Daniel Åberg

Det gäller att hålla ordning på sina superhjältar. Utgår ifrån att SvD nog rättar till ingången på puffen på sin kulturetta rätt snart. Men som tur är tog jag en skärmdump så att fadäsen kan sparas i evigheters evighet. Själv korrläste jag i dag rubriken Latink Kings finns inte mer utan att höja på ögonbrynet ens en tiondel, men det är en helt annan sak.

För övrigt är jag, superhjältejunkie som jag är, väldigt peppad inför helgens ”Spiderman 3”-besök.

När vi klev av tunnelbanetåget vid Medborgarplatsen hade mer än hälften av de avstigna de gulgröna blanketterna i ena näven. I rulltrappan upp mot Folkungagatan möttes ett kompisgäng, en kille på väg ner kramade en tjej på väg åt vårt håll, han var lätt triumfant och nöjd över sin prestation, hon hade något mer jagat i blicken och deras vägar skiljdes snabbt. Hon var liksom oss tvingad att följa skocken, han hade redan gjort sitt.

På Götgatan hade Skatteverket för första gången gjort slag i saken, Skatteskrapan är numera Studentskrapan och aldrig mer lär vi kunna droppa våra deklarationer där. Lämmeltåget av bilar tvingades svänga höger istället, ner i de delar av Södermalm man aldrig besöker om man inte har ett specifikt ärende och jag undrade hur det kommer sig att jag aldrig känt någon som bor i Södra stationsområdet trots att det bara är bostäder där, en sovstad mitt i staden.

Människor joggade förbi oss, en tjej hoppade ur en röd Volvo från karavanen på vår vänstra sida som likt ett ödsligt godståg om natten sakta slingrade sig mot sitt mål på sin snitslade bana. Hon satte fart mot målet, Morgan skrattade lätt, det var länge sedan jag hade så här roligt sa han, och jag kunde inte mer än hålla med, små grodorna små grodorna är lustiga att se och vi var två av de som likt alla andra gick på led framåt till varje pris. När vi genade över korsningen vid Magnus Ladulåsgatan tätnade folkhopen, framåt, inget kan stoppa oss nu och längre fram hörs någon ropa Nu stänger vi igen lådorna! och en oro uppstår i luften, en osäkerhet som kräver ett sneglande på mobiltelefonernas klockor, men de borde inte ha stängt än, det var nog bara någon som var rolig och jo, folk stoppar fortfarande ner sina självdeklarationer, bilagor, yrkanden och framtida avslag för glatta livet. När klockan är 23.59 gör jag detsamma. Symboliken i klockslaget känns nästan fånig, för perfekt för att vara sann, men Morgan kollar sin klocka också och det stämmer verkligen, vi har lurat den teoretiska förseningsavgiftsdöden med mindre än en minut tillgodo.

När vi går upp mot Medborgarplatsen för att köpa en korv av Pölsemannen för att fira fortsätter människo- och biltåget i outsinlig ström. De springer, joggar eller försöker promenera avslappnat med stressade steg som avslöjar dem. De håller nog lådan öppen ett tag till. Men vi hann faktiskt på riktigt.

Alltså, jag trodde att det här med årets deklaration var en slam dunk. Jag trodde den nästan var klar. Jag trodde jag skulle föra in några siffror här och där, och därefter kunna skratta hela vägen ner till inlämningslådan vid Stadshuset. Men nej, det skulle jag visst inte. Drog just ut en kopia av SKV 299 utgåva 12, Skatteregler för delägare i handelsbolag – med deklarationshänvisningar, och det här är fasiken i mig ingen promenad i parken. Urk.

Eller överdriver jag nu? Ska jag inte låta mig luras av det skattetekniska mumbojumbolingot? Jag har ju rott min enskilda firma i land med bravur de senaste åren, bokfört som en gud, gjort avdrag som hade jag aldrig pysslat med annat. Det kanske inte finns någon orsak att vara rädd för handelsbolagsbroschyren heller?

