Daniel Åberg

Jag ligger kvar i sängen, läser tidningarna, kokar stundom av ilsken indignation – SvD:s artikel om affischeringsförbudet – blir stundom en smula orolig – DN:s ”lätt att debutera, svårt att bli författare i längden”-artikel (så klart inte på nätet) – men känner mig mestadels en smula rastlös av regnet som smattrar mot fönstret några meter bort. Jag har inget bröd hemma, känner mig osugen på att gå ut och handla, och ser Barack Obama samt Hillary Clinton-böckerna som tornar upp sig bredvid mig, jag borde verkligen ägna dagen åt att läsa dem, jag har ju faktiskt tid till det just idag och jag drömde så konstigt i natt, kanske är det olusten från fragmenten som håller sig kvar som är svåra att skaka av sig, som ligger där bakom och stör, något är det i alla fall. Jaja.

Gårdagskvällens replik: Jag känner att jag vill ha lite förändring. Kanske borde jag köpa en ny bänk där jag har stereon.

Åh vilket spännande liv.

——

Och på tal om SvD-artkeln om de styrandes sätt att se på den olovliga affischeringen, vill jag gärna påminna om den helt fantastiska inskränkthet som borgarrådet Mikael Söderlund uppvisade förra senvåren i ärendet och som jag skrev om här. Only in Stockholm folks, only here.

Jag kan inte göra mer än att hålla båda tummarna och hålla med Karin – jag tror ”Låt den rätte komma in” kommer att bli väldigt väldigt bra.

Det vore nästan värt tågpengarna att åka ner till Göteborg bara för att få se den på filmfestivalen. Nästan.

Nä men! Ibland bara går tiden framåt och framåt utan att man har en tanke på att bloggen existerar. Klockan är över halv elva och det är vardag och inget nytt inlägg visar sitt vackra anlete! Stackars bloggen. Stackars stackars bloggen.

Nu kommer den att vara sur och vred, trulig och jobbig, gnällig och motvalls, hela jädra dagen. Kanske hela helgen. Vojne vojne.

Jag får väl gå och köpa blommor till den eller något sånt. Fredagsfika kanske. Bakelser.

Knark.

Åh, Shampoo Rising skriver finfint om renoveringar som gör mer skada än nytta. Jag har också ryggat tillbaka inför Tranans omblivelse.

Ett annat ställe kring Odenplan – jeezus vad jag blivit provinsiell på sistone för den delen – som helt förlorat sin charm efter renoveringen är ju fiket Dala Deli, som jag skytt som pesten sedan den taffliga lyxsaneringen för ett par år sedan.

Eller vänta nu, ljuger jag om Dala Deli? Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen hos Allt om Stockholm. Har de byggt om en gång till eller är sajten ruskigt ouppdaterad? Kanske borde gå förbi och kika innan jag öser ur mig hat.

——

Uppdatering: Det satt papper över alla Dala Deli-fönster och en lapp på dörren talade om att totalrenovering pågår. Igen. Fantastiskt.

Vem ska man lita på egentligen? I dagens DN hävdas att Carla Brunis musikkarriär går spikrakt uppåt sedan hon blev flickvän till Frankrikes president Nicolas Sarkozy och i SvD går tongångarna åt motsatt håll, Musiken i skymundan för presidentens kvinna står att läsa på SvD:s pappersetta (det vill säga förstasida) idag.

Det må vara hur det vill med den saken, själv tycker jag bara att det är lustigt att hon hela tiden sedan kärlekshistorien rullades upp framför världens ögon nästan alltid kallats exmodell exmodell exmodell, trots att hon på senare år väl främst varit en rätt framgångsrik och även kritikeruppskriven artist. Jag lyssnar ofta på hennes debutalbum ”Quelqu’un m’a dit” när jag skriver, delvis beroende på att mina franskakunskaper är närmast obefintliga vilket passar när jag skriver då inte texterna distraherar, men också eftersom jag tycker att musiken är bra. Och visst, jag läser i SvD-artikeln att hon tydligen var en av världens tjugo mest väletablerade supermodeller på nittiotalet, men eftersom jag har lika dålig koll på modellvärlden som på det franska språket passerade det mig obemärkt förbi när det begav sig, och troligen för större delen av den övriga tidningsläsande publiken likaså. Ergo – hon är för dagens publik mer aktuell och känd som musikartist, men ändå kallas hon exmodell exmodell exmodell. Och ja jag vet att det beror på att det rent mediemässigt är mer pikant och eggande om en president dejtar en modell än en popartist (om än relativt marginellt skulle jag tro) och att kvinnor helst bör framställas som snygga attiraljer vid den framgångsrike mannens sida istället för egentänkande och skapande varelser för att vidhålla samhällets rådande ordning, men jag kan väl få gnälla lite över tillvarons beskaffenhet så här på torsdagsmorgonen? Snälla?

