Kategori: Livet och sånt

Ja men orka hålla på och blogga varenda jäkla dag.

Jag har varit i så många schlagerstäder genom åren, men Sandviken tar nog priset.

Inte för att arrangemanget hittills är särskilt speciellt, det är ett rätt ordinärt startfält och det är ett rätt ordinärt schlagerhotell i en rätt ordinär schlagerstad av det mindre slaget. Inget sticker ut, allt är okej.

Men ändå är det ju helt annorlunda eftersom jag kommer härifrån.

Artisthotellet Princess är platsen där jag i 19-20-årsåldern rumlade runt nästan varje helg. Jag har gömt spritflaskor i buskarna i den lilla parken utanför entrén där en av sponsorerna nu har slagit upp ett jippotält. Jag har otaliga gånger tagit mig gratis genom att min dåvarande flickvän – tjejer gick så klart in gratis – äntrade Prinsan genom källarentrén och sedan gick igenom lokalen, upp för trappan, ut genom huvudentrén där min handled gavs en kyss av hennes handled där en fortfarande våt stämpel väntade. Jag har sett coverband spela dålig rock på scenen som … nej vänta fasiken scenen finns ju inte ens längre, där står ju en bar nu, en bar med personal som talar den dialekt jag så desperat ville bli av med när jag flyttade till Uppsala och sedermera Stockholm eftersom jag ville vara något annat, något jag trodde var finare, något annorlunda, något … ja jag ville väl helt enkelt bara vara något. Nu kommer de tillbaka – de tjocka L-ljuden, de hårda D-ljuden, den där konstiga dialekten utan egenart – lite diffust norrländsk, lite dalmålsaktig, inget eget, inget unikt, inget att vara stolt över. Tyckte jag då.

I dag? Nej, åter vänder jag aldrig men jag är utan tvekan mer bekväm med hemorten nu. Trots de motstridiga känslor jag tror alla som lämnat något bakom känner vid återseendet är det i grund och botten en känsla av stolthet i mitt bröst över Sandviken när jag går här de här dagarna. Nybyggda Göransson Arena är gigantisk, de silverklädda och rosa boa-utstyrda butiksbiträdena i affärerna i centrum är rörande söta och vid min hemkomst hälsades jag ju för bövelen med en helsida i tidningen och en gammal gymnasiekompis hade sett det och sms:ade och gratulerade till familjebildning och ny roman och allt däremellan, för att inte tala om den opartiskt fantastiskt fina invigningsfesten i går kväll, till och med DN-Mattias sade tårögt det här är topp tre någonsin när det kommer till kommunfester jag har bevistat och det vill inte säga lite eftersom han har varit med i matchen sedan 1976 och jag hann knappt sticka näsan utanför hotellets dörr innan jag sprang på föräldrarna till exflickvännen med handleden och vi hade nog inte setts på femton år och vi såg dig i tidningen i dag! och kram på kram på kram. Så vad har jag egentligen att klaga över?

Nej, inget så klart. Inte ett jävla dyft. Tvärtom är jag väldigt glad över att vara här och det gör mig glad att det är precis vad jag blir.

Jag var nog rätt odräglig i går kväll. I varje gatukorsning under vår middagspromenad/sightseeing skulle jag peka och berätta en liten anekdot för DN-Mattias. Här är det som de äter korv i ”Dannyboy & kärleken” och där hade de en uteservering på en balkong förr i tiden, vi brukade sno glas genom att släppa ner dem i stuprännan och där uppe på kommunkansliet pryade jag i åttan och förr i tiden låg busstorget här innan de fick för sig att stan behövde ett resecentrum och flyttade alla busslinjerna en kilometer söder om centrum och så vidare och så vidare och så vidare.

Jag är övertygad om att Mattias var jätteroad.

Så, efter lite teknikstrul är det nu klart. I högerspalten finns nu en centralt placerad länk till min nedladdningssida, där ”Vi har redan sagt hej då” finns att tillgå i e-boksformat anpassade för läsplattor, iPhone och Kindle. Helt utan kopieringsskydd. Filerna går att ladda ner hur gratis som helst, men med en uppmaning om att man gärna får betala 40 kronor om man vill.

Men vadå, vill du inte tjäna pengar? utbrast en journalist på Sydsvenskan strax före jul när han frågade om just det här. Jo, det är klart att jag vill. Men det är också så här, i en fallande skala:

1. Jag blir jätteglad om människor vill betala för att läsa det jag har skrivit.
2. Jag blir glad om människor vill läsa det jag har skrivit.
3. Jag blir ledsen om människor inte vill läsa det jag har skrivit.

Nåväl. Det var e-boken av ”Vi har redan sagt hej då” det. Inom ett par veckor kommer den att gå och köpa på ”traditionellt” e-boksvis genom nätbokhandlare samt låna på bibliotek också, den nya teknik som distributören Elib jobbat fram är dock inte riktigt klar ännu. Inom en snar framtid kommer även ljudboken av ”Vi har redan sagt hej då” att läggas upp här enligt samma princip, och sedan även ”Dannyboy & kärleken”. Enjoy!