Men den ser så … otäck ut.

Det ligger en lätt men omisskänlig doft av sopor över tillvaron. Jag anar att det är påsen under diskbänken som innehåller något otrevligt, men sopnedkastsbesök innebär kläder, och det känns som ett övermaga initiativ just nu. Och kanske är lukten väl synkad med mig själv, jag känner mig … tja, lite sopig i dag antar jag.

Annars är något som är bra med Valborgsfirande att man dricker alkohol redan på dagtid och således – om man har vett att sluta i tid – inträder bakfyllan redan framåt kvällen och dagen därpå blir rätt odramatisk. Och jo, jag hade vett att sluta i tid, jag var åter i Stockholm och vuxenlivet redan vid halv tio och avslutade kvällen i min egen soffa framför ett lättsmält ”Grey’s anatomy”-avsnitt innan jag stupade i säng.

Drabbades av en viss noja i går. Till lunchen med mina Uppsalakompisar, som jag träffar rätt sällan eftersom jag inte åker upp så ofta längre, dök inte bara bekanta ansikten upp utan även en sällan skådad ström av bebisar. Alla, well med något undantag, hade skaffat barn och det samtidigt och det fick mina mumlande svar på deras frågor om hur det var med mig – som jag likt en nickedocka återupprepar varje år där innebörden är densamma och orden nästan likaså – att kännas patetiska eftersom ingenting förändrats, ingenting har hänt, ingenting känns ens som att det har potential att ändras. Jag kände mig som ett tomt skal och jag skämdes för att jag inte har lyckats på det område där de triumferar.

Men så drack vi öl och snaps och när klockan slog tre gick vi som fortfarande ville känna ungdomens vindar i ansiktet ner till galoppen på Kalmar och vi drack sunkskumpa med ynglingarna och vi kramade gamla vänner som likt jag själv återvänder till brottsplatsen år efter år och vi lär väl ses där även nästa Valborg om nationshuset står kvar. Det fick tankarna om livets föränderlighet och raka linje som man antas följa att suddas ut. Åtminstone tills i dag.

Nej, nu ska jag sluta älta tillvaron, ta tag i den där soppåsen och åka och fika på Söder med Jennie, ja alltså hon som jag nämnde i gårdagens Valborgsinlägg från 1996 men som sedan länge lämnat Uppsala bakom sig.

Därefter ska jag fundera på boken, vilken den nu är.

Jag minns det som vore det i går, trots att det bevisligen var elva år sedan. Den 30 april 1996 upplevde jag minns första Valborg i Uppsala och trots att jag var van vid att säga sista april om den här dagen hemifrån och det enligt mitt minne är så att även infödda Uppsalabor säger just så, så blev dagen av någon anledning snart döpt till Valborg.

Jag minns korridoren på Studentvägen där vi började, jag tror att min vän Jennie bodde där, vi satt längs väggarna eftersom det var fullt i köket och det var lite för kylslaget för att sitta utomhus. Klockan var strax efter åtta och det var långt före den tid i mitt liv då jag lärde mig dricka champagne, och i ärlighetens namn var det väl knappast champagne utan snarare Freixenet i femtiokronorsklassen som vi drack samtidigt som vi åt frukost.

Så poppar en Uppsalakompis upp i chatten 2007. Är inte du här? och jag svarar Jag är för gammal för att åka upp så tidigt. Kommer vid lunch någon gång och hon svarar galet… då missar du ju frukosten och jag säger jag siktar på att vara i form till galoppen och hon säger nu ska jag dricka shots och så var den konversationen slut.

Det är inte riktigt så jag minns Valborg. Jag minns inte shotsdrickande vid niosnåret på morgonen. Så har jag ju en särdeles romantisk bild av mitt förflutna också. Minns väl inte fyllans baksida, ragglandet, teknologerna i overall, människor som kräktes i buskar, människor som gjorde annat i buskar.

