Daniel Åberg

Jag är som många läsare av den här bloggen har insett en person som stundom har svårt att låta det förflutna vara just förflutet. Jag återvänder gärna i minnet, tänker på det som varit och funderar om – vad hade hänt om.

Till exempel så gjorde jag ju för en tid sedan slut med London i ett inlägg. Men så återvänder jag, vandrar på samma gator vid Earl’s Court där jag och min vän Anna bodde när jag senast var här och egentligen var det väl redan när jag steg på tunnelbanan vid Liverpool Street Station det hände – London landade på mina axlar och all den ungdom jag upplevt här genom åren sköljde genom min kropp och jag satt där och log som ett fån när Central Line betade av station efter station västerut mot mitt mål.

Ett tag funderade jag på att min andra roman skulle utspela sig i London. Jag bollade ursprungligen med tanken på att låta Dannyboy leva vidare och försätta honom i en annan miljö, jag har ju redan en gång outat de kasserade synopsisplanerna på ”Dannyboy i Amerika” och ”Dannyboy i London” tog väl sig visserligen aldrig så långt så att jag tänkte ut en konkret historia men i den skulle handlingen precis som i originalet utspela sig under ett dygn och även innefatta resan fram och tillbaka.

Det blev så klart inget av det, och jag är rätt glad för det. Vissa saker bör även en sådan som jag lägga bakom och inte vända mig om efter.

Men när jag satt där på tunnelbanan i går kväll och hörde namn som Tottenham Court Road, Bond Street (åh, hur hon betonar Bond!) Marble Arch och Lancaster Gate ropas upp insåg jag att jag aldrig lämnat staden bakom mig. Så klart inte. Jag förstår inte vad jag trodde men nu är jag åter och även om det blir ett besök av det kortare slaget lovar jag att snart komma tillbaka.

Nu ska jag strax promenera upp till Bayswater och gå en sväng längs Queensway innan det är dags att börja jobba. Där har jag inte varit på tio år och det är minnesknarkande på riktigt hög nivå och det är fullt möjligt att jag faller ihop och blir en liten pöl av pur förtjusning.

Att göra debut på Hultsfredsfestivalen vid trettiotvå års ålder kan te sig lite märkligt. Men när jag efter en dryg timme på plats i går eftermiddag på min vän Lisas fråga var fan ligger den där jäkla rookie-scenen nu då? kan svara den ligger ju där borta, vid vattnet nedanför Hawaiiscenen, så känns det ändå som att jag är med i matchen. Särskilt med tanke på att hon har fjorton Hultanbesök i kroppen.

Jag har aldrig varit en festivalmänniska. Det bottnar nog i att jag om jag tvingas välja hellre lyssnar på musik på skiva än ser den live, jag har aldrig varit en konsertmänniska. Dock har jag varit på Roskilde en gång, 1995 var året och jag minns att min kompis Martin lyckades smeta in ett nästan helt paket smör, ja en bytta alltså och inte ett tiograms Lätt & lagom, i sitt hår när han sov en natt och misstog livsmedelspåsen för sin kudde. Och att jag på väg hem till … oj nu höll jag på att skriva hotellet men det var andra tider då så det var så klart tältet, en tidig morgon som vanligt tog den gigantiska dödskallevimpeln som vajade i närheten som riktmärke för att hitta vår lilla utmätta plats på det gigantiska campingområdet men när jag kom fram hittade jag inte vårt tält. Istället för att fundera över om det möjligen fanns flera dödskallar i området kom jag till slutsatsen att fan, jag har förflyttats i tiden, det är 1996. Så stod jag där och funderade över hur mitt liv såg ut, var jag fortfarande tillsammans med min flickvän, undrade de månne vart jag varit det här året som förflutit och hur påverkade det här mina kommande universitetsstudier? Till sist kom dock min andre reskamrat Staffan och vinglade och undrade varför jag stod där och häckade när vi bodde femhundra meter längre bort.

Något liknande hände inte i går. Att dimpa ner i ett rätt avslaget rockparty på den tredje dagen kändes lite som att inkräkta så jag gick omkring rätt mycket själv, hängde med de bekanta jag sprang på och drack några spridda öl i takt med att molnen tätnade ovan oss. De första dropparna föll vid sextiden under Säkerts helt makalöst vackra spelning och Lisa sa är det okej om jag gråter lite och även jag som aldrig rörs till tårar kände rysningarna i kroppen. Så bockades akterna av en efter en – lite Manic Street Preachers med Nina Persson där, lite Fibes Oh Fibes här och en smula Shout Out Louds, The Ark, Turbonegro och till och med Evanescence där och jag är inte så säker på att någonting egentligen fastnade, jag vandrade runt på området, åt en Smålandsrulle, drack en öl, lite kaffe, sprang på några gamla uppsalabekanta, dansade till och med lite på backstageområdet och så var det slutligen dags för Pet Shop Boys.

