Fransk fågel (2)

– Daniel, jag har befläckat ditt lakan, säger Morgan.
– Haven’t we all, säger jag.

Men stopp. Vi måste gå tillbaka i tiden först. Tillbaka till när Josefine var ung och hörde de vuxna i sin familj tala om Fransk fågel. Åren gick och namnet fortsatte dyka upp med stadiga mellanrum, det inkorporerades i hennes vardagliga vokabulär och kom slutligen till användning vid en brunch i vintras:

– Uh vad jag är bakis, säger jag.
– Jag med, säger Morgan. Du skulle inte ha köpt de där sista tolvorna tequila.
– Ni borde ta en Fransk fågel, säger Josefine.
– Say what? frågar vi i kör.
– Fransk fågel.
Vi tittar oförstående på henne.
– Som är?
– Meh! Alla vet ju vad Fransk fågel är.
– Eeh. Nä.

Men nu vet vi. Oj vad vi vet.

Fransk fågel är alltså en återställare, enligt vår kännedom uppfunnen av Josefines familj. Den består av armagnac, en citronskiva, socker och pulversnabbkaffe. Armagnacen hälls upp i ett shotglas, citronskivan placeras ovanpå som ett lock, och socker och kaffe läggs i en varsin hög ovanpå citronskivan. Drinken inmundigas genom att man först viker ihop citronskivan, stoppar den i sin mun och biter av (därav fågeln, din mun får i det här skedet formen av en näbb). Därefter sköljer du ner muninnehållet med din armagnacshot (som ju är en fransk spritdryck). Voila, du har nu druckit Fransk fågel.

franskfagel.jpgOch eftersom kungen är av fransk ätt insåg Josefine att tiden för oss att invigas i den Franska fågelns värld så klart skulle ske på den svenska nationaldagen i onsdags. Och vilken invigning! Efter tre shots inom loppet av ett par timmar betitlar jag mig numera expert på denna ädla drink som endast har GT före sig i statusligan. Och som de sjöng, de där fjäderfäna! Smaken då? Well, Josefine förde med preussisk noggrannhet (det här är ett väldigt EU-förbrödrande inlägg) anteckningar på mina och Morgans omdömen efter varje omgång, och de går nu att studera i hennes egen bloggrapportering.

Och befläckandet? Tja, låt oss bara säga att picknicken ägde rum sittandes på ett av mina lakan, och att det åtminstone vid första shotstillfället, innan vi fått in den rätta citronavbitarknycken, var en särdeles kladdig och dreglande historia.

Överkurs 1: Lakanet ifråga hängdes en gång i tiden upp och användes som bakgrund när omslagsfotot skulle tas till ”Dannyboy & kärleken”. Efter onsdagens äventyr lär det förhoppningsvis inte medverka i några fler fotosessioner.

Överkurs 2: För tidigare äventyr i shotsens rike, check this out.

Överkurs 3: Efter att vi mobbat ut Josefine den där söndagen i vintras och meddelat att ingen vet vad fransk fågel är, gick hon hem och googlade. Här går att läsa vad hon tvingades inse.

Det är en galen värld och jag deltar visst aktivt

Klockan 15.38 skickar Reuters ut en text med rubriken ”Web site TMZ reports Paris Hilton out of jail”. Tre minuter senare är AFP med på banan – ”Paris Hilton checks out of jail: media”. Fem minuter därefter sitter vi desperat och klickar runt mellan CNN, BBC News och Sky News skrikandes vad fan har de inte brutit sändningarna för, det är något jävla G8-möte som de fortsätter babbla om. Så bryter Sky News slutligen och meddelar: direktsänd presskonferens klockan fyra från LA County Sheriff’s Department. Vi jublar.

Ibland tror jag att det här jobbet är skadligt.

——

UPPDATERING: Och på tal om galen värld, jag ser att vi tydligen skakas av en muffkonflikt. Nyhetstorkan kom tidigt i år.

Fransk fågel (1)

Det känns som att jag inte läst eller skrivit en skönlitterär rad på hundra år, trots att det bara var några dagar sedan. Jag lever i en bubbla utan skrivna ord, i en tillvaro dominerad av fransk fågel.

Say what?! undrar ni kanske. Hold your horses, allt får sin lösning i sinom tid.

Spåkuleberättandet och jag

Jag tänkte skriva lite om ett berättargrepp som ibland dyker upp i romaner som alltid stör mig. Och föga anade ni att blogginlägget även skulle innehålla upplösningen av Johan Theorins ”Skumtimmen”, som ni tänkt läsa i hängmattan i sommar men istället blev snöpligt snuvade på eftersom ni fortsatte läsa.

Så, med det ur vägen går jag rakt på sak, jag ogillar alltså när en författare helt utan förvarning slutar att bara vara en romans berättare, och istället blir en romans berättare med förmåga att se in i framtiden.