Okej, några iPad–reflektioner:

• Det slår aldrig fel, människor får för sig helt bisarra grejer när det kommer till Apples keynotes. Att följa livefeeden #applevaka via Twingly var häpnadsväckande. Efter fem minuter började människor skrika #fail!!!, trots att den produkt som Steve Jobs presenterade på scenen aldrig haft någon som helst motsvarighet i den verkliga världen. Men det är ju bara en stor iPhone!!! var det vanligaste utropet. För det första var det knappast sant, och för det andra – hur hade ni föreställt er den? Och när människor i slutet började få slut på #fail-argument och desperat började hojta om att de hade förväntat sig 4G-uppkoppling, ja då förvandlades diskussionen till rent löje. 3G-nätet är inte ens färdigbyggt i USA och det finns inga fungerande 4G-abonnemang igång kommersiellt ännu i hela världen – oavsett vad Telia försöker hävda – varför skulle de då bygga in det i den? Ge er.

• En annan sak folk skrek efter var iPhone OS 4.0. Varför skulle de presentera det samtidigt? Varför skulle de riskera att folk pratade om något annat än enbart iPaden? När de presenterar det nya operativsystemet om sisådär en månad får de ju gratis publicitet igen. De är väl inte korkade, heller.

• Som vanligt kommer bedömare och ”experter” att döma ut den här produkten, precis som de dömde ut iPoden när den kom, precis som när de dömde ut iPhonen när den kom. Den erbjuder inget revolutionerande kommer de att säga, och stirra sig blinda på de tekniska specifikationerna. Och som vanligt kommer de att ha tokfel, eftersom Apple aldrig har fokuserat på att ha coola specar i räta kolumner. Det handlar om att sälja en oslagbar användarupplevelse, att leverera en helhetsprodukt genomtänkt från A till Ö både fram- och baklänges. Då spelar det ingen roll att iPhonen har rätt undermålig prestanda och en kamera som het hösten 2006 – iPhonens styrka är att den gör det mobila livet tio gånger mer njutbart än någon annan telefontillverkare kan erbjuda. Och det lär iPad göra också. Den kommer med iTunes store, med allt vad det innebär. Den kommer med App store, med allt vad det innebär. Ingen annan har något som ens kommer i närheten.

• 499 dollar för 16 gb-modellen. 499 dollar för en maskin som klarar i princip allt en dator kan göra. Det är bara tio dollar dyrare än Kindle DX, som i jämförelse är en totalt obrukbar tegelsten. Amazon gråter sig till sömns i kväll, Kindlen är officiellt stendöd.

• Och när jag ändå är inne på e-böcker. E-boksbutiken iBooks. Åh, vilken hyllning till en finfin gammal Appledator. Ska bli spännande att se när och om svenska bokförlag tillåts komma in i butiken. Det är ju inte helt säkert, med tanke på att det ännu inte finns någon dedikerad svensk ljudboksbutik i iTunes (ett fåtal svenskspråkiga titlar finns dock att köpa). Men det borde komma.

• Som väntat kommer iPad till Sverige i sommar. Jag kommer nog för första gången någonsin att ställa mig i förstadagskö för en Appleprodukt, 829 dollars-modellen på 64 gb med 3G blir min melodi.

• Vikt 680 gram. Tjocklek 13 millimeter på det bredaste stället. Nuff said.

• Twit-gurun Leo Laporte några minuter efter presentationen: You gotta hold it to believe it. Jag skulle nog hävda att Steve Jobs har gjort det igen.

——

Uppdatering: Anders Mildners snabbanalys hos Svenska Dagbladet är klok och sansad.

Som alla andra Apple fan-boys är jag ruskigt peppad inför kvällens keynote. Eller ja, just i dag verkar ju hela medievärlden ha gått Applebananas. Och som någon skrev i New York Times i dag, det mest fascinerande med kvällens special event från Yerba Center i San Francisco är ju faktumet att Apple inte har sagt ett endaste ord om vad det är som komma skall. Och ändå har det redan skrivits spaltmil om händelsen i förväg – ja, till och med faktumet att Barack Obama håller sitt första riktiga state of the union-tal i kväll känns som att det kommit i medialt bakvatten.

Det där fruktföretaget vet vad de gör.

Själv följer jag som alltid keynoten via Engadget. Mycket bilder, snabba och roliga kommentarer samt allmänt välinformerat.

Allt här i världen kretsar ju faktiskt inte kring mig och min roman. I dag gjorde exempelvis Johanna debut som teknikexpert i SVT:s ”Gomorron Sverige”, något hon ska göra på regelbunden basis på tisdagar framöver. Jag är mäkta stolt över henne. Check her out!

Kalasförkyld. Kraftig huvudvärk. Kraftlös.

Kom ju lägligt.

Hörni, jag gick ju och såg Blurdokumentären ”No distance left to run” i måndags, ett agerande som fått mig att gå och nynna på ”Parklife”, ”The end” och ”Beetlebum” hela veckan. I dagarna två visas nu filmen på biografer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Här kan min recension läsas, och här kan trailern beskådas:

Fin film om ni frågar mig.

Och på tal om ”Lost” i det föregående inlägget, kolla in det här väldigt underhållande The Onion-inslaget om hur alla fans av tv-serien kommer att reta gallfeber på sin omgivning under våren. I know I will.

Final Season Of ’Lost’ Promises To Make Fans More Annoying Than Ever