Kategori: Livet och sånt

Det finns minst tre saker jag gillar med den här notisen från julaftonsupplagan av Arbetarbladet:

1. Man åker fortfarande spark på Korsikavägen i Kungsgården, gatan där jag bodde största delen av min uppväxt.

2. I Kungsgården tycker man att det är lönt att polisanmäla när någon snott ens spark.

3. Polisen har uppenbarligen tagit ärendet på allvar och gjort en seriös brottsplatsundersökning, sparkspåren har följts ända ner till Borrsjöån (ett avstånd på cirka 300 meter) och detta har medfört att den ena sparken återförenats med sin ägare.

För tidigare djupdykningar i Sandvikens kriminalgåtor, se mitt inlägg om förra årets fräcka fikusstöld.

Tack detsamma! I Sandviken är det faktiskt lite snö, och det förväntas ingen tö. Däremot ett högtryck för dåliga rim. Kram kram

——

Ja, som sagt – god jul där ute i stugorna.

I maj 2004 frågade min dåvarande chef David om jag ville åka till Karlstad över en dag, Vikingarna skulle splittras och det krävde en rejäl intervju på plats med Christer Sjögren och bandet. Och när vi ändå skulle dit, borde inte en pratstund med Stefan Borsch som gjorde de tidiga kramgoa skivorna – nu när cirkeln ändå skulle slutas – vara på sin plats?

Jag var nervös under tågresan, jag hade inte varit på kultur-/nöjesredaktionen så länge och aldrig gjort ett jobb utanför Stockholm. I Karlstad skulle jag möta upp med en fotograf som hyrts in och därefter träffa Stefan Borsch, som nu arbetade som kurator på stadens sjukhus, vid ett fik bredvid Rådhuset i Karlstad.

Kanske är det omständigheternas förtjänst, men jag minns pratstunden vi hade som en av de finaste jag haft. Stefan Borsch, som några år efter karriären med Vikingarna gjorde comeback och blev en av Sveriges ledande dansbandssångare med låtar som ”Vid en liten fiskehamn”, ”En liten fågel” och ”Adress Rosenhill” på 80-talet, såg karriären gå i stå och avslutas strax före millennieskiftet. Hur själva intervjun utföll minns jag inte riktigt och eftersom det endast skulle bli en sidoartikel fanns ingen plats att breda ut sig i texten, men som människa fann jag Borsch mer intressant än stjärnan Sjögren, som jag senare samma dag intervjuade på bandets kontor. Dessutom var Stefan så sympatisk, varm och go’ att jag ville ta med honom hem.

När intervjun var över tog vi bilen bort till Sandgrund – det legendariska dansbandsmeckat som nu på 2000-talsmanér köpts, stöpts och urgröpts till ett Blue Moon Bar – för att ta bilder av Stefan vid Klarälvens rand, platsen som betydde så mycket för honom de där tidiga åren. Han var lite förlägen, både glad och förvånad över uppmärksamheten, det var ju så länge sedan sa han, han slutade ju i Vikingarna 1978.

Innan vi skildes åt skrev han en autograf till mig, toppad med hälsningen Till en riktig musikälskare, en gåva som senare skulle komma att ramas in och i dag används som vandringspris vid Kalmar nations terminsåterkommande rebusrallytävling i Uppsala. Stefan Borsch-priset går till det ekipag som gör bäst ifrån sig under tävlingsdagens musiktävling.

Jag tänkte på det här i går kväll när jag besökte ”Dansbandskampens” final i Strängnäs. När vi var färdigjobbade strax före midnatt och gick mot vår bil stod en överförfriskad herre och vinglade utanför entrén och en polis höll honom uppe och meddelade med barsk ton att endera går du hem eller så blir det fyllecell i Eskilstuna och ja, det är ju också en sida av dansband och Sverige men den såg jag aldrig när jag växte upp.

Jag såg bara Stefan Borsch och det var väldigt fint.

Jag är långt ifrån på topp i dag, snarare kapad, inte riktigt vid fotknölarna men uppåt midjan någonstans. Tur då att min kollega Carl sitter mitt emot och reciterar Esaias Tegnér fritt ur hjärta, minne och sinne för att pigga upp.

Min mages samröre med ”Det eviga” kan dock diskuteras.

Jag har installerat ett litet program kallat Dropbox som innebär att allt jag lägger i en särskild mapp ständigt synkas mot nätet och andra datorer där jag har programmet installerat. Filerna sparas fortfarande lokalt på min dator, men så fort en sparad förändring skett i filen och jag är uppkopplad mot nätet, så synkas den, det hela går väldigt snabbt och smidigt. Det här innebär att jag inte längre behöver bry mig om att ta med mig datorn vart jag än går, bara det finns internet så kommer jag åt filen, det går alltså även att plocka ner den från deras webbtjänst om jag så önskar.

