Tiden går.
Det stör mig att en rejäl förkylning besudlade mina luftrör med kirurgisk disciplin dagen innan vi avreste till Kalifornien. Då mina förkylningar oftast går att ställa klockan efter vet jag visserligen att jag nu är inne i fas tre som inte bara är hostfasen utan också den sista fasen efter halsont och snor/slem, men jag vet också att det är den fas som brukar vara längst bestående.
Och jag har ju tagit med mig träningsdojor. Jag vill springa i Golden Gate Park. Men det är svårt när minsta landhöjning framkallar pipljud ur lungorna. Och det finns en del landhöjningar här.
Torsdagen gick i bokens tecken. Vi besökte ett antal boklådor i gränslandet mellan begagnat och nytt som utstrålade kärlek till boken på ett sätt som gjorde att jag nästan skämdes. Stockholm är i storlek att jämföra med den här staden, nästan till och med lite större, och ändå ligger vi så långt efter på det här området med våra standardiserade Akademibokhandlar och antikvariat där dammiga farbröder sitter bakom en disk och halvslumrar med klurig blick när man tränger sig in bland hyllorna. Besynnerligt.
Eller så är det San Francisco som ligger några steg före alla andra. Mysigt var det hur som helst.
Vi har ju gjort annat också. Filmat lite till exempel, Fredrik och Johanna har publicerat varsitt klipp. Och så drack vi Sangria i Castro.
Efter att ha spenderat en dag i San Francisco är det bara att konstatera att ryktena är sanna, ja – det lutar rätt mycket här på sina håll. Vi tog oss upp till topparna kring Russian Hill i går förmiddag, och även om våra försök att illustrera de yttre förhållandena må ha brustit en smula kan jag intyga att jo, det var en jäkla uppförsbacke och jag är glad över att jag med all sannolikhet aldrig kommer att äga en bil i den här staden och tvingas parkera i vad som med all säkerhet skulle vara markerat som svartlistade pister om vi befunnit oss i fjällvärlden.
