Kategori: Livet och sånt

Oh la la.

När DN:s litteraturredaktör Jonas Thente bestämmer sig för att bryta den halvårslånga bloggdvalan gör han det med besked. Efter att redan tidigare, med utgångspunkt i ombyggnadsplanerna av Slussen, i en tidningskrönika ha totalsågat Kulturelitens Pavlovs hundar-beteende när det gäller att skriva på protestlistor mot förändringar – i princip vilka förändringar som helst – drar han nu i sitt återkomstinlägg åt tumskruvarna så hårt att krasandet hörs ända hit till trakterna av Öfre Östermalm.

Det är väldigt uppfriskande att läsa, även om jag i sak visserligen tycker att de nu aktuella Slussenplanerna känns rätt platta och intetsägande. Men det gör ju å andra sidan all stadsplanering i staden som må ha The capital of Scandinavia som pinsam slogan när det enda mottot den förtjänar efter att S:t Erik-människorna fått säga sitt är Redan lagom är för starkt.

Ja, det blev ju verkligen fest i kommentatorsfältet i går när jag efterlyste förslag på nya wordpressteman till den här bloggen. Ni läsare kastade er livligt in i diskussionen, jag blev tvungen att slå på moderering när känslorna svallade som mest.

Not.

Tur då att det inkom en del goda förslag via Twitter åtminstone. Jag är just nu sugen på att tweaka till Neutica+ en smula – som bland annat fina Spotifybloggen Eightdaysaweek använder – och göra den lite danielaberg.se-fierad.

Vi får se.

Hör ni alla WordPress-lovers där ute! Jag har tänkt att under senvåren försöka hinna med att uppdatera den här sajten till att bli lite mer 2010 än 2006, och behöver ett nytt sjyst tema att bygga på. Det ska inte sticka av allt för mycket från det jag har i dag, jag vill fortfarande att sajten ska ha samma känsla. Förslag? Helst gratisvarianter, men jag kan tänka mig att betala en slant också om det skulle behövas.

Okej, jag kan förstå om ni tycker att unboxingfilmer ofta är lite tråkiga och en smula nördiga. Men ni måste faktiskt kolla på den här filmen ändå. iPad-porr i sin sanna form.

Föräldraskapet skapar tveksamhet. I går efter besök på BVC tänkte vi fira viktuppgången – 3130 gram FTW! – med att gå på fik. Vi promenerade mot Östermalmstorg, ner längs Nybrogatan, stannade till utanför först ett fik, sedan ett till. Kan vi gå in här tror du? Ryck på axlarna, viss tvekan. Jag går in och tittar. Ut igen, kanske, svårt att säga, det finns ju plats tror jag, men…

Mest var det väl jag som tvekade, får erkännas. Jag är dels rädd för att bli en sådan där jag alltid tyckt illa om som barn- och fågelfri. En som kommer in och tar över ett fik, en som personalen bakom disken suckar över när de ser komma in genom dörren, en som med sin barnvagn och sitt barn tar ett ställe i besittning bara genom att existera. Men jag är också rädd för att bli stoppad i dörren, tyvärr vi tar inte emot barnvagnar här, även om stället knappt är halvfullt. Skammen inför de andra gästerna som sitter där inne och tittar med beklämdhet riktad främst mot oss när vi tvingas vända i dörren med vårt handikapp. Barnvagnen. Barnet.

Jag vet, jag har ju själv gjort det.

Så istället tvekar jag utanför, rädd för att våga språnget, går vidare. Vi fortsätter med vår vagn till Sturegallerian, gallerior är ju för tusan byggda för småbarnsföräldrar, det är där de spenderar sina dagar och dricker sina lattar. Första stället verkar perfekt, två barnvagnar i fikets utkant, vi sätter oss, går för att beställa. Tyvärr serverar vi bara dryck i den här delen av baren nu, vill ni äta något får ni sätta er i restaurangen på andra sidan. Vi sneglar ditåt, är det okej med barnvagnar där? och killen bakom disken absolut, nere i hörnet går jättebra och vi går dit, det är vid entrén ut mot Grev Turegatan, det drar och på platsen där barnvagnen och Tage väl är tänkt att stå är draget mer en ständigt pågående vind. Vi går vidare.

Inne i själva gallerian hittar vi till sist ett barnvagnsvänligt och rymligt fik, Le Café. Klientelet består enbart av småbarnsföräldrar, deras telingar och vad som ser ut som ett par modebloggare. Vi sätter oss ner, pustar ut. Tage sover vidare.

Jag tycker det är svårt. Men det ger väl sig, självförtroendet kommer förhoppningsvis ju längre tid jag rattat min barnvagn längs stadens gator.

Tills dess googlar jag järnet efter småbarnsvänliga fik och restauranger och mottager gärna tips över hela stan.

Vi hänger lite, Tage och jag. Han verkar dock en smula sömnig.

Den här dagen har om möjligt varit än mer loj än gårdagen. Förutom en tvåtimmarspromenad i solen med Tage så har jag inte gjort ett endaste lilla minijota, förutom att slänga en soppåse på väg ut. Ja och så har jag ju spelat in och redigerat DJtv nu i kväll då. Men det får ni vänta på till i morgon bitti.

Jösses vilken slödag. Har hittills mäktat med att plocka ur diskmaskinen, fylla den igen, läsa 60 sidor i ”De omänskliga” – finfin och vältajmad present från Jocke i går – bytt en blöja eller två samt sovit i soffan. Nu har jag tankat över de första bilderna från min nya kamera, en Canon 550D som blev en försenad 35-årspresent till mig själv som i går kom till användning när mamma, systrar plus svåger kom på besök, och ska nu äntligen ta tag i redigeringen av ljudboken igen.

Ja, om nu Tage behagar sussa vidare, vill säga.

Johanna: pysen
kanske borde vi gifta oss?
Jag: Ska jag tolka det där som ett frieri?
Johanna: nej jag tror inte det
men det verkar så jävla mkt enklare
Jag: Det vore ju annars väldigt sött och typiskt vårt uppkopplade liv, om du friade till mig via gmail-chatten.
Johanna: ja faktiskt
Jag: Då gör vi det.
Vi kan vara gifta om två helger pysen.

Så där startade det, i gmail-chatten på förmiddagen den 4 mars. Sedan tog livet en oväntad vändning, och vips så var vi gifta bara sju dagar senare, i kapellet på Danderyds sjukhus. Johanna har hela storyn.