Låt mig ge ett helt uppdiktat exempel på vad jag menar: Daniel låste dörren till sin lägenhet och inledde sin dagliga promenad till jobbet. Föga anade han att hans kollega skulle få ett spontant infall senare på dagen och köpa glass till hela redaktionen bara för att det var så vackert väder ute.

Nu är det sällan så här odramatiska och godartade föraningar som författare spiller ut, nej, ska det ses in i framtiden sker det helst med dunder och dödliga brak. Så här sker det på sidan 278 i ”Skumtimmen”:

”Spana på, då”, sa Julia. ”Det skadar ju inte.”
Den kommentaren var ironisk utan att hon visste om det – nästa gång Julia såg Gerlof skulle han vara döende.

Jag har aldrig förstått sånt här. Helt utan förvarning blir författaren för ett par sekunder klärvoajant. Vad finns det för mening? Vad är syftet? Det är ju ingen idé att som läsare få hjärtsnörp och kvida nej, det får inte hända Gerlof något! för det är ju precis vad jag just fått veta, han kommer snart att vara döende och det finns inte ett jota jag kan göra åt det om jag inte helt sonika lägger boken åt sidan och säger jag läser inte en rad till! men lite äldre än fem år är jag ju trots allt. Nej, jag tycker bara att det förstör. Åtminstone när det används så här, inslängt till synes på en höft oftast i slutskedet av romaner, precis som att vi var för klenhjärtade för att klara crescendot utan förvetskap om vad som komma skall. Slutet av läsningen blir som att cykla med pyspunka, det går obönhörligen trögre och trögre och till sist slänger jag hojen i vattnet vid Skeppsbron i ren frustration. Kanske ångrar jag mig lite efteråt när det är gjort, men då är det så dags.

Det är en annan sak om det används som ett medvetet stilgrepp, särskilt inom filmens värld är det ju inte helt ovanligt att slutet serveras i inledningen och därefter rullas hela historien upp, det mest klassiska exemplet är väl ”Sunset Boulevard”. Men det här är något annat. Det här är bara … nej jag vet inte ens vad man ska kalla det.

Men vänta nu, säger kanske någon. Gerlof dör ju faktiskt inte. Nej, Theorin har säkert tyckt att det var ju smart att låta folk tro att Gerlof ska dö genom att skriva att han är döende, men i mitt fall gjorde det bara irritationen än större, eftersom jag läste det som att han tog fasta på en urusel typ av romangimmick och använde den för att på ett rätt genomskinligt sätt försöka luras.

Det stör mig att jag inte kan komma på några fler konkreta exempel när författare använder den här typen av spåkuleberättande. Men det händer ibland. Och det gör mig lika sur varje gång. Jag går runt med en citron i munnen hela dagen.

I övrigt tyckte jag att ”Skumtimmen” var väldigt trevlig läsning, det är alltid roligt med romaner av kriminalkaraktär där ambitionen är större än att bara berätta en deckarhistoria. Och jag fick verkligen lust att åka till Öland i sommar. Bara en sån sak.

Men en kritisk sak till: Det finns rätt många tillfällen i ”Skumtimmen” då inte de rätta frågorna ställs till personer som sitter inne med svaren trots att möjlighet finns. Sånt funkar visserligen oftast i ”Lost” eftersom serien myllrar av parallella historier och är så proppad av mysterier, men i en berättelse av ”Skumtimmens” karaktär, med en central gåta och ett begränsat persongalleri – nja, Julias återkommande flathet inför pappa Gerlofs vaga halvlöften om att han eventuellt ska berätta lite mer någon gång längre fram om vad han tror hände när hennes son försvann känns tyvärr lite konstlad.

26,3 kilometer och en röd panna senare

Jag har fortfarande inte planterat om de där chiliplantorna som jag fick för några veckor sedan. Jag har dåligt samvete för det. De lever visserligen och frodas i mitt fönster, växer så det knakar (måste dock lägga örat mot de gröna små lådorna de står i för att höra ordentligt) men jag ser ju att de vill ha större utrymme, jag inser ju att de vill ut och springa i gräset med de andra plantorna och få fritt spelrum för sin ungdom. Och släpper jag dem inte loss lär det aldrig bli några chilifrukter och jag vill ju ha mer nytta av dem än att bara titta på deras gröna och slanka söthet.

Ser mig om och inser att det är annat som också fallerar, saker jag borde ta tag i. Det är lortigt här inne. Det ligger damm överallt och inte blir det ju bättre av att sommaren är här och fönstrena står öppna och släpper in mystiska partiklar. Men istället är jag utomhus, som en vanvettig har jag spenderat helgen under bar himmel på ett sätt som är totalt olikt mig, i går promenerade jag totalt 26,3 kilometer om Google Earth stämmer och det tror jag för mina trampdynor värker. Vi startade i nordvästra Vasastan, jobbade oss sakta neråt och touchade östra udden av Söder vid Danvikstull, snurrade in i Hammarby Sjöstad, gick tillbaka till Söder men vände åter söderut och vandrade längs Årstavikens sydsida bort till Liljeholmen och så över till Hornstull och vidare norrut till Fridhemsplan där fötterna slutligen fick vila då jag med tunnelbanans hjälp tog mig de sista kilometrarna hem. Pannan är således röd i dag och på onsdag tar den förbannade stegräknartävlingen slut. Mina ben och mitt romandokument längtar.

Hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om ett litteraturtekniskt berättargrepp som stör mig som ”Skumtimmen” begagnade sig av. Men eftersom jag varit besatt av utomhusliv har jag inte läst klart den och jag vågar inte uttala mig innan jag är färdig. Så i morgon. Kanske.

En sund själ i en sund kropp

Jag känner mig nästan äcklig. Klockan är bara strax efter elva och jag har redan hunnit läsa tidningarna, tvätta, kånka travar till pappersinsamlingen och gå en timslång powerwalk i det strålande solskenet i sällskap med Peter, Bjorn and John. En sund själ i en sund kropp. Morgan och Jocke må ha stirrat skeptiskt på mig i går kväll när jag redan efter två öl offentliggjorde min hemgång, men vi får väl se vem som skrattar sist när vi möts upp för brunch.

Så ringer plötsligt Morgan.

– Jag skrev just ditt namn i bloggen.
– Men vad fan, vad ljuger du om i dag då?
– Nej, jag tror inte att jag har skrivit ett enda falskt ord den här gången. Du har inte ens några repliker.
– Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
– Äh, jag skriver ju alltid bara bra saker.

Nej, jag tror fasiken jag ska ge mig på armhävningar nu. Det kommer snart att stråla om mig som vore jag höggravid.

Fredagens…

…bokbranschrelaterade notis sprungen ur min penna: Den här om småförlagens dominans bland höstens litterära debutanter.

…kalas: Startar uppe på Glashusets tak med TT-mingel ungefär … nu! Hör ni inte av mig igen så har jag blåst bort.

Jag var ung och naiv

Vadfalls. Jag glömde ju bort att min blogg firade ett år i tisdags. Jag satte mig käpprätt upp i sängen vid halv ett-tiden i natt när jag drabbades av den akuta insikten. Det skulle ju firas med pukor, trumpeter, girlanger, hot shots, kräfthattar och barnkörer den 29 maj. Och så blev det inget. Så snopet. Så idiotiskt. Så … hur stavar man för den delen till girlanger? Ordet ”girlander” ger nästan lika många träffar när man googlar, 12 800 mot 17 600 för ”girlanger”. Oh well.

Här är i alla fall mitt allra första inlägg i repris:

Ett nytt hem

Jupp, det ser helt annorlunda ut nu helt enkelt. Istället för att fortsätta snickra vidare på min hemdesignade sajt har jag bestämt mig för att söka skydd under ett professionellt webbpubliceringssystem. Lite annorlunda, lite mindre personligt till formen, lite enklare att trixa med.

Men först och främst – på grund av bloggfunktionen. För jag tänker blogga. Om boken. Om tillblivandet av roman nummer två. Numero due. Den svåra. Eller som Ola Larsmo skrev i DN när han recenserade ”Dannyboy & kärleken”: Andra boken är svårast. Det säger dom jämt. Och har det stått i DN så är det väl så, antar jag.

Och eftersom tiden går och sprödheten består, så behöver jag en spark i arslet. En hård sådan. Så genom att skapa en blogg på min hemsida och därefter skriva i en programförklaring att den här bloggens främsta syfte är att beskriva arbetet med roman nummer två och dessutom ange deadlinen för när den ännu obetitlade romanen ska vara klar till i slutet av augusti så har jag ju inget val, jag måste skriva den klart, på tre månader. Och dessutom helst med kortare meningar än den ovan.

Det är väl lika bra att börja då.

Klar till i slutet av augusti. Hoho.

Sökes: Mecenat

Eftersom behovet av ett någorlunda färdigt filmmanus börjar bli skriande och tiden är ack så knapp, tog jag i går det drastiska beslutet att begära om förlängd tjänstledighet utöver den jag redan beviljats i sommar/höst. Svaret lät inte vänta på sig, och nu står jag här med ytterligare tre veckors arbetsfri tid, och börjar jobba igen de sista skälvande dagarna i oktober, vilket summa summarum betyder sexton veckors jobbfrånvaro med start i början av juli. Filmmanuset blir prio ett första månaden, därefter romanförfattande dygnet runt.

Allt väl så långt, nu återstår bara hur jag ska överleva de extra veckorna. Mitt sparsamma, gnetiga, snåla och allmänna vatten och bröd-leverne här i Vasastaden har enligt mina beräkningar inbringat besparingar så att jag klarar mig, inklusive semesterlön, sisådär tolv veckor. Jag behöver alltså finansiering för åtminstone tre till, de sista dagarna kan jag nog leva på luft och ginånga allena.

Så jag tänkte starta en insamling. Ingen falsk blygsamhet nu, sätt in den summa ni finner lämplig på bankgironummer 5853-3340. Märk talongen ”Tiggarbrev”. Tack för ert bidrag.