Daniel Åberg

Fredagen är här och situationen är densamma som i går. Inget skrivet, inte mycket läst, jobbat hårt, ätit middag på Babs (väldigt trevligt), skumläst bloggar och enligt Statcounter är straffet för min bleka person att ingen besökt mig sedan klockan 20.52 i går. Men det är så klart inte sant, så blek är jag inte, och ett besök till deras forum visar att Partition 16/C17 down, I’ve escalated this. Thanks for your patience! och jag pustar ut, alla har inte vänt mig ryggen, det är bara någon som ryckt ur en sladd någonstans och de jobbar på det, de har till och med lagt in en smiley för att visa att jag bör vara glad så jag ler inombords om än inte i ansiktet, det är för tidigt. Jag gillar egentligen svenska stavningar på liknande ord, men hur ser en sådan ut just i det här fallet – smajli? Jag tvekar, det får stå smiley så länge.

——

För övrigt bockar, bugar och tackar jag Pelle som nu berättat för mig vad det var som var knas med mina rss-flöden, det visade sig att jag varit en smärre idiot när jag byggde upp bloggen i somras. När jag kom hem i natt började jag pilla och efter ett tag var problemet åtminstone nästan löst, fortfarande får jag ett ynka felmeddelande om något om mina charsets hos Feed Validator, men jag ser till min glädje att åtminstone mitt senaste inlägg finns indexerat hos Twingly nu på morgonen och det får räcka så länge. Tack Pelle.

——

Nästa vecka ska inte bli så här. Nästa vecka ska jag skapa, kreera, göra, röra mig framåt. Det kommer att bli helt fucking strålande.

Jag har haft dålig fantasi hela veckan, känt mig loj och sjuk och ämlig och gnällig och … blä helt enkelt och därför inte skrivit en skönlitterär rad. Jag sätter mig helt tom framför datorn och har ingen aning om vad jag ska skriva så piper telefonen och Morgans sms säger Ska på pressvisning 10. Frukost? och jag svarar Ja för fan, säg mig var och när och du finner mig där och känner att dagen redan tagit en oväntad vändning och kanske är den ljusnande framtid min och kanske till och med på rim.

Bläddrar snabbt i DN På stan (jag har resignerat, de får väl komma ut på torsdagar då, men jag gillar det fortfarande inte!) och ser att Svenska kyrkan följer Svenska institutets initiativ och vill öppna ett virtuellt svenskhem på Second life. Och jag kan inte göra annat än hålla med åsiktsmaskinen i det här fallet, har någon någonsin hört talas om någon som håller till där förutom de journalister som skapar konton för att sedan skriva om det? Det var någon som jag brukar läsa regelbundet som berörde samma ämne tidigare i veckan, men nu kan jag för mitt liv inte minnas vem, trodde det var Martin Jönsson men jag hittar inget där. Hur som helst, tänka sig, en hel värld bestående av mediamänniskor som traskar omkring i en tom tillvaro. Som Stockholms innerstad ungefär. Nej, nu var jag så där fördomsfull igen som när jag dissade förorten häromdagen men nu står det ett-ett i alla fall. Bitande vass är jag också, precis som senast.

Nej, dags att borsta tänderna och ge sig bort mot Sture. Vart fasiken äter man frukost där i krokarna på vardagarna?

Hey trouble sjunger Concretes ur högtalarna och jag vet inte om det är passande eller inte. Kanske. Hur som helst skjuter jag tankarna åt sidan, jag har ett jobb att sköta och ett liv att leva. Försommaren har försvunnit utanför mitt köksfönster men värmen finns kvar inne i lägenheten, jag vaknade med en dröm ur det förflutna på näthinnan alldeles för tidigt och det är konstigt hur svåra de är att skaka av sig, ligger kvar som en påminnelse om tider som flytt precis bakom ögonlocken, de är som en psykedelisk film om jag sluter ögonen men det ska man inte göra när det är dag, så jag håller dem öppna. Känslan finns dock kvar även om den inte kan ses.