1996 drömde vi fortfarande om den ultimata Valborgsdagen. Eller snarare trodde vi kanske att det var så man var tvungen att göra. Därav uppstigningen i ottan, därav att mina vänner hade varit ute redan kvällen innan, därav den vingliga cykelfärden ner mot staden för att se forsränningen, overallmänniskornas julafton, vid tiotiden. Jag brukar trots detta hävda att jag aldrig sett forsränningen, och jag tror att det dessutom är sant, för jag minns inget av den och det är väl det vi minns som är verklighet, eller åtminstone det som är viktigt. Vad jag däremot minns är att jag och Jennie var på Åhléns strax efter klockan tio, hon skulle köpa strumpbyxor och utanför var en äldre dam förtvivlad eftersom några ynglingar hade krossat flaskor på Stora torget och hon bar sin lilla hund i famnen för att skydda tassarna och hon svor över ungdomens dumhet. Det gick väl inte att förneka hennes påstående men själv var jag mest fascinerad av att knata omkring inne på Åhléns strax efter klockan tio och vara full och särdeles fnissig, det var två världar som inte riktigt gick ihop, ungefär som att dricka kolsyrad mjölk.

Så poppar iPet upp i chatten 2007. Yo! Är du laddad för en riktig tokfylla nu? frågar han och det var värst vad alla triggas av mitt valborgande och jag svarar Yo yo. Nja, jag sitter och bloggar än så länge bara och dricker te, men snart börjar väl Valborgsnerverna att spritta.

Någonstans därefter blir dagen dimmig. Inte så att jag inte minns vad som hände, men den heldragna linjen försvinner, den blir på sin höjd streckad och till sist mest snitslad, markerad med punkter. Jag minns att vi åt lunch hemma hos min dåvarande flickvän som bodde i övre Luthagen, det regnade och när vi senare på vingliga cyklar tog oss ner mot mösspåtagningen vid Carolina Rediviva regnade det lätt. Fast nej, var vi verkligen hos henne eller var det hos en vän till henne? Cyklingsriktningen in mot staden känns fel, som om vi mer kom från nordost istället för nordväst, vilket torde varit fallet. Hur som helst, vi trängdes i backen framför Carolina och jag hamnade vid den lämna företräde-skylt som Josef klättrar upp i i ”Dannyboy”, en skylt jag ofta under senare år använt som riktmärke, rektor viftade med sin mössa och det vita havet när 40 000 vinkade tillbaka gav mig magvärk och gåshud och därefter galopperade vi mot nationen längs Öfre Slottsgatan och folkhavet lyfte oss framåt och i korsningen med Sankt Olofsgatan räddade jag livet på min flickväns kompis när jag i sista ögonblick slet undan henne från en framrusande buss som trots detta snuddade vid hennes näsa som jag minns det. Och det är det man minns som är verklighet har vi ju redan bestämt så sedan gick hon med tomteröd näsa mot galoppen på Kalmar nation.

Därefter minns jag en hemfärd. Vad som utspelade sig i nationens trädgård förblir en dunkel erinran, en förvirring, något mytiskt, något jag aldrig kommer att veta. Genom följande decennium har de dock alltid sett mer eller mindre likadana ut med disko utomhus, billigt bubbel för hundra kronor flaskan (inflationen har varit noll procent på den fronten, det skulle bli totalt kaos om de som sålde flaskorna nere i puben en sån här dag skulle tvingas ge växel), fulla studenter och en del äldre medlemmar som kommer dit bara för att minnas och kanske räknas jag numera till den skaran och ibland skiner solen, ibland regnar det och ibland är det bara mittemellan.

