Det var väl så här förra gången också?

Jag fortsätter att inbilla mig att det faktiskt finns kvalitet i det jag skriver. Satt med romandokumentet framför mig i går kväll vid en tid då jag aldrig brukar få något gjort, och även om jag är medveten om att hela klabbet inte håller den känslonivå jag förnam i måndags eftermiddag på Valand, så … ja, jo, fasiken, det kan nog gå vägen.

Men det finns ett aber. Ett litet litet sådant. Det finns inget slut.

Eller jo, det finns ett tänkt slut vilket jag skrivit om här, men hur stor nytta har jag av bokstaven Ö om P till Ä saknas? Om vägen dit är helt okänd?

Så varje kväll nattar jag mig nu med mantrat det var så här förra gången också det var så här förra gången också det var så här förra gången också och det finns inga spöken för det gör det inte. Väl?

Jag vill minnas det förflutna så, tänka att det som hänt inte är det som varit utan det jag väljer att minnas.

Det blir enklare så. Ibland.

Jag – ett nimbyoffer

Fan också. Jag är så rädd för allt nimby-tänkande som dominerar samtalet i Stockholm att jag inte ens vågar säga nej till de saker som kanske inte borde få byggas. Läser dagens upprop mot tillbyggnaden av Stadsbiblioteket i DN som ett gäng internationella arkitekter skrivit, nickar och håller med i mycket av det som står där, men vågar ändå inte säga nej nej nej eftersom jag hatar bakåtsträveri nästan mer än gurka. Att deras syfte med artikeln är att det istället ska byggas större, finare, tuffare och bättre på en annan plats hjälper inte, det är i själva anslaget de förlorar mig, när de skriker nej så högt att de överröstar alla andra, när rädslan inför att förlora det som finns blir det som frågan kommer att handla om istället för vad man kan få.

Samma sak, fast på en helt annan nivå får väl erkännas, med ombyggnaden av Bistro Boheme. Jag gillar stället skarpt, åt panerad ost där senast i går kväll, men jag kan inte för mitt liv ta mig för att gå med i Facebookgruppen Stoppa ombyggnaden av Bistro Boheme hur onödig jag än tycker att renoveringen verkar vara. Tongångarna i kommentarerna liknar allt för mycket alla de där hemska Sluta bygga gallerior otäcka människor eller Stoppa ombyggnaden av Odenplan-grupperna som florerade i höstas och kulminerade i alla dessa nu flaggar vi i den och den och den färgen-manifestationer som drog som en farsot genom staden.

Jag kan inte. Det går inte. Fan också.

Ett ögonblick av lycka

valandmandag.jpg

Har tagit min tillflykt till det klassiska författarfiket Valand för att om möjligt låta mig inspireras och få mig att känna mig som en riktig skald så här på måndagseftermiddagen. Går igenom Peters kommentarer, tråcklar mig igenom texten, jobbar mig framåt, dricker för mycket kaffe och när jag når kapitel nio, där en korsklippningsteknik jag tror är rätt oanvänd tidigare når sin kulmen, trillar polletten plötsligt ner i huvudet på mig och jag tänker fan vad bra det här är.

Nu återstår bara att resten av världen ska tycka detsamma.

Uppe med schlagertuppen

schlagertuppen.jpg

Ja herre Jesus. Klockan 06.07 la jag huvudet på kudden och slumrade in i något som väl ska kallas sömn. Tre timmar och tjugotvå minuter senare var jag nyduschad, klädd och proper på Berns och hukade bakom en tv-kamera för att inte synas i bild när SVT spelade in sitt dagen efter-program med Charlotte Perrelli. Nu är jag på jobbet igen och ska skriva ut min dagen efter-intervju så att pennan glöder och sedan gå hem och dra något gammalt över mig i tre dagar.

——

Uppdatering: Jaha, dags att dra det där gamla över sig då antar jag. Här är dagens Perrelli-epos. Upptäckte för den delen att jag skrev i gårdagskvällens faktaruta att det inkom 2 410 200 miljoner samtal i telefonomröstningen. Det är rätt många det.

Facit

perrellivinnare.jpg

Jaha, så Charlotte Perrelli vann Melodifestivalen. Än sedan då? Det visste ju jag redan i mitten av januari när jag satte henne på ettan till vår ’inför Melodifestivalen 2008-bilaga’ som vi sålde till en hel massa tidningar runt om i landet och som jag bossade över, på bilden i Östgöta-Correns upplaga. Inga konstigheter med det.

Nu är vi färdigskrivna och levererade för kvällen. Det är visst någon sorts fest på gång nu har jag hört.

Alla dessa livsval

Kvällens klädmatchnings-sms från Therese: Jag är totalt överklädd i svart. Har överdrivit ALLT.

Hm, jag som överdoserade på mörka färger i går och funderade på att ta min fina vita sjuttiotalsskjorta som både skådespelaren Elin Klinga och Melodifestivalens projektledare Christel Willers berömt vid olika tillfällen. Ska det bli missmatch på kvällens genrep?

SR:s romanpris till Runeborg

Sveriges Radios romanpris går i år till Björn Runeborg, en författare jag aldrig läst, men som jag minns fick väldigt fina recensioner för ”Dag”.

Vi fick namnet på vinnaren någon timme i förväg, så att vi kunde förbereda en text som skulle gå ut samtidigt med tillkännagivandet. När min kära kollega Erika meddelat mig namnet på vinnaren, var min kommentar ja men vad bra, då bloggar jag ut det nu.

Då dödar jag dig, svarade hon lugnt. Att jobba på TT är verkligen ingen barnlek.

Mats Wester i Nordman och jag

Schlagerälskande Josefine sitter i New York och skriker att jag ska blogga mer om vad som händer i Melodifestivalen, så okej då, en liten anekdot från gårdagens invigningsfest i Stadshuset:

nordman4.jpgStår och intervjuar Håkan Hemlin i Nordman när han står i kön till buffébordet, kollar av hur han tycker att torsdagsrepetitionerna gick och pratar framtid. Plötsligt dyker Annika Jankell upp vid min sida och sticker in sin P4-mikrofon under näsan på Hemlin. Hello boys, jag tänkte att … säger hon och när jag förfånat tittar på henne och med blicken utbrister öh men hallå där vänta på din tur rodnar hon och svarar åh men förlåt, jag trodde du var Mats Wester!

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den ursäkten.