5,34

Jag har hamnat vid något av en slutpunkt. Nej – inte så att bokjäveln är klar gubevars, vad tror ni egentligen!? – men det jag tänkt ska utgöra första delen, vilket ska vara sju niondelar (niondedelar?) av hela klabbet, är nog fasiken klart. Nej – inte klart gubevars, men åtminstone nedskrivet.

Och i dessa sifferbesatta med globalt ekonomiskt sönderfall, tänkte jag bjuda på lite statistik:

Manuset är nu på 267 349 tecken inklusive blanksteg och 173 romansidor långt. När jag hade nått motsvarande sidlängd i ”Dannyboy” hade jag skrivit 258 331 tecken, den nya boken är alltså aningen mer texttung – något som är medvetet – även om jag hade trott att skillnaden ännu något större. Då den nya romanen hittills består av 50 045 ord, och ”Dannyboy” vid samma sidlängd hade 48 825 i magen, ger det att den nya romanen består av ord som i medel är 5,34 bokstäver långa, jämfört med ”Dannyboys” 5,29.

Det tar sig.

Snillet spekulerar

Vi diskuterade Nobelpriset i går kväll, vem som borde få det och vem som redan hade fått det. Jag försökte starta en gissningstävling, räkna upp de tio senaste årens vinnare, men initiativet mottogs med föga entusiasm så jag började läsa om Moa Martinson istället, borde verkligen ta reda på hur det var med det där släktskapet som mamma sagt att vi har, hur jag nu kollar det enklast utan att behöva ta till släktforskning.

Nåväl. Jag tycker att en bred amerikan borde få det. Jag har inget särskilt skäl till varför, men jag tycker att det vore trevligt, USA får alldeles för lite utrymme i våra liv. Rent personligen anser jag att Richard Ford vore ett trevligt val om nu inte Astrid Lindgren kan få det postumt, det vore ju på tiden att de valde någon man har hört talas om. I sånt fall skulle jag dessutom ha varit hemma hos en Nobelpristagare, alltid en fjäder i hatten.

Hur nära har jag varit en Nobelpristagare? Tja, jag satt bredvid när min kollega pratade med Doris Lessing i telefonen förra året och det var nära att jag läste Elfriede Jelineks ”Lust” 2004, men i övrigt, nej, ingen vidare fysisk kontakt.

Fast i och för sig, om det där med Martinsonsläktskapet slår in är jag ju blodsbunden till någon som haft intimkontakt med en vinnare. Det kittlar en smula.

Jag är för gammal för sånt här

Det har varit en sådan där helg igen.

En helg som visserligen varit såväl väldigt rolig som avslappnande som spännande men samtidigt ack så utmanande och negativ för min utslitna kropp.

En sådan där helg då jag känner att tack gode Gud för att måndagen är här så att jag kan gå till jobbet och vila upp mig nu.

Men först en halvtimmes skrivande.

Minnesjunkiens våta dröm

För att fira Googles tioårsdag har nätjätten släppt en specialversion av sin sökmotor, där man kan söka i deras äldsta sparade index. Sju år båkat i tiden lyckades de ta sig, vilket alltså innebär att man kan googla sig tillbaka till 2001.

Det svindlar i min minnesjunkiehjärna när jag ger mig ut i dåtiden, till tiden då jag nyligen fått fast jobb, köpt lägenhet vid Gullmarsplan och tagit de första stapplande stegen på det som skulle bli ”Dannyboy & kärleken”. Som alla andra egocentriker väljer jag att först googla mig själv, och finner att avtrycken jag gjort på nätet vid denna tid inte var särskilt djupa. På en förteckning över Kalmar nations styrelsemedlemmar dyker jag upp första gången, därefter som författare till två biorecensioner – jag har gett ”Happy Texas” en fyra och ”Good vibrations” en tvåa, TT Spektra hette fortfarande Avisa och Spray Nöje hade nätpublicerat dem. Därefter … nej, det är allt som finns om eller av mig.

Tre Googleträffar. Herre Jesus.

Nåväl, med tanke på att jag inte ens visste vad Google var år 2001 utanför sökte mig fram på internet (som jag nog fortfarande skrev med stor bokstav på den tiden, hua) med Altavista, så låter jag det bero.

Men det är en fantastisk pryl, Google anno 2001, bara att dyka ner i. Så här såg Aftonbladet ut i juli 2001:

ab2001.jpg

Och så här tedde sig Dagens Nyheter några månader senare:

dn2001.jpg

Låt oss därefter avslutningsvis begrunda faktumet att Altavista faktiskt fortfarande existerar år 2008, och därtill i en svensk version. Som att resa i tiden det också, på något vis.

Herrar och tjänstefolk

Min undersåte Carl vågade sig just fram till mitt skrivbord, bugade lätt, sa goa herr chef, får man bjuda på en kopp? och ställde en rykande färsk caféinköpt kaffe med skummad mjölk framför mig. Ser man på, ser man på svarade jag och schasade därefter iväg honom, han hade ju notiser att skriva och jag dricker helst i ensamhet.

Chefen, travarna och jag

Ja jisses, det blir mest jobb nu. Bossar även i dag, ytterligare två har fallit ifrån på grund av sjukdom och sedan länge planerad ledighet, så vi är nu officiellt nere i halv redaktionsstyrka. Det börjar likna något.

Jag upptäckte att jag glömt kolla posten sedan i tisdags. Två meterhöga staplar (and I kid you not) stod och väntade på mig. Trevligaste överraskningen – Peter Englunds ”Stridens skönhet och sorg” samt Dennis Lehanes ”Ett land i gryningen” låg i travarna. Otrevligaste överraskningen – de klockar in på 1350 sidor tillsammans.

Dags att skyffla ut lite texter.

Här kommer kung av lax

Min kollega Nils intervjuade Liam Gallagher i går angående Oasis nya skiva som kommer nästa vecka. Och man måste ju bara älska den evige Manchesterslyngeln när han får ur sig saker som det här:

Hemma i ett av sina exklusiva hus i London har Liam Gallagher väggarna fulla med fotografier av olika ikoner – John Lennon förstås, Muhammad Ali och, mer otippat, den amerikanske tennisspelaren John McEnroe.
Ingen Björn Borg?
– Bjoorn Borg var den störste tennisspelaren men jag har aldrig sett coola bilder av honom. John McEnroe var mer rock’n’roll.
Vad spenderar du pengarna på i övrigt?
– Lax. Jag älskar fisk och grönsaker. Det är fräscht och nyttigt.