Jag är långt ifrån på topp i dag, snarare kapad, inte riktigt vid fotknölarna men uppåt midjan någonstans. Tur då att min kollega Carl sitter mitt emot och reciterar Esaias Tegnér fritt ur hjärta, minne och sinne för att pigga upp.
Min mages samröre med ”Det eviga” kan dock diskuteras.