Om Franz Kafka sett ut som Ronald McDonald så skulle ingen ha trott att han var Franz Kafka. Sagt av Jan Gradvall på Joan Didion-kvällen på Kulturhuset i går.
Tja, säg inte det.
Som om det aldrig hade hänt
Jag anser mig själv vara en rätt smart person. Jag är relativt välutbildad och därtill ett gott sinne för siffror och allmänt bra koll på min ekonomi.
Så kommer det orange kuvertet hem i brevlådan. Jag öppnar det, ser på siffrorna, kollar i kolumnerna, läser innehållet från början till slut. Det säger mig absolut ingenting.
Jag står där i köket med tom, ja närmast död blick, slänger papperen ifrån mig, går för att hämta pärmen där de tidigare beskeden sitter, hålar årets upplaga och stoppar undan det i gömmorna, liksom jag gjort de senaste sex åren. Så fort jag stängt pärmen och ställt undan den är det enda som skvallrar om vad som skett det orange kuvertet. Jag slänger det i återvinningen och vips är det borta från mitt sinne och jag kommer inte att ägna det en tanke förrän någon gång i februari nästa år igen.
Seriöst – hur tänkte de egentligen när de inbillade sig att hela befolkningen skulle förvandlas till aktiva premiepensionssparare? Jag är ärligt nyfiken.
Wish I was there
Sitter på 113 50 på Sveavägen och världen är trist och grå och bokmanuset stirrar på mig med hånfull blick från datorskärmen och säger kom igen då din jävla loser, låt oss se om du kan få ur dig något, om du är något att ha, om du har något inom dig, om du
Så burrar fickan till och Peter som satt i mitt kök och åt pasta för exakt ett dygn sedan smsar från Phnom Penh och Det är varmt, vackert och underbart, du borde vara här! och jag stirrar ut på den mulna februarigatan och samtidigt hugger magen till eftersom jag druckit för mycket kaffe och livet känns väldigt orättvist.
Tekniska romanspecifikationer
Det kom ett mejl från Berlin, där en kompis med författartankar vandrar längs gatorna och lever klichén ut i fingerspetsarna. Nu skulle anteckningsböcker med skriverier sättas på datorpränt för ett romanbygge, och visste jag möjligen hur man översätter A4-sidor i Word till boksidor så att man har en hum om hur långt man skriver, undrade hon?
Och det har jag så klart, jag är ju ordning & reda personifierad, och genomförde empiriska studier på ett urval böcker och mätte på längden och tvären när jag skrev min första roman. Resultatet jag kom fram till var detta:
Om man skriver i Word med vanligt Times New Roman i tolv punkters storlek samt använder den förinställda högermarginalen, så ska radavståndet ställas in på exakt 28 punkter (det som görs under menyn Format/Stycke). Detta ger en dokumentsida som motsvarar en romansida i en ”normal” svensk bok.
I romanen jag håller på med nu – den är lite mer texttung än ”Dannyboy & kärleken” som hade väldigt mycket dialog vilket ger mindre textmängd per sida – betyder det att det går in runt 1600 tecken inklusive blanksteg per sida (”Dannyboy” hade cirka 1500 i medel). En ”vanlig” roman brukar ligga på från cirka 300 000 till 450 000 tecken inklusive blanksteg. ”Dannyboy”, vars pocketupplaga är på 234 sidor (229 sidor effektiv text), var på 340 000 tecken.
Nu är det här så klart inget facit över hur en svensk roman bör se ut. Men det är så nära genomsnittsverkligheten det går att komma, skulle jag vilja hävda.
Det gäller att prioritera
DN skriver om rasistiska och sexistiska T9-ordlistor i dagens tidning, och frågar varför ord som arabfitta och negerhora finns i våra lurar, när inte världsfred eller apelsin gör det. Och nej, inte heller jag är någon anhängare av ordet negerhora även om jag vägrar att tro på att det beror på något annat än slarv, men seriöst – kan vi inte, efter snart ett decennium med T9-systemet i våra liv, börja med att få dem att fixa ordet mobilen innan vi ber om världsfred?
För tidigare mobilfunderingar, kolla här och här.
——
Fantastiskt. Om man nu googlar på orden dn negerhora, vilket rätt många verkar ha gjort i dag enligt min statistikräknare, så hamnar man inte först och främst hos DN, utan hos mig. Gotta love that Google.
Rumpchock!
Alltså egentligen ska man ju inte utsätta sin egen bleka person för sånt här, men eftersom Marko ändå redan lagt ut bildjäkeln på sin blogg och jag vet hur mycket mamma gillar Christer Sjögren, så bjuder jag på den här rumpchocken jag tvingades utstå i jakten på ett par pratminus i natt.
——
Ah, jag befinner mig åter i hemmets lugna vrå sedan … tolv minuter. Jag lovar och svär att inte schlagerblogga på massvis av dagar.