Hej trubbel. Jo, rätt passande.

——

Just ja, artikeln om Sandvik och En bok för alla från gårdagens SvD ligger uppe på webben nu. Dock är det drygt 5 000 personer som jobbar på fabriken, inte 3 000 som anges i texten. Men hey trouble, vad gör det om hundra år?

Två rätt olika grejer så här på den tidiga tisdagseftermiddagen:

Angående nedläggninshotet mot En bok för alla så har Svenska Dagbladet sökt upp en arbetsplats där bokförlagets ursprungliga folkbildningssyfte blomstrar – Sandvik AB i mitt fädernes Sandviken. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner en viss stolthet när jag läser artikeln. Om SvD kom med i matchen och la upp den på nätet så kanske ni kunde förstå varför också.

——

Andreas Ekström har skrivit en krönika i nya numret av Journalisten om den mystiske Johan Larsson, som ligger bakom knuff.se, intressant.se, nyligen.se och bloggar.se och säkert några fler bloggessentiella indexeringssajter som jag inte har koll på. Ekström lanserar teorin att Larsson kanske inte ens finns eftersom han styr den svenska bloggvärlden i total hemlighet, tydligen vet ingen vem han är, en dag var han bara ett maktfaktum det inte gick att blunda för.

Eftersom det fortfarande finns en väldigt utbredd skepsis mot bloggfenomenet inom vissa typer av traditionell media så utgår jag ifrån att innehållet i den här krönikan (även om jag inte tror att det varit Ekströms syfte) kommer att användas som ett sorts ha! vad var det vi sa-inlägg i kampen för att spräcka den svenska bloggparian. För att göra det nedsablingsarbetet lite enklare publicerar jag härmed all kontakt jag haft med nämnda Johan, enligt parollen all smuts ska upp på bordet. Mellan den 18 och 21 juli förra året fick jag tre mejl från honom efter att jag haft problem med att fastna på knuff.se respektive nyligen.se. Här är vad han svarade:

Kirrat. (den 18 juli)

Kirrat. (den 21 juli)

Vänta, klart du ska kunna pinga automatiskt – jag fixar till så ditt gamla konto får den ”nya” adressen. (den 21 juli)

Nu ska det nog inte dröja förrän den svenska bloggmogulen fallit från sin piedestal.

Nu har röstningsslussarna öppnat för DN:s kulturpris och det är bara att gå in och klicka. Kom igen nu, jag vet att ni vet hur man gör, säkert 80 procent av er röstade i riksdagsvalet och säkert hälften smsade järnet när det var dags för final i Melodifestivalen. Den här gången är det till och med ännu enklare, ett musklick så är det klart. Så slå nu ett slag för litteraturen och rösta fram Peter. Eller någon av de andra om ni nu vill det av någon bisarr anledning.

Jag undrar för den delen om det är så enkelt som det verkar. Själv har jag nu röstat fem gånger utan att få upp någon blinkande hörru – du har redan röstat alldeles för många gånger-symbol. Kanske syns det inte att det bara fäster en gång, eller så vinner den som har mest klickglada vänner. Låtom oss hoppas på det senaste.

Sprang på en vän jag inte sett på ett tag i går, hon ropade efter mig när jag vandrade längs Norrtullsgatan hemåt med lätt bekymrade steg, jag vände om och gick tillbaka. Vi kramades, utbytte vardagsfraser och hon hade en kompis med sig så det korta samtalet blev väl inte det djupaste vi uttalat precis, men hennes avskedskommentar fastnade i mig, jag får väl läsa på nätet helt enkelt. Jag rodnade lite och sa ja, jo, jag antar det eller något sånt och så skiljdes vi åt.

Jag funderade på det där när jag kom hem. För den är ju ett underligt ting, den här bloggen. Det var ju länge sedan dess ursprungliga syfte, att beskriva skrivandet av roman nummer två, slutade vara huvudpoängen. Det är fortfarande en viktig del men att bara skriva om mitt skrivande är helt enkelt inte så spännande när mitt tempo stundtals är så löjligt lågt. Jaha, i dag skrev han noll rader, spännande. Jaså, lite drygt en sida i dag, ser fram emot morgondagens rapport. Tjoho.