Jag må ha älskat Pet Shop Boys i ungefär tjugo år på ett nästintill osunt sätt men att boka dem för att vara avslutningsakt på hela Hultsfredsfestivalen på stora scenen år 2007 är inte särskilt fingertoppskänsligt och på något sätt symptomatiskt för den fiaskobetonade Hultsfredsfestival som årets upplaga redan i torsdags stämplades som i kvällisarna. Pet Shop Boys har aldrig varit ett publikband som alla går igång på på det sätt som till exempel Depeche Mode skulle kunna leverera trots att deras låtkataloger är av likartad kaliber och Pet Shop Boys varit mer konstant verksamma under det senaste decenniet. När klockan är fem i ett är det pinsamt lite folk framför scenen och även om mainstreampubliken fyller på efter att Evanescencekonserten tagit slut borta på Pampas är det uppenbart att det är rätt glest även om jag som sagt aldrig varit här förut. När så himlen öppnar alla tänkbara portar en bit in i konserten och regnet fullkomligt forsar ner över oss står bara de tappra kvar och när crescendot kommer med det obligatoriska avslutningsnumret ”Go west” står jag nästan framme vid kravallstaketen utan att behöva nudda någon annan genomblöt människa.

När klockan är halv tre är det hela över. På vägen tillbaka till backstageområdet springer jag på en euforisk bekant som undrar varför jag inte verkar mer upprymd, jag har ju ändå just sett mitt favoritband göra en fantastisk spelning och borde väl hoppa i varje lerpöl vi passerar. Men faktum är att det jag känner mest är lättnad, lättnad över att min åttonde PSB-konsert på svensk mark sedan starten i Globen i maj 1991 faktiskt blev riktigt bra, att jag åtminstone spontant skulle räkna den till topp tre och att Neil Tennant faktiskt såg ut att vara på hugget.

Lättnad. Vilken härlig festivalsummering.

——

Resan söderut fortsätter. Vi ses i England.

Jag har varit på tre begravningar i mitt liv. En av dem, den jag har starkast minnen från, var inte för någon mig anhörig.

Jag låg i lumpen, en major hade avlidit och jag och tre av mina plutonskollegor hade valts ut att agera paradvakt till jordfästningen. Jag är inte ens säker på att det i sammanhanget kallades paradvakt, det militära språket och alla dess benämningar har sedan länge förpassats in i något skrymsle i mitt inre jag inte gärna återbesöker. Vi var dock uppstyrda i våra blå paraduniformer, vita damasker och handskar och våra AK5:or hade utrustats med bajonett för att öka dess potens och putsats in absurdum. Vi var stiliga, urtypen för de män i uniform som kvinnor åtminstone förr sades falla som furor kring. Den här oktoberfredagen 1994 på en regnig kyrkogård i Sollefteå var dock detta inget vi besvärades av.

Jag minns dagen som en av de längsta i mitt liv. Jordfästningen var klockan ett och redan en timme dessförinnan skulle vi stå uppställda i en särskild paradliknande givaktpose, jag använder ordet parad till allt nu, bara för att understryka prakten i det hela, bredvid graven. Detta innebar att man i sin ena hand, det bör ha varit den högra, skulle hålla sitt gevär horisontellt i ett särskilt grepp som om man gjorde det längre än några minuter innebar seriös risk för bestående muskelmen. Åtminstone kändes det så, för när väl det sörjande sällskapet kom fram till gravplatsen och vi stått där i regnet i den underliga posen i en timme fanns det inte en muskel i våra kroppar som inte vibrerade av trötthet och jag tvivlar på att vi var särskilt paradaktiga. Vid några tillfällen försökte vi smyga våra vänsterarmar, som tror skulle vara placerade bakom ryggen i en nittiogradig vinkel med knuten näve, lite längre bakom ryggen för att om möjligt lyfta upp eller stötta AK5:an lite, som vid det här laget var långt ifrån horisontell vid vår sida då bakstycket väger mycket mer än framstycket och handgreppet skulle vara beläget vid pipans bakre regioner vilket skapade rejäl viktobalans. Varje sådant försök till etikettsbrott stoppades dock snart av en mordisk blick från vårt befäl som övervakade varje eventuell rörelse. Tilläggas bör att han inte hade någon AK5:a i sin hand, utan endast en pistol hölstrad vid sin sida. Vi kände oss, skulle jag vilja påstå, som fyra miserabla härken.