Marie Lindbergs make och jag
Ni som tittade på Melodifestivalen i går kväll såg att Kristian Luuk intervjuade förra årets sångfågel Marie Lindberg under sändningen, samt att hon flankerades av sin make. På genrepet i fredags kväll var hon dock inte på plats, men momentet var ju tvunget att övas in, tyckte SVT. Och vilka kan tänkas vara bättre offer för sagda övning än presskårens mest välmatchade par, det vill säga yours truly och min kära kollega Therese?
Intet ont anande satt vi där på Scandinaviums golv och fann oss plötsligt uppblåsta på arenans storbildsskärmar med Luuks ord och som av en händelse har vi Marie Lindberg här i kväll! ringande i högtalarna. Den fullsatta arenan, uppåt tolvtusen besökare, skrattade gott och likaså gjorde väl jag, Therese som satt och livebloggade var dock så inne i skrivandet att hon inte märkte vad som hände. Vilket senare skulle visa sig med all tydlighet.
För efter uppspelningen av alla låtarna gav sig Luuk ner i publiken för att intervjua Marie Lindberg. Och nej, hon var ju som sagt inte där men det var jag och Therese. Så Luuk stegade fram till Therese, som fortfarande satt med näsan i bloggen och inte förstod vad som pågick förrän mikrofonen var under hennes näsa och Kristian Luuk skrek Hej Marie Lindberg! och hela Scandinavium tittade på henne. För att vara helt oförberedd redde hon sig dock galant – hon är ju TT-reporter gubevars – och av bara farten hann hon svara ja absolut! på Luuks fråga om killen vid hennes sida var hennes make, varvid jag zoomades in och Luuk sa vad snygg han är! och det kunde ju så klart hela Scandinavium hålla med om även om jag på Markos bild bara ser ut som en vit krumelur i hörnet.
Så i går kväll när vi satt och skrev för glatta livet i pressrummet under direktsändningen och den riktiga Marie Lindberg med make visades upp i rutan var presskårens slutsats given – hon hade snyggare karl i fredags och som den försynte kille jag är sa jag väl inte direkt emot.
Melodifestivalen here we go!
Uppklädda, taggade och redo. Nu jäklar ska det schlagras.
Uppdatering 22.20: Det var det det. Jäklar i min lilla låda vad effektiva vi var! Två minuter efter att Amy Diamonds namn lästs upp fanns en första textversion på 2300 tecken att ladda ner från vår kundwebb, lite drygt en halvtimme senare en fullödig version med finfina pratminus från båda vinnarna. Här finns vår vinnartext i UNT:s tappning. Yay för oss! Nu ska jag gå på efterfesten och plocka nya pratminus till i morgon.
DN:s Boklördag på nätet, del 19
Intressant artikel i dagens Boklördag i DN om det allt hårdare klimatet för mindre förlag att nå ut till kunderna med sina titlar, trots allt tal om den vår som bokbranschen säger leva i. Finns den publicerad på deras sajt? Äh, internet är bara en fluga, who cares?
Som plåster på DN-såren ser jag mig därför manad att länka till en artikel jag skrev inför Augustgalan i december där ungefär samma saker sägs. Blunda dock gärna för faktumet att Åsa Linderborg inte alls vann priset.
Jag är värsta kapet!
Nej, allt här i världen är ju inte Melodifestival. Det finns ju litteratur också, till och med sådan som skrivits av mig! Upptäckte nämligen att ”Dannyboy & kärleken” i inbunden form ingår i Adlibris kommande bokrea, och att den redan nu går att förbeställa nästan gratis – bara 49 pix!
Jag tycker i och för sig att det är en bok som gör sig bäst i pocket – och som sådan kostar den ju bara 37 kronor hos Adlibris, men vad fasiken, gillar ni hårda paket så är ju det här dagens klipp. Kanske till och med månadens när jag tänker efter.
Och för er som inte gillar nätshopping kan jag meddela att den även kommer att figurera på den ordinarie bokrean i butik i slutet av februari.
Jag gör i alla fall mitt bästa
I Aftonbladets schlagerblogg har Tobbe Ek gjort ett stort nummer av att Jenny ”Velvet” Pettersson bytt kläder väldigt ofta den här veckan. Men att jag nu, inför fredagskvällens genrep, är inne på min sjätte utstyrsel har han överhuvudtaget inte noterat. Fy fasiken.
Uppdatering klockan 21.40: Han har nu bett om ursäkt för att han inte visar mig tillräcklig uppmärksamhet och jag har förlåtit honom.
Business as usual
Förra året myntades begreppet TT är alltid först under schlagerturnén. I år fortsätter vi med den självklara traditionen.
Titta på de andra murvlarna. Se hur avundsjukt de väntar på sin tur hos Kristian Luuk. Se hur de spänner sina öron.
Och begrunda även hur det kommer sig att jag ser ut som en säck potatis där jag sitter. Nog för att jag de senaste två dagarna blivit pizzakillen nummer ett, men sådan effekt kan det väl inte ge så snabbt? Nej, jag skyller allt på SVT-Karolina som tog bilden. Hon är ju gravid för sjutton.
Oh the vanity.