På det tredje ska det ske

Ibland går saker bra. Ibland gör de det inte.

Den här artikeln, om den pågående streetdansfestivalen på Dansens hus här i Stockholm, är ett tecken på det senare. Min kollega Erika skrev den under eftermiddagen. När hon var klar skrev hon ut texten och gav den till mig för korrläsning. När korret var gjort hittade jag inte texten i vårt textredigeringsprogram. Den var totalt väck, non existent, gone with the wind, borttrollad från jordens yta. Det var inte mycket att göra, hon skrev om texten från början, knattrade ut den korrade utskriften. När hon var klar tryckte hon på print igen, så att jag kunde slänga ett öga på den nya versionen. Puts väck hej då. Ridå. Bye bye streetdans.

Tredje gången fick jag skriva av utskriften. Höll mig långt borta från bulle+P. Den stannade bland oss. Tack.

——

In other jobbnews så har min kollega Erik intervjuat Kirsten Dunst i dag med anledning av ”Spiderman 3”. Min kollega bling-Therese är på väg till galapremiären för att hänga med Kirsten där. Själv har jag spenderat dagen med att skriva notiser som den här och den här och ska snart åka till en söderförort och äta thaimat. Olika falla ödets lott.

Lilla stegis och jag

Jag har blivit med stegräknare. Det känns ungefär lika tufft som att ha ett skinnfodral till mobilen i bältet, men när den väl sitter där i sitt clip, oj vad jag går.

Orsaken till den lilla tingestens närvaro vid min midja är att jag liksom rätt många andra på jobbet anmält oss till Korpens stegtävling, något sorts företagstjofräs med ett sorts folkhälsofrämjande syfte antar jag. Det ska promeneras under fem veckor från och med kommande onsdag, målet är 7000 steg per dag. I går lyckades jag dock, utan större förhävning, gå 13874 steg enligt den lilla prylen. Jag vet inte om det innebär att jag är manisk, en liten enerverande Duracellkanin i vardande, men hur som helst, stegräknaren är beroendeframkallande och det känns lite läskigt, som om jag gått med i en sekt. Med några enkla tryck kan jag kolla kaloriförbränning, promenerad sträcka, kilometertid och de senaste börskurserna. Det är en fantastisk liten sak.

Allt är dock inte frid och fröjd. För det första verkar inte mitt exemplar gå att stänga av. Jag är rädd att batteriet ska vara utsuget redan när tävlingen drar igång nästa vecka. Dessutom verkar avståndsbedömningen vara dåligt kalibrerad. När jag gick mellan Odenplan och Slussen i går morse angavs avståndet till 2,09 kilometer. Nu har jag visserligen inga bevis för saken, men nog är väl det avståndet lite större? Jag hade gissat på minst tre. Måste leta upp en bra karta och mäta. Jag försökte med Eniro och Hitta, men de kollar ju bara bilvägar när man vill kolla upp avstånd. Jag vill ha en funktion i deras karttjänster där man kan rita in egna sträckor och få avståndet presenterat på silverbricka. Varför har de inte fixat något sånt? Jag skulle använda den hela dagarna, skulle sitta och dra streck hit och dit och aldrig jobba eller skriva.

Kanske tar jag för långa steg. Lilla stegis är förinställd för 60-centimeterskliv, kanske är jag en sjumilaklivare och därför blir avstånden för korta. I foldern tipsas om att man ska mäta upp en tiometerssträcka och därefter räkna ut hur långa steg man tar. Men vadå mäta upp en sträcka, ska jag gå ut på gatan och börja mäta med ett måttband? Jag har ett rykte att tänka på.

Ovetskapen gnager i mig. Åh, ständigt denna oro.

——

Steg hittills i dag: 3681. Upptäckte just att grundinställningen i räknaren är att jag ska väga 45 kilo. Ho ho.

Det mest spontana som går i ett par skor

Jag är spontanitetens mästare. Åtminstone enligt min vän Lisa, som nyss slog en saltomortal av glädje när jag sa ja till att följa med på Teaterhögskolans slutuppsättning av ”Tre systrar” om 32 minuter. Jag såg visserligen inte henne frivolta, vi pratade ju i telefonen gubevars, men jag kunde klart och tydligt höra hur hon snurrade flera varv i luften av oförfalskad lycka. Oh joy.

Hm, kanske bäst att lägga på ett sista jobbkol med andra ord?

