Daniel Åberg

Det är ju applenördartider nu när Macworldmässan kickar igång i San Francisco i morgon men glädjen har smolkats kraftigt den senaste tiden när Steve Jobs hälsa åter har rapporterats vara i kraftigt förfall. Därför var det med nästan tårar i ögonen jag pustade ut efter att ha läst det här pressmeddelandet.

Mest chockad är jag dock över att det skedde. Det ska mycket till innan Apple känner sig tvingade till en sådan här manöver.

Nåväl, bara att bänka sig framför liverapporteringssajterna i morgon kväll utan den där gnolande oron i magen då och hoppas att de inte presenterar något som jag måste köpa.

En sund kropp i en sund själ har alltid varit min livsdevis och eftersom det rosenskimrande falnat på kinderna på senare år fanns bara en lösning. I fredags, efter ett dygns respit, dansades det nya året in med igångsättandet av en stenhård GI-diet.

Mina intryck så här långt: Jodå, helt okej. Men Ola Lauritzons ständiga försäkran om att man aldrig känner sig hungrig – inte ens under de första dagarna när socker- och kolhydratlivet som vi känner det dör en plötslig och högst oväntad död – nja pyttsan, jag har gått runt med ett hål i magen sedan fredag lunch trots att jag ändå ätit rätt mycket. I går när Johanna stökade runt och i förbifarten sade jag tvättade badrumsmattorna också utbrast jag indignerat vad?! eftersom jag tyckte att hon sade jag tog mig en rejäl stödmacka.

I dag känner jag mig dock inte lika … tja, jag antar att ordet är tom. Det kan i och för sig ha att göra med att jag som lördagssnacks tryckte i mig ett helt blomkålshuvud toppat med hummusdipp, men jag väljer att se det som att kroppen börjar vänja sig och att horisonten kan skönjas. Det mentala livet blir så mycket enklare då.

Jag har gjort det vuxnaste man kan göra vid sidan om att skaffa barn. Jag har köpt en timer.

Eller rättare sagt så har jag köpt ett trepack timers för 49 kronor på Clas Ohlson. Pappa föreslog under julhelgen att det var bättre att satsa på en lite dyrare variant – han är kung när det gäller timers – men jag kände att jag som nybörjare inte ville göra en för stor investering utan valde den enklaste utvägen.

Och vilken glädje de skänker. Johanna må ha hånat mig inledningsvis, men nu pryder en timer ett av uttagen även i hennes vardagsrum och styr minijulgranen, som nu slås på klockan 15.30 och stängs av vid midnatt på daglig basis. Hemma hos mig sker samma sak med julstjärnan.

I’m loving it.

Wikipedia vädjar om donationer.

Själv älskar jag Wikipedia, vid sidan om Googles olika tjänster är det den sajt jag använder överlägset mest och jag ser den ungefär som världens smartaste uppfinning efter timern (som jag ber att få återkomma till i ett senare inlägg).

Ändå läser jag DN:s artikel i ämnet, tänker att ja, jag borde verkligen ge ett bidrag, och vänder därefter blad och börjar läsa något annat. Några minuter senare är det som att jag aldrig har tänkt tanken, jag agerar ungefär som när jag tar en omväg kring de där ungdomarna med Rädda barnen- eller Röda korset- eller Greenpeace-pärmar som blockerar Götgatsbacken och tunnelbanenedgången vid Medborgarplatsen om dagarna – inte för att jag inte sympatiserar med dem, men för att jag inte orkar med att säga nej mer än ett visst antal gånger per dag.

Nej för den delen, kanske är det inte riktigt samma sak, men nära.

Det är först när jag ser det här och de efterföljande kommentarerna där det tävlas om att klanka ner på min älskade wiki som jag knyter näven och tänker att va fan, nu måste jag ju skänka pengar.

Därför satte jag just in 30 dollar.

Tog en promenad genom Sandviken på julafton, på jakt efter trisslotter som en sista minuten-present, svängde förbi biblioteket åh jag älskar att de har öppet på julafton, juldagen och alla andra -aftnar och -dagar, läste tidningarna, vidare in i gallerian – Teliabutiken är på väg att slå igen, Valbo köpcentrum sväljer ännu en bit av lokalkommersen – trisslotter salufördes dock fortfarande och jag köpte fyra och tog en sväng ner till Bokia som höll öppet till klockan tretton men nej stadens store unge son hade de inte i lager, inte undra på att det går åt fanders för den fysiska bokhandeln i det här landet.

Utanför minilivset nere vid gamla busstorget – bussarna går numera till Sandvikens resecentrum någon kilometer söderut och har inget med centrum att göra förutom att något kommunalt snille döpt det så – stod en man och pratade upprört i mobilen, och det kan jag då säga att jag tänker inte sluta vara förbannad och nej, det vore väl för mycket begärt med julefrid här i världen.

2008 verkar vara året då Sandviken fastnade i 1950-talet. Vid busstorget – eller Jerntorget som det egentligen heter – hade en ny krog öppnat, Monroe’s där Marilyn skulle hyllas men inte under helgerna för då höll de stängt.

Några hundra meter bort har under hösten Elvis Rockcafé slagit upp portarna. På juldagskvällen var det dock nästan folktomt även om jag tycker att rockabillykulturen faktiskt borde ha en chans här. Men skon klämmer nog på annat håll, de har försökt för mycket, på rockcafét var det som att stiga in på en amerikansk femtiotalsbar med bås formade som stjärtfenorna på en Cheva, renoveringen av fiket som tidigare huserade här bör ha kostat bowlingskjortan om ordvitsen ursäktas och det är för mycket, de tror att de är något och publiken vågar/vill inte gå in, nöjer sig med Lillpuben tjugo meter längre upp på gatan där rock’n’rollen sitter i väggarna och man dricker Åbro och Jäger istället för milkshakes i tidstypisk miljö. Före sommaren har nog ägarna tvingats ge upp och inredningen åter ändrats.

Sista stoppet blev Steel Town bredvid Arbetsförmedlingen rätt nära mammas hem, mig veterligen också rätt nyöppnat. Puben/biljardhallen/casinot/vandrarhemmet huserar i en lådaktig byggnad som ser ut att vara byggd för ungefär alla typer av verksamhet förutom just pub/biljardhall/casino/vandrarhem.

Och med den något bakvända men ändå självklara logik som finns i alla bruksorter är jag övertygad om att Steel Towns långvariga överlevnadschans är tiofalt större än det påkostade rockcaféts.

De gör ju sig inte till.

Vi avslutade julen med att göra pyttipanna av resterna, jag och mamma. Eller ja, vi och vi, mamma stod vid spisen och jag läste Aftonbladet vid köksbordet, eller om jag hjälpte henne med julkrysset, eller möjligen båda. Man blir gärna barn igen när man är hemma.

Julen är ju ett enda långt frosseri i återanvändning vare sig det gäller mat eller förra årets procedurer så varför inte avsluta den här årets upplaga i samma anda. Jag har publicerat det här klippet tidigare men det utspelar sig vid juletid och om jag hade gjort en årslista i år så skulle det här ha blivit årets tv-scen utan tvekan. Någon lista blir det inte i år – en roman ska ju färdigställas före nyårets inträde gubevars! – men jag bjuder på klippet igen eftersom det får mitt hjärta att snörpas ihop och även om man inte följer ”Lost” så är korsklippningen i slutet ren tv-poesi. Jag är ju inte en sådan som gråter av rörelse, men det här kommer rätt nära.