Jag minns inte riktigt detaljerna från själva jordfästningen, jag koncentrerade mig på att stå rakt, men det visade sig att den avlidne majorens dotter var tillsammans med en kille i spaningsplutonen som jag var vagt bekant med och han stod där bredvid sin flickvän, de höll om varandra där i regnet i sina rockar under paraplyer och de grät och det kändes som att vi var med i en film. Det är möjligt att det viktes ihop en svensk flagga som placerades på kistan när den sänktes ner i jorden, men några paradskott à la amerikansk militärbegravning avlossade vi aldrig, våra bössor var inte ens laddade. Jag var nitton år och hade ”Twin Peaks” i färskt minne och bävade inför att någon skulle kasta sig ner och omfamna kistan när den sänktes ner i myllan.

När följet avlägsnat sig stod vi kvar med våra skakande högerarmar. Det var en besynnerlig fredag.

——

Fyradagarsfärden söderut fortsätter. Vi ses i Götaland.

Körde bil till Sandviken i går kväll. Reste mot den tidiga kvällen norrut genom ungdomens landskap. Hade sett fram emot att premiäråka nya E4:an utanför Uppsala, men när jag mötte faktum och körde den nya sträckningen kände jag mest vemod, att bara svischa förbi utanför staden kändes som att blunda för det förflutna – alla resor vi gjorde i samlad tropp norrut i Jennies bil mot Gästrikland, vägen vi reste gemensamt i den gula Toyotan – med den nya vägen finns de inte längre mer än i minnet och även om det väl snart var ett decennium sedan vi reste den tillsammans senast kändes det konstigt. Den nya fyrfiliga vägen var rasande effektiv och restiden har väl aldrig varit kortare om man bortser från den där gången jag och ett par kompisar skulle upp och se på när GIF fick stryk med 3-1 mot Blåvitt på Strömvallen och tvingades köra i 160 km/h större delen av vägen eftersom vi inte fick tag på en bil förrän en timme och fyrtiofem minuter före avspark. I går hade jag som tur var inte den brådskan.

Sandviken är likt andra bruksorter som vuxit till sig först på 1900-talet en oftast ful stad, bebyggelsen är låg och standardmässigt funktionell till sin form. Centrumkommersen är dessutom konstant minskande, delvis beroende på närheten till Gävle och det ständigt växande Valbo Köpcentrum men också eftersom ett lågprisområde med Willys, Dollarstore, Rusta och Ica Kvantum (tydligen snart Maxi enligt mamma) slagits upp bara en knapp kilometer från gågatan, vilket tillsammans med en McDonald’s drive-in verkar täcka de flestas behov.

Men ändå är staden min uppväxt och letar man lite finns det vackra stråk. Jag och mamma tog en promenad efter middagen och efter gågatans tomhet följde vi kanalen nordväst upp mot Stadsparken, förbi badhuset upp till Gävlevägen. Och även om bygdens megadominerande arbetsgivare Sandvik ständigt får skäll för att de inte tar hand om vattendraget de byggde genom staden då 1900-talet var ungt går det inte att förneka att staden ter sig rätt idyllisk där den slingrar sig fram. Och Gamla bruket, där arbetarna trängdes och levde sin fattiga tillvaro i relativ misär, har med den bakvända logiken som ofta präglar samhällsombildningen förvandlats till ett vackert, pittoreskt och högst eftertraktat område att bo i.

Hur som helst, enough med samhällsgeografi. Tänkte mest berätta att det här är del ett av fyra i en resa som under fyra dagar obönhörligen kommer att fortsätta söderut.

——

Vi ska gå på begravning om några timmar. Det känns inte så muntert, men jag tror att min känsla till större del är präglad av nervositet än sorg.

Vi ses i Svealand.

Vi var på Debutbaren i går kväll. Åtminstone för tredje året i rad trodde arrangörerna på sol men det slutade med regn, rusk och drömmar om inomhusarrangemang. Att programmet lagts så att de ovanligt många publikdragarna till den ovanligt stora publiken alla låg i akt två – efter klezmer light-orkesterns hålligång i pausen – var en fin tanke eftersom syftet väl var att locka publiken att stanna hela kvällen, men lagom till att Daniel Sjölin kallade massorna åter övergick duggandet i regnskur och de flesta parkerade sig under taket vid sidan om scenen där man endast hörde spridda ord från de läsandes munnar, och inte en enda av frågorna som ställdes. Resultat – folk började mingla istället. Väldigt trevligt i och för sig, men kanske inte huvudsyftet för kvällen.

