Det är mycket kläder nu

När jag intervjuade Petra Mede för några veckor sedan hemma i Stockholm utspelade sig följande konversation:

D: Vad ska bli roligast med att leda Melodifestivalen?
P: Klänningarna! Inte bara det så klart, men en stor del. Det ska bli glam och glitter, och det gäller inte bara mig, utan hela den visuella grejen. Melodifestivalen ska vara glamourös, tycker jag. Ska du åka ut och jobba på deltävlingarna?
D: Ja, hela resan.
P: Ja, då ska jag säga att den där gröna koftan du har på dig i dag, den är ett nono. Klä upp dig, gör det ’larger than life’, satsa lite det här året.
D: Jag och min kollega Therese brukar alltid klä upp oss och matcha klädsel åtminstone under lördagskvällarna.
P: Ja, men du ser!
D: Fast nu ska hon bli mamma i mars, så hon följer inte med i år.
P: Men har du ingen ny kollega då?
D: Jo, men jag vet inte hur Nils ställer sig till klänning.
P: Haha, nej men ni får ha likadan servett i kavajen, eller likadana ringar så att folk tror att ni är förlovade. Det accepterar jag.

Så det var väl lika bra att jag lät henne betygsätta min klädsel även på plats i Göteborg:

Och inte nog med det, som den vimmelreporter jag är följde jag upp med ännu mer klädsnack framåt kvällen:

Vart tar den vägen, den där tiden?

Jag känner igen mönstret så väl. Hur den där jäkla schlagern lägger sig som en våt filt över tillvaron. Och trots att jag sitter framför datorn mest hela dagarna så blir allt annat lidande, det riktiga internetlivet, det jag vill leva.

Ta min Google Reader som exempel. I min litteraturmapp har jag för närvarande 104 olästa blogginlägg. I Dator och sånt 83. Svensk media 85. Tv och sånt 4… nähä nu hann det bli 52 medan jag skrev det här. Livet tickar uppenbarligen på ändå trots att jag måste stå bredvid och skriva om Shirley Clamp, Scotts samt filma när Marie Serneholt äter hummer.

Det är visserligen ganska roligt. Men den andra jag då?

Schlageri schlagera men inte så mycket schlagerro

Det är ju den tiden på året. Schlagertiden. Alltså har jag tagit mitt pick och pack och styrt kosan mot spårvagnarnas förlovade land, faktum är att jag vaknade vid kvart i sju av det där omisskänliga tickande ljudet vid övergångsstället utanför mitt fönster.

Som vanligt bor vi på Hotell Onyxen, ett förtjusande etablissemang så nära Scandinavium att jag ibland om vinden kommer från rätt håll kan fånga upp det trådlösa nätverket från SVT:s pressrum inne i arenan från min hotellsäng.

Som vanligt när vi är ute och schlagrar oss runt landet gör vi en sajt som vi säljer till tidningarna runtom i landet. Där i finns även en blogg där jag och min kollega Schlager-Nisse rumsterar fritt. Nytt för i år är att vi jobbar med Bambusersändningar och Youtubeklipp på ett mer aktivt sätt än tidigare, kan nog bli roligt och jobbigt och enerverande. Så om ni inte kan få nog av mina skriverier föreslår jag att ni kollar in exempelvis UNT:s sajt, eller kanske HD:s om ni är mer sydliga i era breddgrader. Jag lär säkerligen bjuda på en del av klippen här också, faktum är att jag tror jag börjar redan nu, med presentationen av mitt hotellrum från i går eftermiddag.

DJtv i ett iTunes väldigt nära dig

Vem sa att bibliotek inte var heta? Vi behövde bara nämna ordet så rasslade det till utan dess like i den senaste upplagan av DJtv. Efter två dagar har #11 setts av lika många som det numera legendariska DJtv #1, visserligen rätt så hjälpt av en länkning från sajten Bibl feed där det visade sig hänga en hel drös debattsugna bibliotekarier, men ändå.

Hur som helst, det är dags att ta det hela till nästa nivå. Från och med nu finns därför DJtv att tillgå direkt via rss från Feedburner för den som så önksar. Men vad ännu bättre är – vi återfinns numera även som en videopodcast i iTunes store! Klicka på länken (iTunes kommer att dra igång), välj att prenumerera, och du kommer varje måndag att kunna ha ett rykande färskt avsnitt av DJtv i din iPod/iPhone när du går till jobbet/skolan/dagis.

En bättre start på veckan har jag faktiskt svårt att komma på.

DJtv #11 – Vad ska vi med bibliotek till?

