För ungefär ett år sedan skrev jag ett rätt uppmärksammat inlägg kallat Biografer mot det moderna samhället, där jag ondgjorde mig över en annons som 300 biografägare lät publicera i DN där de bad om statlig hjälp för att kunna överleva. Hjälpen skulle inte bestå i att de gavs finansieringsmöjlighet till ny digital teknik så att man även på små orter skulle kunna visa ny och aktuell film, utan de bad om hjälp så att de med hjälp av lagen skulle kunna stoppa människor på landsbygden från att se ny och aktuell film.
Och så i dag kom den här nyheten, som skapar en tinglande deja vu-känsla i kroppen. Biografägareförbundet har i ett brev till Stockholms filmfestival hotat avbryta samarbetet, eftersom festivalen i år låter visa ett tiotal av sina totalt 180 filmer via video on demand. Ingen av dessa tio filmer har ännu någon svensk biodistribution, och tanken med satsningen är att tittarna ska få rösta på sin favorit och att den vinnande filmen ska erhålla 100 000 kronor, pengar som ska möjliggöra biodistribution.
Trots detta hotar nu bioägarna att hoppa av samarbetet med Stockholms filmfestival, eftersom festivalen har mage att erbjuda människor som inte kan ta sig till Stockholm möjlighet att se de här filmerna.
Trött. Det är vad man blir.