Någon gång drömde jag mig bort och försökte minnas mitt eget framträdande för två år sedan. Men hur jag än försökte kunde jag inte minnas vilket stycke jag läste. Det bör ha varit någonstans i början men inte från de tre första kapitlen eftersom jag borde ha velat läsa någonting där båda huvudpersonerna är med, men jag kan för mitt liv inte minnas. Det enda jag minns är att det blåste som fasiken och att jag frös, att jag var först av alla att läsa, att jag hade min gröna Carhartt-jacka och att någon av dem som skulle ha varit med, det kan ha varit Andrzej Tichy, hade hamnat på fel tåg någonstans i Östergötland och aldrig tog sig fram till Stockholm. I övrigt är det blankt. Jag bör väl ha varit nervös, men jag minns det inte.

Roligaste inslaget i går: Den trevlige unge man som vågade sig fram till vårt lilla muntra sällskap och sa att han kände igen Gunnar och mig och hade läst våra böcker. Därefter vände han sig till Gunnar och sa jag tyckte så fantastiskt mycket om din första bok. Så riktade han blicken mot mig och jag tänkte att yes nu är det berömdags och han sa jag brukar läsa din blogg.

Efter den senaste tidens köttsnack kände jag i dag att det inte var mer än rätt att gå ner till Katarina Bangata och äta lunch på vegorestaurangen Chutney. Satte mig på uteserveringen och började mumsa på kikärts- och broccolibiffar i godan ro. Så traskar tre fräscha killar i flipflops, cityshorts och skön bränna förbi. Fy faan, om jag inte får äta kött varje dag så DÖÖÖR jag, säger den ene. Ja fy faan, nickar de andra.

Och jag minns plötsligt att jag en gång i tiden tyckte att skottpengar på köttskallar inte vore helt fel.

Det var det här med köttets lustar. Om hur illa det kan gå när man dricker alkohol och inte tänker på följderna. Hur bränd man kan bli. Hur något som skulle kunna vara så vackert istället bara blir otäckt och illaluktande, något man knappt ens vill ta i med ett rejält överdimensionerat grillspett.

Det handlar som sagt om fläskytterfilé. 788 gram.

Det skulle handla om kött. Jag hade allt planerat in i minutiös detalj i mitt huvud. Det skulle bli så vackert.

Men jag är SÅ trött i dag. Och när jag både använder versaler och kursivering, då är det illa. Men det kommer vad det lider. Skaka i fruktan där ute i solskuggorna, för köttet är på väg och inget kan stoppa den här fläskytterfilén.

Jag står och stirrar in i mina bokhyllor, söker efter något som kan liknas en favoritbok. Det står still i skallen. Vad gillar jag? Vem gillar jag? Vem gillar jag extra mycket?

DV-kameran står på laddning, om en knapp kvart tänker jag begå premiär på det nya Systembolaget vid Odenplan genom att hänga på låset (inte lika trashy på en lördag som en tisdagsmorgon antar jag) och jag har blivit ombedd att inhandla kött. Mycket kött om jag förstått saken rätt. Det oroar mig en smula för jag är dålig på kött. Jag skjuter det framför mig. Enklast så. Varken Systemet eller köttet har dock med kameran att göra, jag bara beskriver vad som sker i en ordnad stream of consciousness.

Sabina skrev för övrigt intressant om det här med bloggböcker i går, även om jag inte riktigt håller med på alla punkter. Och då borde jag ju så klart skriva varför, men jag hinner inte just nu, och kanske ligger problemet som en del uppfattar med bloggmediet just däri, ibland hasplar man ur sig något väldigt kvickt utan att tänka efter, man är publicerad på tre sekunder och tid för eftertanke och kontemplation finns inte riktigt. Men det kanske är en annan diskussion egentligen. Som sagt, jag hinner inte tänka nu.

Någon frågade mig om inte jag ville ge ut mina texter här som min tredje bok, eller varför inte redan som den andra, det går ju ändå så sakta framåt med det riktiga skrivandet, men jag ryste mest vid tanken. Bloggen fyller inte det syftet för mig, mitt skrivande här har en annan funktion. Däremot har bloggandet påverkat mitt skönlitterära språk, det förvånade mig när jag upptäckte det men det råder ingen tvekan om att så är fallet.

Nu Systembolaget.

——

Uppdatering: Åh vilket nytt och fint självplocksbolag och den söta mörkhåriga tjejen stod och lastade upp viner och log ack så sött mot mig när hon sa hej och i pur förtjusning slog jag till på två flaskor rosé. Odenplan har tagit sina första stapplande steg in i 1990-talet and I love it.