson
6. Arn-böckerna av Jan Guillou (dock bara första delen)
7. ”Sagan om ringen”-trilogi av JRR Tolkien (jag försökte ett par gånger, men gav alltid upp när Tom Bombadill började sjunga, så det räknas nog inte)
8. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj
9. ”Svindlande höjder” av Emily Brontë
10. ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” av John Gray
11. ”1984” av George Orwell
12. ”Lysande utsikter” av Charles Dickens
13. ”Harry Potter och de vises sten” av J K Rowling
14. ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë
15. ”Da Vinci-koden” av Dan Brown
16. ”Anne Franks dagbok” av Anne Frank

Nio av sexton, det kunde väl ha varit värre. Harry Martinson har jag dock läst, men bara Vägen till Klockrike.

UPPDATERING: Alltså, det är ju en lite konstig lista. Existerar det verkligen fester där man raggar genom att hävda att man läst Arn-böckerna eller Män är från mars, kvinnor från Venus?

Oj, nu syntes jag visst i Aktuellt, fiskandes efter min mobiltelefon i byxfickan under Polarprispresentationen i eftermiddags. Classy.

Det har varit en musikalisk dag. Jag har lyssnat på The Concretes nya singel Oh no på deras hemsida sju-åtta gånger, och nej, den är inte lika bra som de bästa spåren från förra årets album In colour, men jo, det är en bra låt och det blir nog ett fint album trots Victoria Bergsmans avhopp. Därefter interjvuade jag Annika Norlin på Blå lotus om hennes nya alter ego Säkert och den artikeln går att läsa bland annat här och skivan är alldeles bedårande bra faktiskt.

Dessutom borde jag verkligen försöka knåpa ihop en recension av The Studios skiva innan jag går hem.

Just ja, sedan var det ju så klart väldigt smickrande att journalisten som intervjuat Norlin före mig vände tillbaka och frågade är det inte du som har skrivit Dannyboy? när han var på väg ut och jag jakade och han gav mig lite beröm innan han gick. Fast det har ju inte så mycket med musik att göra. Men ändå. Tack.