I dag skiner solen och om det bara var varmt utanför mitt fönster istället för 6,4 grader skulle livet vara underbart. Det är svårt att förklara min lockelse till den här dagen för någon som aldrig upplevt den. Det är till och med svårt att förklara den för en ordinär Uppsalastudent, den typ som åker dit för att plugga i tre-fyra år och sedan aldrig ser bakåt. Men jag gör ju det, jag tänker ofta baklänges och därför kommer jag aldrig ifrån återvändandet, den årligen återkommande färden tillbaka, till livet som aldrig riktigt blev men som samtidigt på en del sätt är det mest bestående jag har. Jag tvivlar på att mina ord ter sig vettiga men det gör kanske inte så mycket, kanske förmedlar de åtminstone en känsla som går att förstå, vi har väl alla något vi vägrar släppa taget om.

1996 gjorde jag kardinalfelet att somna. Efter galoppen åkte jag hem till radhuset i Flogsta jag delade med mina fyra Sandvikenvänner och jag somnade och när jag vaknade ett par timmar senare hade jag en sån huvudvärk att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så jag gick ner i köket och försökte dämpa smärtan med alkohol och knäckebröd med kaviar. Det pågick en fest hemma hos oss, det minns jag bestämt även om jag inte kommer ihåg vilka som var där. Jag har för mig att jag pratade i telefonen med min flickvän och att vi eventuellt bråkade om något och jag brukar se henne ibland, hon jobbar med något här i Stockholm nere i city tror jag och ibland korsas våra vägar men det var många år sedan vi pratade eller ens sa hej, tiden går och människor förändras och försvinner ur vår tillvaro och hon är en sådan människa. Senare på kvällen möttes vi igen på Kalmar, jag stapplade ner dit med min huvudvärk och som jag minns det lyckades jag aldrig få igång min kropp igen, inte på riktigt, den stretade emot och tyckte att det fan fick vara nog. Jag höll med men det var Valborg och eftersom det bara inträffar en gång per år så ignorerade jag signalerna. Jag var säkerligen väldigt bakfull dagen efter.

Att minnet ändå är relativt intakt från 1996 beror så klart på att det var första gången. Decenniet som följt är mer spridda skurar och bara konkreta där de kan hängas upp på något specifikt. Jag minns att 1998 bjöd på högsommarvärme eftersom jag var heltidsanställd som andre kurator på nationen (ekonomichef) och således jobbade från arla morgon till sena natt, år 2000 likaså eftersom jag minns att jag hade en hög JMK-kompisar med mig upp som jag vallade runt vilket alltid är en dålig idé för om det är något jag lärt mig under det här decenniet är det att det är hopplöst att hålla ordning på folk och att det alltid inträffar något som gör att man inte dyker upp på angiven tid på angiven plats. Visst, mobiltelefon är ju bra att ha i såna lägen men oftast är nätet överbelastat eftersom alla ringer i ungefär samma ärende samtidigt. Den Valborg som inträffar i ”Dannyboy” är till största delar uppdiktad, men fragment av verkligheten har så klart sipprat sig in och vem vet för den delen vad som egentligen är fiktion när allting kommer kring.

Åren går men mönstren består. 2007 års Valborg lär inte bli särskilt annorlunda. Klockan är nu 10.50 och om allt vill sig väl åker jag om en knapp timme och anländer till mina vänner, som likt jag själv tillhör trettioplusskaran, som håller lunch på Rackarnäbbet strax ovanför Kalmar nation, en timme därefter. Därefter kan vad som helst hända och jag hoppas att det gör så också.

Jag vet inte hur länge jag kommer att fortsätta åka till Uppsala på Valborg, men jag vet att jag kommer att sörja den dag jag inte längre gör det.

Hej då så länge.

Breaking news in film-Sverige, fick just ett pressmeddelande:

Andrea Reuter blir ny programledare för Filmkrönikan

Säsongsavslutning för Filmkrönikan imorgon: Helena von Zweigbergk säger tack och adjö och Andrea Reuter säger välkommen åter.

Imorgon, tisdag den 1 maj kl 20.00 i SVT2, är det säsongsavslutning för Filmkrönikan. Det är också sista programmet för Helena von Zweigbergk som efter två säsonger tackar för sig och lämnar programledarrollen för att fokusera på sitt författarskap. Ny frontfigur för Sveriges äldsta kulturprogram blirAndrea Reuter.