Du och ditt älskade Uppsala (2)

Var på möte i Uppsala i går kväll. Förflutenhetens landskap. Vandrade i hast mot tåget när klockan närmade sig tio, i stort samma väg som det rusas på i början av ”Dannyboy & kärleken”. Jag vet inte hur många gånger jag gått den där sträckan, sprungit den där vägen, längs kullerstensgatorna, över någon av de tre broar som är aktuella, på gågatan, kryssat genom kvarteren på väg mot tågstationen. De kan räknas i hundratal vid det här laget. Konstigt hur tiden går och ungdomen består. Inte min gudbevars, men stadens. Studentstaden där åldern på de boende är konstant och hur de står och vinkar oss som lämnat den adjö gång på gång på gång.

Inte för att särskilt många återvänder med min frekvens. Men ändå.

Jag tänker ofta på Uppsala vid den här årstiden. Under vårens sista månad och den tidiga hösten är studentorter som mest levande, när tiden går mot sitt temporära slut och tar sin avstamp i något nytt. Det är inte alls på samma sätt påtagligt här i Stockholm, och då bor jag ändå inte mer än femtio meter från Studentpalatset. Kanske går det att erfara samma känsla i luften ute på Frescati, men jag tvivlar. Åtminstone skulle jag ha svårt att känna den, jag är för evigt färgad av mina egna minnen. Åh det var länge sedan jag på allvar grottade ner mig i minnesknarkande här. Snart. Se det som ett löfte. Eller ett hot.

Tiden och det andra

Jo, boken kommer att bli bra. Jag måste bara skriva den också. Det känns irriterande att ha en historia där inne som vill ut, men som hela tiden hålls tillbaka av andra åtaganden. Som livet och jobbet. Saker som måste gå före. Oh well, förr eller senare blir det väl klart.

Senast författade mening: När och var som helst men uppenbarligen aldrig här och nu.

Världsbokdag och linslus

Det är världsbokdag och det känns som något som sakta tynar bort även om det skanderas hurra! hurra! på dess tolvårsdag på den officiella sajten. Inte för att den kanske någonsin varit så stor, men jag minns att jag under några år runt millennieskiftet brukade ge bort en pocket till nära och kära just den 23 april. I år kom jag inte ens ihåg att den ägde rum förrän en vän mejlade och berättade och jag därefter såg att Petra uppmärksammade den. Och jag som kallar mig minnesjunkie. Jag lever i en lögn.

——

In other book news så var det i dag en artikel på Metros SL-sida om mig och mina skriverier. Den går att se i pdf-format här. Jag ser lite mysko ut i ansiktet tycker jag, men det är väl smällar man får ta när man envisas med att vara linslus.

Istället för musik: förvåning

Förvånade mig själv med att skriva lite i går kväll. Inte mycket, en halv sida ungefär, men ändå, det hör inte till vanligheterna att jag skriver sent en söndagskväll. Läste igenom de senaste sidorna, putsade lite, lade till, drog ifrån, kände mig nöjd. För jo, jag tror att det kommer att bli bra till sist. När jag känner att strukturen finns där och karaktärerna är satta och jag kommit på hur hon som är med barn ska återkomma till berättelsen efter att ha ställt tillvaron på ända i kapitel ett, då kommer historien att ha fått sin form och vägen ligga öppen. Då ska fasiken i mig möjligheten finnas att jag nästan är klar när tjänstledigheten är slut efter sommaren. Ja, kanske.

Det kommer inte att bli en glad bok. Det var ju inte den förra heller egentligen, för även om den var klädd i en munter skrud så var personerna rätt ledsna när det kom till kritan, med oerhört dumma och livsomvälvande handlingar med långtgående följder på sina rap sheets. Den här gången är ledsenheten inte lika särpräglad och explicit kopplad till enskilda händelser, men kanske blir den ändå än mer påtaglig. Jag vet inte, det är så lång väg kvar att vandra än. Men det blir inte en stillsam bok, inte en långsam sådan, även om den kanske inte kommer att ha det bladvändande driv jag jobbade så hårt med förra gången. Förhoppningsvis vänds sidorna ändå, för att det finns en viktig historia att berätta.

Lika bra att följa gårdagens goda exempel och skriva lite antar jag.

OBS! – läsning kan ge men för livet

Man blir skadad av att läsa ”Snabba cash”:

Sitter på ett sunkhak i Vasastan och frossar loss i fläsknoisette och pommes frites i värsta Sandviken 1994-stil. Stället är förvånande tomt, det är ändå ett rätt trevligt och gemytligt hak. Har ni det alltid så här lugnt? frågar Morgan servitrisen. Tja, ungefär, svarar hon. Men hur går ni runt då? Hon tittar sig omkring, rycker på axlarna och säger jag vet inte, men stället har varit öppet i femton år tror jag. Jag och Morgan ger varandra en menande blick och är genast säkra – vi smörjer kråset på en penningtvätt.