Bibliotekens utlåning har minskat i elva år i rad enligt den senast publicerade statistiken. Antalet besök minskar likaså. Går det att bryta trenden, eller är det lika bra att lägga ner och satsa på vårdskolaomsorg? Eventuella svar på den frågan, plus insikter i våra egna generande biblioteksvanor, diskuteras i veckans avsnitt.


DJtv #11 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant som nämns i inslaget:
Biblioteksstatistiken från Kulturrådet
Kvinnobiblioteket Björkskatan i Luleå
Dieselverkstaden i Nacka
Svensk Bokhandel: Försäljningen av böcker minskar kraftigt
Michael Dahlén: ”Nextopia”
Carl-Henning Wijkmark: ”Jägarna på Karinhall”

Nord och syd

Jag tänker ofta på hur skevt det är att Gästrikland hör till Norrland. Eller okej då, kanske inte ofta, men åtminstone någorlunda frekvent.

Pappa fyllde 60 häromveckan, i fredags reste jag norrut för att fira honom varvid en av dessa tankestunder inföll. Gästriklands och därmed också Norrlands sydligaste spets ligger i Gysinge, tolv mil norr om Stureplan. Gästriklands huvudort Gävle ligger 17 mil från Stockholm, för att ta sig till trakterna kring Sandviken där jag är uppvuxen åker man sedan två mil västerut.

17 mil. För att sätta det i lite perspektiv så återstår det från Gävle 116 mils bilkörning innan man kommer till Johannas hemby Vittangi. Ändå klassificeras båda platserna slentrianmässigt som Norrland.

norrland.jpg

Samtidigt hör Dalarnas fjällvärld, vars nordligaste delar ligger cirka 45 mil nordväst om Stockholm, till Svealand och är en del av civilisationen med stockholmslogik.

Kanske är det här en skitsak, en petitess utan orsak att fästa sig vid. Men för oss som hamnat i skarven, vi som kallats norrlänningar av sörlänningar och sörlänningar av norrlänningar, blir det ibland rätt påtagligt och det stör mig.

00-talisterna talar

Missa inte det långa samtalet mellan Jerker Virdborg och Daniel Sjölin i dagens Boklördag i DN. Jag är lite för mycket på föräldrabesök i Gästrikland för att komma med några egna reflektioner, men min personliga ståndpunkt ligger mer åt Virdborg än Sjölin, så mycket kan jag säga. Men en fin text med många kloka åsikter från båda håll om tillståndet i den yngre litteraturen anno 00-tal.

Och för den delen verkar det vara så som jag skrev i veckan när det gäller Boklördag. Plocksidan är borta, och sidantalet sedan årsskiftet minskat. Trist.

I dag-listan

Jösses Amalia det var länge sedan jag var så här tom i huvudet. Jag meddelar bara följande:

1. I dag ska jag gå och kolla på en XLR till RCA-adaptermojäng (hona till hona). Jag ska eventuellt också i samma veva göra ett inköp av en självmatande mikrofon.

2. I dag ska jag välja ut en vinjettbild och ett klatschigt vinjettnamn. Det finns en övervägande risk att det blir samma gamla vanliga Dannyboy.

3. I dag ska jag åka till Gästrikland och fira pappas 60-årsdag.

——

Jag blev lite osäker på om en mikrofon som drivs av egna batterier verkligen kallas självmatande, och gjorde som man alltid gör – googlade. Den allvetande skräphögen svarade:

Menade du: självhatande mikrofon

Jag vet inte riktigt. Gjorde jag det?

Vi vill ha in några sjysta restriktioner här, tack.

Alltså skivbolagsbranschen. Man vill ju bara gråta.

Jag må ha haft mina invändningar mot Spotify men i grund och botten är jag så klart för att det ska gå bra för dem, de har potential att få till stånd en jättebra tjänst.

Men alltså skivbolagen. Man vill ju bara lägga sig ner och gråta.

Nu har Spotify tvingats meddela att skivbolagen krävt att viss musik ska plockas bort. Annan musik ska bara få spelas i vissa länder.

För ett ögonblick trodde jag att skivbolagen kanske hade börjat … ja, tänka. Den villfarelsen blev inte långvarig.

Våga släppa taget

Jag vill bli helt klar med boken nu.

Jag vill kunna titta på texten och den ska säga jag är färdig nu och jag ska le tillbaka och nicka och svara ja det är du med ett leende i ansiktet och jag ska våga släppa taget om staketet, klappa dig en sista gång på huvudet och vinka och med någorlunda bestämda steg gå iväg utan att titta tillbaka mer än en, kanske två gånger bara för att se efter att du verkligen har det bra, att du är trygg och färdig och välmående och kan interagera med andra på helt egna ben. Låta dig leva ditt eget liv.

Men.

Inte riktigt än.