Andrea Reuter är ett välbekant ansikte för Filmkrönikans tittare då hon under de senaste två säsongerna har varit recensent i programmet. Dessförinnan ledde hon bland annat egna filmprogrammet 400 Bio i TV400. Och det är en sprudlande glad programledare som ser fram emot att sätta sin prägel på programmet:

– Äntligen min tur att leda Filmkrönikan. Som jag har längtat, säger Andrea Reuter som tillsammans med redaktionen nu påbörjar arbetet med att utveckla programmet inför nypremiären till hösten. Aktuell och löpande filmbevakning blir det som vanligt men man satsar även på fördjupningar vid sidan av ordinarie Filmkrönikan. Tre timslånga specialprogram utlovas under kommande säsong.

– Filmkrönikan ska stå för en bred filmbevakning. Att komplettera ordinarie Filmkrönikan med längre fördjupande filmprogram är ett bra sätt att tillfredställa olika publika behov, säger Sergei Muchin, programchef för Nöje/Fakta/Kultur på SVT i Göteborg.

Hur det här påverkar tidsplanen för det redan uppskjutna filmprojektet vet jag inte (Andrea är en av producenterna) men men, det får ta den tid det tar och det är ju fortfarande mitt ansvar att få fram ett manus innan något annat kan hända. Grattis till jobbet Andrea, jätteroligt!

Pratade med en kompis om litteraturvetenskap i går kväll. Utbildningen alltså, inte ämnet i stort. Om hur viktigt det är att man får rätt lärare, en inspiratör, någon som kan leda en framåt och locka till egna upptäckter.

Hon mindes litteraturvetenskap A i Uppsala som en mörk tid, en hemsk termin, bortkastad tid. Tvärtemot min egen upplevelse, jag ser A- och B-kursen i litteratur där som höjdpunkten i mitt studieliv. Vår seminarielärare, som var lektor och hette Staffan Bergsten men som numera gått i pension, var den mest spränglärda person jag mött, en urakademiker som hade svar på allt och verkligen älskade litteratur. Han inspirerade och vi cirka 20 som hade honom som vår lärare under det här året sög in det han lärde ut som nyinköpta kökssvampar. Om jag har särskilt mycket kvar av kunskapen vet jag inte. Men oj vad roligt jag hade det där året.

Och det är lustigt hur saker och ting hänger ihop. För förutom litteraturvetenskapen ser jag A-kursen i statskunskap som det roligaste jag läst, också på grund av de bra lärarna. Jag vet inte om det är så på andra ställen också, men i Uppsala var det – åtminstone i slutet av 90-talet – institutionens ”prestigeprofessorer” som höll i kurserna på A-nivån, som skulle locka in studenterna i ämnet. Den första fempoängaren, introduktionskursen, höll Leif Lewin i, vars senaste bok ”Democratic acountability” recenseras stort i DN i dag (dock ej på nätet ännu). Allt går i cirklar, det finns trådar överallt.

Fasiken, jag hade ju tänkt utveckla de här tankarna lite. Men nu måste jag rusa ut i solen. Oh well.

Pet Shop Boys-flash:

Klockan 16.30 (och 20.30 för den delen) visas en halvtimmes intervju med Neil Tennant i BBC World-programmet ”Hardtalk extra”. Perfekt för en nyhetsslö fredagseftermiddag!

Eller vad säger jag – det är så klart perfekt för vilken fredagseftermiddag som helst.

Så här skriver BBC om programmet:

The Pet Shop Boys have been churning out the hits for almost 25 years. They have influenced bands such as the Killers and the Scissor Sisters and even Madonna. And now they are about to embark on another world tour. Gavin Esler talks to one half of the group, Neil Tennant, about the enduring nature of the Pet Shop Boys, where they fit into 21st Century music and their quintessentially English sound.

Tune in!