Tillbaka till dåtiden

Det händer att jag drömmer om Gästrikland. Ju fler åren blir, desto oftare kommer de, tankarna på uppväxten, hembygderna, Sandviken, Kungsgården, i viss mån Gävle.

Nej, jag tror aldrig att jag kommer att flytta norrut igen men jag inser att killen som när han flyttade till Uppsala en augustidag för fjorton år sedan jobbade aktivt på att bli av med sin dialekt sedan länge är borta. Inte för att den någonsin var särskilt grov, inte för att den är helt avlägsnad, men den är nedtonad, tillmjukad, hanterbar. Som jag själv ungefär. Nedtonad.

Nu drömmer jag om den tredje romanen. Den som ska börja vid en grind framför en femtiotalsvilla i min hembygd med att en man tvekar. Han tvekar och går sedan upp och ringer på och en kvinna från det förflutna öppnar och de har inte sett varandra på femton år och

Nej. Inte nu. Det finns annat som måste färdigställas först gubevars. Men det blir en annan typ av bok. Jag längtar.

I helgen skapade jag en mapp som heter Gästrikland i min rss-läsare. Den innehåller visserligen bara fem feeds från Arbetarbladet av kultur- och fotbollskaraktär ännu, men ändå.

Det är en början.

DJtv #20 – Det firar vi med en sjyst fest

DJtv lämnar tonåren den här veckan, och det firar vi genom att prata om kalas. Releasefester har de senaste åren kommit att bli allt mer vanliga i samband med bokutgivningar, hur kommer det sig? Som festminglare av rang bjuder vi dessutom på tio konkreta tips för att göra just ditt releasekalas lyckat. Och som bonus avslöjar vi hur det gick till när Johanna råkade stjäla 20 kronor av en hemlös på väg till releasen av Ida Lindes nya bok ”Om jag glömmer dig blir jag en annan” i helgen.


DJtv #20 – Det firar vi med en stor fest from Daniel Åberg on Vimeo.

Och glöm inte att DJtv finns att prenumerera på som podcast.

Tillägg: Vår vanliga videospelare Vimeo teknikkrånglar den här veckan. Klippet kommer därför att inledningsvis ligga uppe som ett Blip-inslag. Att tekniken ska krångla just denna jubileumsmorgon ser jag som ett exempel på alltings jävlighet.

——

Uppdatering måndag kväll: Sent omsider började Vimeo fungera igen, så jag har ändrat så att klippet nu kommer från vår vanliga leverantör. Men jag är fortfarande rätt sur på Vimeo, och vacklar lite i min framtidstro gällande dem.

Strålande nyheter, stora nyheter

Yay!

Som minnesgoda läsare av Dagens Nyheter och den här bloggen minns så stod det i recensionen av ”Dannyboy & kärleken” i DN back in the day att min roman var inspirerad av James McInerneys bok ”Bright lights, big city”. Jag visste ju inte ens att det var en roman utan hade alltid trott att det blott var en Michael J Fox-film (som jag inte sett). Sedan dess har jag visserligen köpt boken i fråga, men nej, jag har ännu inte hunnit läsa den.

Och strålande tider, nu behöver jag aldrig göra det heller. Josh Schwartz – skapare av världens bästa ”The OC” och ”Gossip girl” – ska nämligen göra en nyversion av filmen! Äntligen får jag chans att se min inspiration, och det utan ett pastellfärgat 80-talsfilter framför ögonen.

Jag längtar redan.

April och Pet Shop Boys

Två saker så här på torsdagsmorgonen:

1. Branschtidningarna skrev en del i går om att Tidningsutgivarnas vd Anna Serner blev upplurad på läktaren av The Guardians aprilskämt om att tidningen efter 188 år lägger ner sin pappers- plus webbupplaga och enbart satsar på Twitter. Ingen av tidningarna ställer dock den i mina ögon rätt uppenbara följdfrågan – är det verkligen okej att den främsta företrädaren för samarbetsorganisationen för Sveriges dagstidningar sväljer en sådan här blåsning med hull och hår? Och dessutom finner tid att skriva ett analyserande blogginlägg om vilka effekter det får, och spekulerar i om draget är klokt eller ett misstag? Hon har visserligen erkänt att hon inte läste texten innan hon skrev (i den exemplifierades bland annat hur en twittring om Kennedymordet skulle ha sett ut – JFK assassin8d @ Dallas, def. heard second gunshot from grassy knoll WTF?) men gör det på sätt och vis inte bara saken värre? TU:s trovärdighet fick sig en rejäl apriltörn i går, skulle jag vilja hävda.