Men det här är heller inte en blogg om mitt privatliv, det finns ingen ambition att skriva sanningen om min tillvaro här. Jag undanhåller saker, utelämnar detaljer, jag väljer att skriva om det jag vill skriva. Det är inget facit till mitt liv. Det har aldrig varit syftet. Jag väljer helt diktatoriskt vad jag vill ska komma fram i ljuset. Med det vill jag inte låta påskina att verkligheten skulle vara särskilt extraordinär, för det är den sällan. Men ändå.

Däremot sitter jag inte och hittar på. Det som skrivs här har hänt, har tänkts, har gjorts. Däremot är det kanske inte allt som har hänt, tänkts, gjorts. Om nu någon trodde det.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Men nu är det i alla fall skrivet.

Jag är ingen sollapare av rang. Jag blir rätt trött på den här ah solen är framme nu måste vi ut i gräset och vi får inte gå in igen förrän i oktober-mentaliteten redan ett par dagar innan våren slår till. Men men, ibland får även jag bjuda till och i går åkte jag således till Alby och hade picknick. Jag och Morgan var ute och promenerade tidigare på dagen och när vi sprang på Andrea vid Skanstull var hennes reaktion ungefär but whyyy, are you mad!?, vilket rätt väl speglade min egen initiala inställning till förortsbesöket. Men väl på plats efter 32 minuters tunnelbanefärd från den trygga innerstaden så var det ju rätt najs. Och jag har faktiskt varit i Alby förut, på Subörb-festivalen för två somrar sedan har jag för mig. Och även om jag i själ och hjärta är en gröna linjen-kille så gillar jag verkligen röda linjen nere i de sydvästra förorterna, för säga vad man vill om en del miljonprogramsområden, men naturen de är insprängda i är väldigt vacker på sina håll och när man kommer neråt Masmo och Fittja så är det ju rena landsbygden runtomkring.

Oh well, nog med förnumstiga åh det är så sött med nedslag i verkligheten-kommentarer från mig. Tänkte mest berätta vad jag gjorde i går. Efter att fotot togs drog jag för övrigt ner min dragkedja lite och tog en till bild, varvid Morgan syrligt sa vad fan, håller du på och stajlar dig för bloggen eller?, så utifrån respekt för verkligheten publicerar jag originalbilden istället.

Nu ska jag åka och hjälpa en vän att flytta ihop med sin pojkvän i deras nyinköpta Kungsholmentvåa. Jag är inhyrd som muscle-man.

I går kväll när jag åkte hemåt med tunnelbanan efter ett par öl på en releasefest jag kom så sent till att jag inte ens vet vilken bok det var för så tänkte jag på tomrummet. Nej, inte tomrummet i tillvaron som jag känner ibland, åtminstone inte främst, utan tomrummet på tunnelbanan.

Vi är ju lite krångliga i Sverige ibland. Även om vårt samhälle är ett under av effektivitet så tänker jag ofta på hur Londons tunnelbanas varningsfras mind the gap i Stockholm har motsvarigheten tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Det känns så tråkigt, så onödigt, så korrekt. Jag skulle vilja stå vid dörrarna, vänta den där lilla evigheten det tar från att tåget stannat tills dörrarna öppnas, och höra den automatiska kvinnorösten säga tänk på tomheten. Nej, det är inte den mest direkta översättningen, men det är den bästa. Tänk på tomheten. Okej, skulle jag tänka, okej nu tänker jag på tomheten och därefter skulle dörrarna öppnas och jag skulle falla ner i avståndet mellan vagn och plattform.

——

Så läser jag den utmärkta Uppsalabloggen 100 procent kommersiellt gångbart, funderar på det här med efternamnens betydelse men fastnar snart i minnesjunkietankar om ungdomens förlovade stad istället. Hm, det var länge sedan jag var i Uppsala. Oh well, det är ju Valborg snart.