Så blev hon då äntligen fyra år, Ejda Ögren. Det satt långt inne ska medges, hon har längtat efter födelsedagen sedan åtminstone i höstas, och de två senaste veckorna sedan Tage fyllde sju har varit en plåga för alla inblandade.
Men dagen kom, hon fick sång och paket i sängen, paket när hon kom ner till vardagsrummet, paket när hon åkte till sin mommo och paket när hon hade kalas på eftermiddagen. Men betydde det att hon var nöjd? Nej, Ejda är sällan helt nöjd, så när hon insåg att hon ännu inte fått någon present från sin farfar (som jag lovat köpa på grund av avstånd men inte hunnit fixa) ville hon ringa och ställa honom till svars. När jag ifrågasatte poängen med det med tanke på att hon knappt sa flaskhals när han själv ringde henne på förmiddagen för att gratulera fnös hon bara åt mig, nu stod ju ett paket på spel – ring! Innan jag tvingades till det hände dock något på kalaset som styrde bort hennes uppmärksamhet, så det fick bero.
Intressant också att Ejda, som i åtminstone arton månaders tid varit besatt av Disneyprinsessor i allmänhet och Anna och Elsa i synnerhet, två tredjedelar in på kalaset när hennes kompisar gått loss på hennes förråd av prinsessklänningar vi köpt på loppisar, helt plötsligt bestämde sig för att hon själv skulle klä ut sig till Pippi (vilket hon visat noll intresse för tidigare, jag har helt ärligt tyckt synd om hennes Pippidräkt eftersom den aldrig används). Men på något sätt är det Ejda i ett nötskal – aldrig förutsägbar.
Eller jo, en sak med dagen var ändå förutsägbar, sett till hennes besatthet av att fylla år. Klockan 18.22, ganska exakt 22 minuter efter att den sista gästen gått hem från årets födelsedagskalas, suckade hon djupt där hon satt i en hög av presentpapper: Ååh, jag längtar SÅ mycket efter att få fylla fem.
Älskade unge.
