Daniel Åberg

I valen och kvalen

Hm. Jag är en smula uttråkad. Jag måste fixa mer med mitt deklarationsskräp. Jag skulle vilja skriva lite. Testa en idé jag har, ett av sms-utkasten, se hur det påverkar läsningen. Om det kanske ger det som händer en extra krydda. Om det inte gör någon skillnad alls. En tydligare röst och en mer klar riktning. Eller bara förvirrar.

Men det där deklarerandet som sagt.

Dessutom är jag hungrig och brödet ovanpå min fläkt är skrattretande torrt och dinglar på kanten av bäst före-datumet. Och jag har fortfarande inte fixat min kaffebryggare, herre jisses. Och solen skiner ute.

Vilken misär.

Bredbandsbolaget och jag

– Hej, jag skulle vilja säga upp mitt tv-abonnemang hos er.
– Får jag fråga varför?
– Jag använder det aldrig.
– Okej … hm, ja, då kommer det att sägas upp per den 31 augusti.
– Men det stod ju på er hemsida att det var tre månaders uppsägningstid?
– Det är tre kalendermånaders uppsägningstid.
– Men till den 31 augusti är det ju fyra månader.
– Det är tre kalendermånader.
– Så om jag hade ringt i onsdags när det fortfarande var april hade abonnemanget sagts upp till sista juli, men nu får jag dras med det en extra månad?
– Ja.

Jag vet att det inte är något häpnadsväckande över det här. Och nej, de 179 kronorna extra det innebär i mitt fall bryr mig egentligen inte, men det stör mig ändå att jag som konsument bara stillasittande säger okej, ja, men då säger vi väl så, och tack och hej då då och sedan lägger på när man möter sån här företagsidioti.

Det här med att bildsätta böcker

Det är väldigt sällan som böcker illustreras med bilder. Efter att ha läst ”Extremt högt och otroligt nära” – där visserligen flera typer av formexperiment tryckts in – undrar jag lite varför det inte görs oftare. Det är ju trivsamt om det sker med måtta, det bryter av och gör åtminstone i Jonathan Safran Foers fall att jag betraktar hans bok som lite av ett multikonstverk.

Hur som helst, när jag rumlade hemåt mot Stockholm genom Valborgskvällen i Uppsala i onsdags passerade jag Ekonomikumparken, precis som huvudpersonen i ”Dannyboy & kärleken” gjorde sex år tidigare i slutet av boken. Jag kunde inte motstå att ta en bild.

Så därför ger jag er härmed ett brottstycke ur den nu delvis illustrerade versionen av sagda roman. Och obs, har man inte läst boken och funderar på att göra det, så kan det hända att följande stycken innehåller vissa spoilers:

Jag går ut från stationen. På ett par löpsedlar ser jag att fel låt vann i Tallinn. Stackars Afro-Dite. Tar några raska steg över den lilla rondellen framför stationshuset. Kommer fram till Kungsgatan och stannar för rödljuset. Tittar på den röda gubben. Tittar på den röda jävla lilla

pojken som står och häller ut resterna ur en halvt urdrucken Spendrupsburk på första maj-förmiddagen 2001. När han ser mig snedda över gräsmattan på väg mot centrum stannar han i sin rörelse och betraktar mig. Vad ser du lille vän? Ser du hunden som går över gräsmattan? Ser du byrackan, horbocken, häradsbetäckaren på väg hem med svansen mellan benen efter ännu en insemination? Ser du mig?

Jag blundar och går i blindo över resterna av gårdagens Valborg. Tänker på Rebecka. Tänker på Rebecka som sorgset sa

– Jag såg ju att du blev alldeles konstig när hon kom. Som en liten vettskrämd pojke. Och hon såg ju lika rädd ut hon. Fan har du inte kommit längre? Fan, har NI inte kommit längre? Är du fortfarande så jävla

Betuttad? Var det det du sa? Jag minns inte vad du sa. Jag minns bara att jag själv sa att

– Det är klart att jag har kommit över henne. Var inte fånig. Men det är väl inte så konstigt om jag blir lite ställd när hon dyker upp, jag har inte sett henne sen hon åkte till USA. Sen innan du och jag träffades igen.

