Horace, amerikanarna och ungdomen

Horace Engdahl sticker ut hakan i en färsk AP-intervju och dissar amerikansk litteratur, vilket så klart får några amerikanska litteraturpersonligheter att gå i taket. Artikeln luktar visserligen lite hårdvinkling, men ger den kommande utnämningen av årets vinnare en extra nerv.

horaceung.jpg

Men seriöst AP, hittade ni ingen nyare bild? Horace ser ju om en spoling på 23 som nyss fått ge ut sin första svåra, något skira, diktsamling.

——

Dessutom skulle jag vilja meddela akademien att vi gärna ser att ni inom kort kommunicerar datumet för ert kommande tillkännagivande. Det fuckar upp vår planering att leva i ovisshet.

Avsaknad av klokskap

Det är lite mycket i dag. Jag chefar och halva redaktionen är ledig, på Island eller sjuk. Samtidigt är jag testpilot på något sorts uppdaterad redaktionellt system som envisas med att köra allt i fullskärmsläge hur jag än beter mig, och tro mig – jag hatar fullskärmsläge, detta pc-påfund från helvetet.

Därav avsaknaden av briljant blogginlägg i dag. Jag la dock just ut en filmrecension av Maria Bloms ”Fishy” (som är så ickeriktig att den inte ens finns på Imdb!), och fick en idé. Måste bara se filmen först och se om mina tankar har bäring.

Oh happy joy joy!

Nej, det går fortfarande inte särskilt snabbt – det tvivlar jag på att mitt författande någonsin kommer att göra, jag måste ju lida fram texten gubevars – men en skillnad har infunnit sig den senaste veckan.

Jag vill skriva. Jag ser faktiskt fram emot det, tänker på boken när jag inte skriver, funderar över hur jag ska få ihop berättelsen på det sätt jag vill, om planerna jag har är särskilt kloka, om man borde låta det förflutna vara det förflutna eller om det är okej att rota lite, jag går omkring och skriver sms-utkast till mig själv, lösryckta förnimmelser, de flesta inte särskilt bra men ändå, en del kloka tankar har jag väl ändå. Ibland. Tror jag.

Tanken är just nu att bokens första del ska heta Sju dagar och den andra och avslutande Två dagar. Variation är ju A och O och den som gissar rätt på hur många dagar boken utspelar sig inom får guldstjärna i marginalen.

Bokmässan = Kambodja

Bokmässan har blivit ungefär som Kambodja för mig, ett land jag rest till för två längre semsterresor utan att ens vara i närheten av att kolla in deras enda egentliga turistattraktion Angkor Wat. Till bokmässan reser jag också gång på gång, men kommer aldrig hem med någon bok. Orkar liksom inte, det blir inte av att jag köper någon, jag har ändå travar med oläst där hemma som bara växer och växer. Att då släpa med sig ännu fler från väst till öst verkar både jobbigt och klimatosmart.

Men i år fick jag faktiskt med mig två böcker hem! Från finfina Trafik-Nostalgiska Förlaget dessutom. Nu ligger ett par fantastiska volymer, en om tunnelbanan och en om cityomvandlingen 1952-1976, på mitt vardagsrumsgolv och inväntar djupa studier. Jag var på vippen att köpa deras väska också, men la band på mig själv. Även en nörd har gränser.

En vanlig natt på Park

Ah, jag känner igen känslan så väl.

Man trängs där inne i baren på Park, stångas med alla dessa högdjur, drabbas av mindervärdeskomplex, knyter näven, tänker att nästa år ska jag fan också vara bokaktuell, om jag bara kunde få fatt i den där briljanta romanidén, den där stora berättelsen, den som slungar mig från golvet och upp på bardisken, där man syns och är någon och massorna flockas, hyllar, prisar, tindrar.

Så kommer tanken. Idén. Idén med stort I även när den inte står först i en mening, dimper ner som ett betongblock i skallen. Men var finns papper när man behöver det, när tankarna måste fångas på pränt för att inte försvinna i sista nattens desperata mingel? En bordsduk! Ja! Och så en penna, så där ja, ner med tankarna nu, de stora, de grandiosa, embryot till det som ska bli mästerverket, låt det flöda nu bara!

Och så är det som kommer ut det här:

bordsduk.jpg

Trött i mässbollen

Jag skulle så gärna skriva något snärtigt och fyndigt och roligt. Men jag är så trött och har så ont i fötterna. Det kanske inte var jättesmart att dra på sig nya och tidigare helt oanvända sneakers när jag drog västerut.

Det är trångt nere på mässgolvet i dag. Löjligt packat. Har varit på ett seminarium om verklighet kontra fiktion i kriminallitteraturen, Liza Marklund och Thomas Bodström höll låda och jag kan inte direkt påstå att det sades något som fick min haka att tappas, förutom av utmattning då. Nu skulle vi ha gått på ett seminarium med titeln Vill män verkligen ha jämställdhet? men eftersom svaret på den frågan torde vara nej valde vi att strunta i det. Åker väl upp och äter en räkmacka istället.

Hata Örebro!

Det kom ett mejl i natt:

Du har inte lust att gnälla på Kumlas bibliotek? De har inte tagit in din bok, inte ens Örebro har brytt sig om det!

/Gustav

Vafalls! Det var väl ett jävla sätt. Örebro! Usch på er. Kulturskymning. Ni kan ju glömma att jag flyttar till er förbannade stad. Och jag blir ju knappast överraskad när jag upptäcker att det inte ens går att söka i er biblioteksdatabas nu på lördagsmorgonen, man får bara error. Amatörer. Ful dialekt har ni också.

orebro.png

Bokmässan here I am! Nu.

Jag misslyckades med att hinna till seminariet jag tänkt gå på, passerade Göran Hägglund på två helt olika ställen inom loppet av en kvart (räknas det som att jag sett två ministrar då?), har hunnit äta en fettbomb på Heaven 23 (även kallad räkmacka) och jämfört stegräknare med personalen på Natur & Kultur. Allt är med andra ord ungefär som vanligt här i Göteborg och strax börjar monterminglen så livet är frid och fröjd.

Bokmässan here I come! Snart.

På tåget mot Göteborg. Snigelvarianten, fyra timmar och femtio minuter. Resan började med att vi åkte norrut, jag vänjer mig aldrig vid det, att det småningom kan leda till sydligare breddgrader.

För ett par veckor blev jag intervjuad av en femtonårig tjej som skulle göra ett skolarbete om sitt drömyrke, hennes var att bli författare. Vi gick och åt lunch på Muggen i Götgatsbacken, hon var cool men jag fick i efterhand höra att hon varit väldigt nervös inför att träffa mig, jag beställde en hälsotallrik, ville gärna framstå som ett fysiskt praktexemplar. Hur mycket en hälsotallrik impar på tjejer i årskurs nio förblir dock oklart.

Jag har ännu inte fått se arbetet som den timslånga intervjun resulterade i, men jag hoppas få göra det. Dock fick jag just besked om att hon fått MVG på sitt arbete. Det gjorde mig väldigt glad. Grattis Hanna! Och bara så du vet så är halva äran min.

Usch, nu hojtar lokföraren i högtalarna och säger att han vill ha kontakt med tågmästaren. Aldrig ett bra tecken.