——

Gnälla tänker jag dock inte göra nu, utan tvärtom skryta: På fredag nästa vecka, mellan klockan 12.09-12.29 (jepp!) ska jag och absolut ingen annan intervjua Tim Burton när han kommer till Stockholm för att prata om ”Sweeney Todd”. Yay!

Jag skickar schlagertexter åt ett håll och romantexter åt ett annat. Det är ett jäkla skickande och det känns som ett väntläge, jag inväntar kommentarer och funderar på vad fasiken jag ska göra under tiden. Något måste jag ju göra.

Fast självklart finns det en miljard projekt som ligger och väntar. Eller kanske inte en miljard, inte riktigt, men fem-sex prylar jag borde ta tag i, filmmanuset behöver exempelvis arbetas på mer, kanske borde jag dyka in i det, ge mig hän, ta fram saxen, förädlingsverktygen – vilka de nu må vara det var ack så länge jag hade träslöjd och minns inte namnen.

Men mest av allt just nu vill jag att SVT ska få tummen ur och leverera telefonnumren som folk ska smsa till för att rösta i schlagern. Just nu, i denna timme, den här ynka stunden, skulle denna lilla ynnest faktiskt göra mitt liv rätt så komplett.

——

Uppdatering: Och som ett brev på posten, eller åtminstone som en uppdatering på webben, har nu SVT hörsammat min vädjan. Yay!

Spenderade dagen i Linköping igår, redigeringen av Melodifestivalbilagan som jag för tillfället basar över har på modernt manér outsourcats till Östgöta-Corren så jag åkte ner och pekade med hela handen på det där sättet jag alltid gör när jag styr och ställer här i tillvaron, plockade fram den stadiga blicken, barska stämman och kroppsspråket som entydigt visar vem som bestämmer. Den bilden ska ligga här, den texten bör du placera där samt vad tror du om en friläggning av Charlotte Perrelli? var några av fraserna som yttrades.

Efter förrättat värv hade jag lite tid över innan tåget åter skulle vända mot civilisationen. Jag irrade runt i staden, hängde i en galleria – jag älskar ju privatägda butikskluster mer än det mesta här i livet – kollade in domkyrkan som en god lutheran, pratade i telefon, låtsades att det fortfarande var nittonhundratal och besökte ett bankkontor och styrde slutligen stegen mot biblioteket. Jag bläddrade i en halvgammal Sonic, kollade om min roman stod i hyllan vilket den inte gjorde trots att den enligt bibliotekskatalogen inte var utlånad men någon hade väl snott den – maken till stöldbegärligt gods var det ju länge sedan Östergötland såg – och jag ställde mig vid en internetterminal för att spara in några kronors mobilsurf men gick bet eftersom de krävde lånekort och jag må äga rättigheter att låna böcker i Stockholm, Uppsala, Sandviken, Gävle, Karlstad, Malmö och Lund, men nej, något lånekort i Linköping har jag aldrig sett ett behov av så jag gick och tog åter gatorna i besittning, försökte känna mig som Lars Winnerbäck, beträdde avenyerna med foträta steg och önskade att jag passat på att använda bibliotekets toalett. Det var så dags då.

——

Uppdatering: Det kom ett Facebookmeddelande från en bekant: Men, du är väl inte särskilt barsk och helahandenpekande. Är du en djävul när du jobbar?

Nej. Jag är snäll som ett lamm både i staden och på landsorten. Det kallas ironi. Dessutom var det där med Lars Winnerbäck en ren och skär lögn.

Det här är Bastian. Han är ett halvår gammal och söt. Om fem sekunder kommer han att kräkas kalops över mig.

1998 var jag full och rökte cigarr.

2008 är jag full och röker cigarr.

Jag är uppenbarligen inte mycket för det här med utveckling.

Nähäpp, det blir ingen galleria på Odenplan, de högljudda rödskynkarna vann, får behålla sin grå oas precis som den alltid varit. Den unika småstadskänslan, mitt i Sveriges huvudstad, precis där den hör hemma, förblir intakt!

Och vilken seger det blev. Istället för sju års byggrop med en ny knytpunkt plus ett stort underjordiskt butikscentrum som resultat får vi nu fem års byggrop med en ny knytpunkt och ”en del butiker och kaféer och liknande” enligt ordföranden i exploateringsnämnden. Bring out the champagne.

Bah.