Jag snubblar. Öppnar ögonen precis då jag är nära att helt tappa balansen. Jag har fastnat med foten i en plastpåse med matrester. Jag sparkar loss den och tänker på Rebecka. Jag tänker på hennes plågade ansikte och hennes röst som sa

– Jamen gå till henne då. Gå till henne och säg att du har kommit över henne, att du är med mig nu och att det är så det är. Gör det.

– Nu?

– Ja, nu. Du har väl hennes nummer? Ring henne och säg henne att

– Men vi ska ju tillbaka ner till nationen nu. Klockan är snart tio. Fan, släppet börjar ju när som helst.

– Jag tänker inte röra mig ett jävla dugg så länge det här hänger över oss. Jag tänker inte gå ner till Kalmar om hon är där och du blir så där … så där bedövad igen. Inte en chans. Klara av det här nu. Säg henne vad fan du vill. Ring mig sen.

– Men varför skulle hon ens vara intresserad av vad jag

– Jamen vad fan tror du?! Gå. Nu!

Ett halvt dygn senare småspringer jag på gräsmattan runt Ekonomikum och kommer fram till Kyrkogårdsgatan. Känner efter i kavajfickan. Känner att min mobiltelefon ligger där. Jag borde slå på den. Jag borde höra efter om hon har ringt. Jag borde kolla om Rebecka har försökt

Och nej, jag har inte dabbat mig när jag klippt och klistrat, stycket slutar verkligen så där. Och okej då, promenaden över Ekonomikumparken sker en tidig första maj-förmiddag i boken, och inte på en Valborgskväll som när bilden togs. Men det kan jag i fiktionens namn leva med.

Det är svårt ibland, livet

Jag känner igen känslan från de senaste valborgarna. Jag vaknar tidigt, utsvulten, tömd på energi och mer trött i kroppen än bakfull eftersom jag inte drack en droppe alkohol efter klockan sex i går eftermiddag och därför gick in i bakfyllestadiet framåt elva då jag redan hunnit somna i soffan hemma i Vasastan och vaknade med en gigantisk huvudvärk en dryg timme senare.

Så nu ligger jag här i min säng och skriker efter pizza och det är nästan två timmar tills min lokala dealer behagar slå upp portarna.

It’s gonna be hell.

——

Uppdatering: När jag ändå ligger här och väntar på att pizzabagaren ska behaga öppna portarna kan jag ju skriva ytterligare några rader:

• Jag och min nationskompis Calle B – som har en helt egen sång som brukar sjungas till hans ära ibland – tog en promenad runt till de större nationernas champagnegalopp i går, bara för att kolla hur det ser ut – jag har ju firat alla mina tretton galopper på Kalmar utan undantag. Herrejävlar säger jag bara efter att ha kollat in det Ibizaliknande partyvansinne som pågick i trädgårdarna på Snärkes, Stockholms och Värmlands. Jag håller mig nog till Kalmars myspysiga musikelitistträdgård även i framtiden.

• Det var ju trettonde gången jag bevistade Uppsalas Valborgsfirande. I mitt något berusade eftermiddagssinne tyckte jag att det var höjden av symbolik att jag fick nummer tretton när jag lämnade in min väska.

• Peter Englund skriver fint om Valborg i Uppsala på sin blogg.

Trettonde gången men inte gillt

Fan vad staden låter.

Det förvånar mig så varje år detta datum, att det inte är helgdag här i Stockholm, att Valborg är en dag som de andra, eller ja, åtminstone en sådan där dag före helgdag då vanligt folk går hem efter halva dagen. När det för mig är julafton, den heligaste av dagar på något sätt.

Man kan tycka att jag borde växa ifrån det. Jag får höra det varje år, det är ungefär som när jag säger att jag inte äter gurka, att jag hatar gurka och svaret men! det smakar ju inget av gurka per automatik kommer. I det här fallet är svaren inte lika enformiga till sina stavelser men till sin betydelse är de ack så lika – jag borde sedan länge ha slutat med de där tramsigheterna, snutit mig, skaffat ett jobb, bostad och familj istället. Låt det förflutna vara förflutet, gå vidare i tillvaron för fan.