Du sköna nya molnvärld, allt som är jag sparat där ute på internet, lätt att komma åt varthelst jag må vandra. Jag gillar tanken.

Men. För det finns så klart ett sådant.

Tidigare har jag varit manisk i mitt backupliv. Jag har sparat dokument, mejl, bilder, webbsidor, databaser, musik och fan och hans moster gång på gång på gång på skivor och ipodar och hårddiskar och det har skapat en möjligen falsk trygghet men ändå en trygghet. Nu ska det finnas i molnet, där ute, någon annanstans jag vet inte riktigt vart men någonstans på något sätt. Det gör mig orolig för jag tycker om att veta att det som är viktigt ligger placerat i en låda eller mapp eller ja, en fysisk plats på något sätt.

Klart jag kan fortsätta med det. Jo. Det kan jag. Men jag gör det ju inte för jag är lat när tillfälle ges och molnet ska ju sköta allt åt mig nu, jag omfamnar det nya, har övergett mitt mejlprogram och låter Gmail sköta rubbet jag har ju till och med installerat ninjatema, webben är det nya svarta på internet. Jag gillar det. Litar på det. Lägger utan tvekan mitt liv i deras – vilka de nu må vara – händer.

Väl?

——

Och på tal om internet: Ni har väl inte missat att även DJtv #4 finns på Youtube? Värsta bästa grejen säger jag.

D: Åh, jag måste köpa Svenskan i dag!
J: Varför då?
D: Det verkar vara en jätteartikel om bygget av Citybanan och hur det påverkar Stockholm!
J: Eh, jaha.

Claes Elfsberg direktkommenterar middagen i tv och frågar med gravallvarlig stämma sin bisittare angående efterrätten Varför tror du det blev päron i år? och DN toppar sajten med rubriken I väntan på efterrätten och Svenskan kontrar med Dags för dessert.

Alltså ursäkta mig, men är Nobelfesten verkligen så intressant?

——

Fast okej då, det var rätt sött när Le Clézio inledde sitt tacktal på svenska.

Jaha, så vann jante igen. Umeå och Lund gick vidare i kampen om vilken svensk stad som ska få titulera sig kulturhuvudstad 2014, Gävle och Uppsala slogs ut. Fyrtiofem minuter efter beskedet fylls kommentarerna i Arbetarbladets text om utslagningen av saker som Grattis Gävlebor spektaklet är över nu!!!!!! och Nu får vi se om dom sk. kommunpolitikerna gör nåt vettigt av pengarna istället! Men det kanske är för mycket begärt? och Fantastiskt! Äntligen sade någon stopp för stolleriet och den fullständigt hemningslösa lekstuga med skattepengar som Carina Blank ägnar sig åt.

Man ska fan inte tro att man är något.

——

Jag chattade med Johanna tidigare i dag. Tänk att ordet satsa ska vara så knepigt.

——

Och eftersom jag av okänd anledning inte riktigt kan klippa navelsträngen och hänge mig åt Vimeo fullt ut så finns nu ”DJtv #3” även på Youtube. Check it out vetja, för det är ju precis som Bisonfredrik utbrast: Men, ni har ju börjat med reportage också!

Frukta ej, veckans avsnitt av DJtv är på väg ut. Men Vimeos konvertering tar av någon anledning lite längre tid än vanligt i dag. Så medan jag glider in genom Stockholms skärgård och ser dagen gry tipsar jag istället om Josefines fantastiskt roliga inlägg om svenskarnas … svenskhet.

Sitter på hotellrummet i Riga och det ser väl ut ungefär så här fast ni får tänka er en soffa respektive fåtölj som sittetyg och jag dricker en Cesu och väntar att vi ska gå ut och äta middag och skrockar högt åt Anders Nunstedts liknelse mellan regeringen och Kraftwerk.

Det var bara det.

Vi har ännu bara hängt i jugendkvarteren i Riga och regnet har fallit nästan oavbrutet och hotellrummet är en mindre svit och i går kväll åt vi en av de flådigaste middagar jag någonsin ätit på restaurangen Vincent’s – en av rätterna innehöll flytande kväve – och i dag väntar Gamla stan som om förhandsrapporterna stämmer spöar Stockholms variant med hästlängder både till kvalitet och kvantitet och jag måste säga att än så länge gillar jag Lettlands huvudstad väldigt mycket.

Men det är inte det jag vill skriva om denna lördag. Det jag vill prata om är istället följande:

Eller vadå prata och prata, jag vill egentligen bara utifrån den här skärmdumpen av Bloggportalens förstasida ställa frågan vad är det med mänskligheten egentligen?

Framme i Riga. Minisemestern inledd på allvar.