2. Det är fullt möjligt att jag upptäckt en Pet Shop Boys-relaterad nördgrej först av alla i hela världen. Ni får gå in på min Facebooksida för att se i detalj, men jag kan ge er nyckelorden: More than a dream, I want a lover, Driving through the night, 2.55.

Är solfaktorn inräknad?

Att internettrafiken skulle minska samma dag som ipredlagen började gälla behövde man väl inte vara kärnfysiker för att förutse, det mest intressanta är väl om trenden håller i sig.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över den där statistiken som IDG tagit del av. För den stämmer mystiskt väl överens med min egen graf för i dag. En normal vardag mitt i veckan når den här bloggen 100 unika besökare någon gång runt lunch, i dag nåddes den först klockan 17.58. Mig veterligt laddas det ner väldigt lite prylar härifrån, även om det visserligen finns några pressbilder för nedtankning här (ettan har jag tagit själv, använd den för all del hur ni vill).

Alltså finns det kanske något annat som också spelar in. Strålande vårväder utanför fönstret månne?

Vi sågs i Battambang

Det kom en recensionsbok i ett brev, ”Möt mig i Patong!” av Annika Frostell. Varför jag fick just den i mitt postfack vet jag inte, jag får böcker tillsända mig högst sporadiskt och just den här kommer jag troligen aldrig att läsa. Men det var ändå rätt välfunnet.

I maj 2003 var jag på besök hos Peter i Phnom Penh för andra gången. Han skulle åka iväg några dagar på en konferens, jag skulle stanna kvar hemma någon dag längre och därefter följa efter norrut längs kringliga skumpvägar med den buss som gick från torget bredvid en av stadens marknader varje dag.

Jag minns hur han stod i lägenhetsdörren och svingade sin axelremsväska över huvudet och vinkade mig hej då. Vi ses i Battambang! sade han glatt, och vi enades innan han for att det vore en ypperlig inledningsmening för en roman, essensen av in medias res, pang bom tjong, rätt in direkt, action!

kambodja

När det var dags för min avfärd tog jag mig till torget. ”Bussen” till Battambang visade sig vara en åttasätes Toyota, jag delade mittenraden med en familj om fem personer under den sju timmar långa färden genom djungel och över slätt. Mamman bjöd konstant på torkat kött ur en påse och accepterade inte det kambodjanska ordet för nej tack, som jag hunnit glömma vid det här laget.

Sex år av vegetarianism avslutades den där dagen.

Konkurrens på videoområdet!

Ja men just ja, jag hade ju tänkt att jag skulle tipsa om att den svenska litteraturorienterade videoklippsvärlden har utökats med Första kapitlets ”På spaning”-satsning. Ett avsnitt är utlagt hittills, och det ser ut att kunna bli finfint tycker jag.

Ett litet välmenande tips dock (jag har ju ändå 19 avsnitt fyllda av misstag och utveckling under huven vid det här laget): Jag skulle vilja se textskyltar på det som avhandlas även i bild, och inte bara i länkar under inlägget. Om man exempelvis laddar ner filmen och ser den på sin iPod som en podcast ser man ju aldrig länkarna så som det är gjort nu.

Separation

Jag har hoppats. Närt en fåfäng, idiotisk dröm. Inbillat mig att det kanske kan bli bra. Hållit fast i det där halmstrået som gällde det livet.

Men nu kan jag inte blunda för verkligheten längre. SOS-tjuten i morseform har pågått för länge. I dag lämnas min MacBook in på lagning på Inlife på Sveavägen.

Med vänner som mig, vem behöver fiender?

Johanna chattar mig: Bu. New York Stories stänger.
Jag: Trist! Verkligen tråkigt.

Så slår det mig. Har jag någonsin köpt något i den där genomtrevliga lilla boklådan på Odengatan som jag passerat hundratals gånger till fots? Har jag någonsin ens varit inne i butiken?

Svaret på båda frågorna är nej.

——

Men hur som helst. Det här är vad som gäller, enligt mejlet som Johanna fått:

Dags för nästa kapitel… Jag stänger snart New York Stories och från och med i morgon, tisdag 31 mars, erbjuder 40% rabatt på ALLA böcker och CDs.  Alla böcker betyder även begagnade och böcker redan med tidigare reapris. Berätta för alla intresserade, snälla! Kram på er, Margaret