Men jag har ju redan de där sakerna. Jag är vuxen. Typ.

Och jag tänker trots det fira Valborg i Uppsala i dag för trettonde året i rad och nej studentmössan har jag inte tagit med på många år men jag tänker dricka billigt blaskmousserande på Kalmar nation som vanligt, flaskorna kostar fortfarande hundra kronor precis som i nådens år 1996 då jag för första gången upplevde denna säregna dag. Jag kommer att tycka att det är underbart, även fast jag passerat det där stadiet då man försökte förstärka fyllan med triangelmorfinhostmedicin, vilket jag vill minnas att vi faktiskt försökte med framåt kvällen första året trots att jag hade hunnit fylla tjugoett.

Ja ack den ungdomen.

Jag kommer att vandra genom staden på vägen dit med gåshud för det påminner mig om något annat jag gärna vill minnas ibland och jag måste få göra det för att må bra tror jag.

Allt kan säljas med mördande reklam!

Alltså jag förstår inte riktigt.

Jens Lapidus har sålt 400 000 exemplar av ”Snabba cash”. Den fick ett finfint mottagande när den gavs ut hösten 2006, sålde väldigt bra för att vara en debutant, men så när pocketen kom förra våren smällde det till, boken blev ett fenomen, en sådan där som alla bara måste läsa, lite som med ”Da Vinci-koden” och Stieg Larsson-deckarna.

När nu tvåan ”Aldrig fucka upp” landar på bokdiskarna – en bok som varenda media med någon form av självaktning kommer att göra minst ett jobb på (vårt går ut i morgon) – tycker man ju att succén närmast vore given och att boken borde sälja sig själv. Folk gillade ”Snabba cash”, de snackade om den spontant, det finns ett sug efter hans nya.

I det läget väljer Wahlström & Widstrand att mer eller mindre dränka Sverige i Jens Lapidus-reklam och göra en av sina största marknadsföringskampanjer genom tiderna, skriver Resumé. Varför då?

Okej, jag erkänner att jag aldrig läst marknadsföring och uttalar mig som en lekman när det kommer till marknadens ABC, men ändå, skickar inte det ut en signal om att man inte litar på att tvåan kan göra om succén på egen hand? Visst fattar jag väl att boken måste marknadsföras, alla människor läser inte kultur- och nöjessidorna i tidningen där media kommer att placera sina Lapidusartiklar, och ska man sälja uppåt en halv miljon böcker krävs att man når en hel drös människor och visst marknadsfördes väl ”Snabba cash” rätt mycket också – men en rekordsatsning? I ett läge när W&W uppger att intresset från media har varit gigantiskt ända sedan det blev känt att Lapidus jobbade på nummer två? När förlaget lovar och svär att den nya boken faktiskt är bättre än den förra?

Som sagt, jag kanske är naiv när jag inbillar mig att det faktiskt går att sälja bra litteratur utan att behöva dunka den i skallen på folk gång på gång på gång, särskilt när man redan har nedförsbacke, vinden i ryggen och solen i det välansade håret.

Men hey, that’s just me.

Strykande åtgång på Lars Norén

Jaha, den gick som smöret i solskenet den där Lars Norén-boken. Redan i lördags försökte jag knåpa ihop en liten text om att den var slut på förlaget, men helger är ju ack så svåra tider att få något bekräftat på så vi vilade på hanen till i dag istället.

Antar att min stilla fredagsförhoppning om ett personregister knappast kommer att uppfyllas redan nu. Knappast ens någonsin, men drömma kan man ju.

Just one of those days (3)

Det känns som en sån där måndag. Jag är trött, närmast glad över att vardagen är åter kommen så att man får vila ut. För mycket öl och slivovitza kombinerat med arbete såväl lördag som söndag är en dålig kombination för en något skör trettiotreåring med fallenhet att känna efter lite för mycket.

Jag önskar att jag kände mig mer spirituell. Men nej, min hjärna är förfärande tom. Tur att dagens morgonskrivande endast syftar till att putsa en smula på filmmanusdialogen i väntan på att byken ska tvättas och därefter hängas. Ta bort, skära och säga puts väck dumma fläck kan man göra även när man känner sig puckobängbäng i skallen.