Jag joggar/powerwalkar/släpar mig upp mot Hagaparken. En bil med tonade rutor står på tomgång precis över på Solnasidan. När jag är i höjd med den bromsar en BMW in bredvid, en kille med propert men ändå suspekt slitet utseende hoppar ur och lutar sig in i den andra bilen. Inget säger något, men ett litet paket byter snabbt ägare, och mannen kliver raskt in i sin bil igen och båda försvinner i hög fart norrut. Ett solklart fall av k-försäljning, tänker jag och hoppas att de inte ska vända och slå knäskålarna av det ofrivilliga vittnet.

Oh joy, för att citera en känd muntergök

En håglös söndag, lätt illamående, googlar mig själv, ser att min bok är på vift i Bookcrossingsystemet på Handels i Göteborg, någon borde verkligen gå och plocka upp den, ge den nya vingar. Kanske borde jag sprida ut en hel hög böcker personligen, bookcrossa mig gul och blå i ansiktet. Nej, verkar jobbigt och jag är som sagt lätt illamående och har ont i magen och känner mig låg. Synd att solen skiner, känns som en söndag som borde vara regnig. Som tur är är det ju rätt kallt i alla fall. Alltid något.

Dags för muntergöken att gå upp ur sängen kanske.

Ett sympatiskt kok stryk

Jag undrar om det här med att vara sympatisk. När jag pratade med en vän om min kommande roman häromdagen sa hon du måste göra honom mer osympatisk, mer svinig.

Hon har ju rätt antar jag, och jag har varit inne på samma sak tidigare i bloggen i en annan tid, eller åtminstone ett annat år. Problemet är bara att liksom i förra romanen ligger huvudpersonen så ytligt nära mig själv, kanske ännu närmare den här gången eftersom den saknar den over the top-fiktiva händelse som ”Dannyboy & kärleken” hade. Jag hade inga problem med att säga att ja, han är till stora delar byggd på mig själv som person och hans bakgrund är densamma som min egen, men du tror väl ändå inte att jag har … ja, det där som läsaren får veta ungefär tre fjärdedelar in i läsningen av boken men som jag gärna inte skriver ut här eftersom det ska vara en överraskning och det finns ju gud förbjude människor som läser det här utan att ha läst min roman. Det tog på något sätt udden av hela verklighetsförankringen, att själva huvudhandlingen, det svettiga dygnet i slutet av maj, till stora delar var en fiktion även om personen var som jag. Ett skydd att gömma sig bakom.

Den här gången kommer inte det att vara lika enkelt, det finns inget uppenbart att rymma ifrån och ducka under. Egentligen stör det mig kanske inte, handlingen kommer till stora delar att vara en fiktion men ändå, det kan vara svårt att se och det känns lite läskigt, för hur tuff jag än känner mig ibland så vill jag ju i grund och botten bara bli älskad och omtyckt.

Men samtidigt, det är nog vad som krävs för att göra det hela riktigt bra. Mer svin åt folket.

——

Nu har jag sett Carl-Michael Edenborg säga väldigt många gånger att alla Bonnier- och Norstedtsförlag är bannlysta på Textmässan, senast i en liten blänkare i DN i dag. Gäller det författarna också tro? Kommer det att gå ett larm när jag går in genom entrén? Finns det en lista med bilder på alla oönskade individer i insläppet som de kollar av mot, får vi stryk? Så många frågor, eventuellt så läskiga svar.

Fredagens…

…publicerade text: Min intervju med Mirja Unge om hennes novellsamling ”Brorsan är mätt” gick ut i dag. Helt okej text om jag får säga det själv. Kan exempelvis läsas här.

…sömnpiller: Hela jäkla eftermiddagen, om man bortser från iPets muntra chattutrop.

...efter jobbet-promenad: Blir förhoppningsvis både rask och cirka en timme lång till tonerna av Feist och inleds … nu.

——

…googling: Gud vad min blogg åker räkmacka på Jonas Thente. Surfare hamnar hos mig nästan dagligen när de söker på thente +blogg. Och så länge jag fortsätter att skriva hans namn lär det ju fortsätta. Ho ho!

Att underhålla till döds

Jag gav den själv en fyra och gick således emot de rätt surmagade recensionerna i SvD och DN, (mer positivt i Kulturnytt dock) men ändå, har inte redigeraren som satt rubriken till Metros recension av ”Death of a president” varit lite … tanklös?

UPPDATERING: Våra kunder brukar vara rätt dåliga att lägga ut våra recensioner på nätet (vi direktpublicerar inte åsiktsmaterial), men jag hittade just min recension på Västervikstidningens sajt. Där har jag tydligen gett ”Death of a president” fyra koggar. Gotta love them landsortstidningar.