Andy Warhol, loskan och jag

Sommaren 1998 tågluffade jag med min dåvarande flickvän genom Europa. Sista anhalten var London, där vi spenderade omkring fyra dagar, en isande kall juli där jag minns det som att man behövde handskar när man gick utanför dörren.

En dag gick vi på Tate Modern. Av någon anledning ställde jag mig väldigt nära en Andy Warhol-tavla, och blev så exalterad över något – kanske konservburkskonstruktionen eller färgsättningen på Marilyn Monroe, jag minns ärligt talat inte vilken tavla det var – att jag plötsligt spottade rätt ordentligt rakt på duken. Kanske det punkigaste jag någonsin gjort.

Tio år har gått, och i dag ska jag återse Warhols verk på Moderna museet. Jag hoppas de är inplastade.

Varje dag är en flaggdag

Förra veckan skämtade jag i en kommentar om nu flaggar vi rött-sjukan och alla dess avarter som sprider sig över Stockholm med Odenplan som nav. Jag skrev att det hittills flaggats i tre olika färger, men i nya numret av Vi i Vasastan ser jag att det nu är fem, förra helgen var det gult för en saluhall i Vasastan och nu är det blått för ett badhus här i krokarna. Kanske bäst att hänga ut det där svarta skynket trots allt innan någon annan hinner tinga den.

——

Hualigen, kroppen är så seg så seg, jag skulle behöva en fyrfaldig Beroccados men vitaminröret ekar tomt likt allt annat här i köket. Ska jag behöva inleda dagen med ett Vivobesök, nej förlåt Vibesök?

Grundtanken är annars att dagen ska ägnas åt manusredigering. Med Peters finfina kommentarer som grund ska här slipas stor litteratur.

Calaisa, pressmännen och jag

En Karlskronabild att minnas:

Hur tre fjärdedelar av Calaisa strax före klockan fem sitter i en soffa utanför Melodifestivalens nyss avslutade efterfest. Hur väl valda delar av den manliga presskåren, mig själv inkluderad, sitter på golvet framför dem i en formation mest lik en halvmåne. Hur någon i bandet säger nä nu är det dags att gå och lägga sig och hur de andra följer hennes exempel och reser sig och går. Hur foajén därefter töms på människor efter max två minuter.

——

Och nu: Pinnalerna är packade, tänderna borstade och kroppen nyduschad. Let the sextimmarstågfärd mot Stockholm begin.

Hey ho let’s go!

herewego.jpg

Efter en dag som kanske bäst kan beskrivas som … tja, låt oss säga långsam, är vi nu taggade och redo i pressrummet. Sidekicksen DN-Mattias och SVT-Karolina sitter tryggt vid våra sidor. De avböjde dock medverkan på det officiella TT-fotot.

För sju timmar sedan laddade jag upp med en ”Fest pizza” vars väsentligaste ingredienser var bearnaisesås och sparris. Jag är fortfarande mätt.

Och nej, vi har inte tagit kokain eller kalsongstrippat i dag heller.

Clever boy, den där Daniel

Tidigare morgnar har klockspelen här i Karlskrona väckt mig med sitt klang och klång. Nu har jag legat vaken i två timmar och vridit, bänt och spänt mig i bävan för att de ska dra igång.

Väl investerad ledig tid.

Vad döljer du för mig?

broschyr.jpgJag undrade hur länge det skulle dröja. I Västerås var klockspelen som ljöd över staden anpassade till Melodifestivalen, det var schlager som ringde dagarna i ända då festivalen belägrade staden. I Karlskrona bor jag ju granne med klockorna på Rådhustorget varifrån klockspelen ljuder över nejden, men bara psalmer och konstigheter har hörts.

Fram tills nu vill säga. Klockan 10.56 bjöd Karlskronas klockspel på ”Främling”. Ordningen är återställd i schlagerland.

——

På tal om Karlskrona. I den 124-sidiga turistbroschyren om staden jag fick vid incheckningen saknas något så grundläggande som en karta över Karlskrona. Vad är det de försöker dölja?

En sprickfärdig ballong (2)

Jag har gått i väntans tider. Våndats en del. Tänkt att nä du Daniel, du är nog rätt så värdelös ändå, det är nog säkrast att du inser det. Men när man ligger där nere i gruset och gosar runt och får skrapsår finns det ju som tur är ibland också vändpunkter. Ibland kommer de via mejl. Som i går.

Jag har en textmassa till min nästa roman som är runt hundratio romansidor. Förutom de fem första kapitlena, knappt tjugo sidor, har ingen läst en rad, jag har inte vågat låta någon titta på det, skräcken inför att bli sågad har överskuggat förhoppningen om att bli hyllad.

Fram tills nu vill säga. Peter – som även var den som fick läsa de fem första kapitlen i höstas – har inkommit med ett långt mejlsvar på mitt alster. Och det är positivt, till och med i grund och botten väldigt positivt, även om han så klart har en del invändningar och synpunkter. Jag väljer dock i nuläget att enbart känna att en liten sten faller från mitt hjärta och läser slutsatsen jag vidhåller att det sannolikt kommer bli en ännu bättre bok än din första och jag ser verkligen fram mot att läsa fortsättningen om och om igen.

Okej, då återstår bara att förlaget ska tycka ungefär samma sak. Ja, och att få ur mig resten också då.

One big happy family

Man blir ju lite som en familj när man är ute på det här schlagerkollot. Sedan bloggar ju alla också, gärna om varandra fram och tillbaka. DN-Mattias har till exempel skrivit om min Niklas Strömstedt-incident i två blogginlägg nu på förmiddagen, och nu skriver ju jag om honom, korslänkningen är total och i vår officiella schlagerblogg som en massa tidningar runt om i landet använder har Therese outat min svaghet för Calaisa vid ett par tillfällen redan. Fram och tillbaka, upp och ner, blogg till blogg.

mattiastroja.jpg

På tal om Mattias för den delen. Jag är ju rätt noga med färgmatchningen när vi är ute på de här grejerna. Även DN satsar i den riktningen i år. Att anpassa klädseln till pressbadgens snöre är ruskigt avancerat.

The breakfast incident

stromstedt.jpg

Jaha, där sitter man i godan ro och läser om Melker Anderssons Grill-restaurering och känner plötsligt för en till kopp kaffe och när man återkommer till sitt frukostbord har Niklas Strömstedt försökt sno ens DN På stan. Oj, förlåt, jag visste inte om du skulle komma tillbaka, förlåt mumlar han när jag spänner isblicken i honom. Men eftersom jag är en god människa får han ekonomidelen. Och när jag lämnar frukostsalen ger jag honom På stan och han ler blygt och säger tack.

Jag tror vi är bästisar nu.