OMFG

Under en av mina tunnelbanefärder på Manhattan satt jag som vanligt och bläddrade i AM New York, den något mer matiga gratistidningen till skillnad från Metro, när nymoralisten inom mig hajade till och smått förläget utbrast nämen! rakt ut i den mullrande vagnen. Nu var ju det här som sagt i New York där osedvanligt många människor går omkring och pratar för sig själva, så ingen tog ju notis om den mumlande och rodnande svensken, men ändå.

Orsaken till min harklighet var följande annons:

Missförstå mig inte, jag är lika mycket ”Gossip girl”-junkie som någon annan, men jag tyckte bara att annonsen var lite … ja, låt oss säga väl porrig med tanke på att serien ändå handlar om kids på mellan femton och sjutton år. Väl hemma på kammaren i Harlem plåtade jag sidan och tänkte potentiellt blogginlägg, varefter jag genast glömde bort det.

Nu läser jag dock att PTC, vilket jag tror är någon sorts amerikansk variant av Hem & skola som alla sjuttiotalister minns som den där organisationen som förklarade krig mot videovåldet och annat skoj på åttiotalet, även de gått i taket mot kampanjen i fråga och kräver bojkott och hej och hå.

Jag och Hem & Skola hand i hand. Oh my fucking god.

Spridda lördagsskurar

• På tåget hem från en begravning i går skrev jag två nya sms-utkast kring romanen. Om jag gör verklighet av utkasten får det inte några direkta återverkningar på handlingen, men förhoppningsvis i hur man ser på läsningen. Åh jag hoppas att tankarna håller för tidens tand. Med det menar jag några dagar.

• Du din fattiga stackare som i går natt googlade frasen ladda ner dannyboy & kärleken, mejla mig dina adressuppgifter så lovar jag skicka dig en pocket utan kostnad. Du som sökte på fanny & alexander DVD på tyska – sorry, jag kan inte hjälpa dig.

• Tack kära webbhotell för att er server låg nere två och en halv timme i går eftermiddag, jag hade nästan hunnit glömma att jag lovat mig själv att byta till en något mer stabil leverantör.

Jag väntar med spänning på pocketen

Så är till slut den stora Lars Norén-dagen här. Som vi har väntat. Det massmediala intresset är så klart gigantiskt, alla i medie- och teatervärlden vill vara omnämnda i alstret även om få väl vill erkänna det.

Själv har jag vad jag minns aldrig intervjuat Norén – och just i fallet med honom skulle jag nog minnas det, även om det finns en hel hög andra svenska nöjes- och kulturpersonligheter som jag måste tänka efter om jag träffat eller pratat i telefonen med – och har väl således ingen som helst möjlighet att vara medtagen. Däremot är en av mina kära kollegor med på ett hörn, men vill han/hon delge världen det så får han/hon göra det själv i kommentatorsfältet. Någon typ av vänskapsintegritet besitter jag ändå.

Men alltså – 1 700 sidor? Får man föreslå att Albert Bonniers Förlag till pocketversionen av ”En dramatikers dagbok” bifogar ett komplett personregister som bonusmaterial, så att man slipper läsa hela klabbet för att se vilka som finns omnämnda?

Att boken saknar sidnumrering – därav de rätt olika uppgifterna om hur tjockt verket är – gör ju visserligen nyttan av ett register lite rumphuggen, men ändå.

Vokaljakten

Alltså, Annika Norlin är ju så otroligt söt ibland. Min eminenta kollega Sara intervjuade henne i dag angående att hon fått Ulla Billquist-stipendiet (Norlin alltså, inte Sara), men passade så klart även på att prata Säkert/Hello Saferide. Så här svarade hon angående att skriva på svenska kontra engelska:

Det är roligare och lättare att skriva poplåtar på engelska. Svenskan är ett ganska hårt och kantigt språk som tar mycket plats i musiken. Jag har vokalen a i många av mina låtar just för att mjuka upp det lite och jag är rätt trött på a nu. Om jag skriver på svenska igen måste jag hitta en ny vokal.