Kategori: Livet och sånt

Jag och Morgan (han till vänster i Family guy-klippet längre ner) är ju på ständig jakt efter det ultimata brunchstället. I dag ska vi prova något riktigt exotiskt – Kista galleria! Shit pommes frites – blå linjen, förort – oh the excitement!

Fyllig rapport kommer. Så länge kan ni ju underhålla er med den här lustiga Googlesökningen, som uppenbarligen leder till mig.

Jag är oftast som ett urverk. Före 08.30 varje morgon ligger det ett rysligt intressant blogginlägg ute. Så icke i dag. Jag hade helt enkelt inget att säga. Men jag vill ju ändå att mina nära och kära ska veta att jag mår bra. Så here it is – jag mår finfint, är ren och fin och sitter på jobbet. Jag ska skriva en text om Junior Eurovision Song Contest. High life med andra ord.

Over and out.

Nu har jag suttit i Tele2:s mobilinternet-support tre dagar i följd (på arbetstid dessutom, de behagar inte ha öppet när jag slutat) och kört huvudet rakt in i väggen. Bakgrunden är att min uppkoppling för att surfa på datorn via mobilen helt plötsligt slutat fungera, till synes utan orsak. Ungefär så här har samtalen låtit:

– Jaså, du har en mac … nej jag tror inte att det fungerar då, man måste nog ha pc.
– Nej, det fungerar alldeles utmärkt, det fungerade så sent som förra veckan och det har funkat finfint i flera år, kan du bara säga vilka inloggningsuppgifter jag behöver så att jag kan kolla så att inget lösenord fallit bort ur datorn eller mobilen eller nåt sånt?
– Har du installerat PC Suite-programmen som följde med på skivorna till abonnemanget?
– Nej, jag har som sagt en mac och då brukar man inte behöva installera några program och det funkade tills för några …
– Nej men jag tror inte att det fungerar utan de där programmen. Jag tror inte att det fungerar på mac.
– Kan jag bara få uppgifterna?
– Men jag tror inte att det fungerar om du inte …

Alltså, jag förstår inte hur de på en supportavdelning som ska vara specialiserad på den här typen av frågor kan vara så totalt omedvetna om att det finns människor där ute som inte använder pc. Okej okej, jag vet att macanvändarna bara står för cirka fem procent av den svenska datormarknaden, men ändå. Idioti!

Till deras försvar bör dock sägas att i dag fick jag faktiskt prata med en kille som tog sig tid att leta efter en kollega som faktiskt verkade kunna en del om mac. Men av okänd anledning fick jag inte prata med den här människan, utan han fick bara bekräfta att jo, det fungerar faktiskt att använda en mac. Sedan fick jag prata med yxskaftet igen.

Oh well. Får jag det inte att fungera igen inom tre dagar kastar jag mobilen i Klara sjö.

Som så många andra har även jag tagit mig till biografen och kollat in Casino Royale. Som nörd på basicnivå (jag kan premiäråret på alla filmerna samt skulle nog under vapenhot och med lite betänketid kunna räkna upp samtliga Bondbrudar plus vem som gjorde låten – och jag tycker självklart att I hennes majestäts hemliga tjänst är bästa filmen, kanske i viss konkurrens med Agent 007 ser rött) är en Bondfilm en återkommande njutning jag inte skulle byta mot mycket annat på vita duken.

Det har skrivits spaltmil om filmen i såväl blogg- som traditionell medieväg, så jag ska inte ta upp alltför mycket av er tid. Men en sak som ingen direkt tagit upp som åtminstone jag häpnade över var att de haft grodor som koreografer till actionscenerna. Alltså, har ni någonsin sett någon studsa så mycket i en actionfilm utanför Hongkong? I jaktscenen på bygget i början, när Bond jagar en bombman i en av de svettigaste scenerna någonsin? När de hoppar zickzack från våning till våning neråt i det halvfärdiga höghuset och sedan dyker genom hål i golv och tar bisarra skutt över bord? Gaddamn, that Daniel Craig sure has some awesome frog skills! Det såg ut som att de tränade inför en audition som Toad i X-men.

Men på det stora hela en väldigt bra Bondfilm, väl värd spaltkilometrarna. Visserligen 20 minuter för lång och synnerligen lättuträknad i sluttwisten med tanke på att det stått i varenda Bondrelaterad artikel det senaste halvåret att vi äntligen skulle få veta varför Bond är en manschauvinist som inte vågar lita på kvinnor, men ändå – åh vad trevligt jag hade.

UPPDATERING FREDAG: Ser via Emma att det ystra studsandet i filmens början helt enkelt bara visar att Bond hänger med i tiden och ägnar sig åt parkour. Yeah yeah, jag tycker ändå det mest såg ut som grodskutt.

Jag har ingen aning, men jag skulle hänvisa Googlebesökaren som hamnade hos mig efter att ha gjort den sökningen att kolla här istället.

För övrigt har jag nog tänkt julpynta min lägenhet lite i år. Är jag vuxen nu?

Åh det finns så mycket lustiga saker man kan ägna sig åt när man är lite uttråkad och egentligen borde skriva men istället gör något annat eftersom det verkar så mycket mer underhållande. Via Populärkulturjunkien hittade jag i går sajten Myheritage, där man laddar upp en bild på sig själv, som sedan på något mer eller mindre avancerat sätt läses av och jämförs med en bildbank av mer eller mindre kända personer och därefter på ett procentuellt sätt presenterar vem man är mer eller mindre lik. Ja, ni fattar mer eller mindre grejen.

Sagt och gjort, jag laddade upp bilden ni ser längst upp till höger, och väntade med spänning på resultaten. Och vad ska man säga – vilken samling! En amerikansk folksångare, en Tolkienfigur, en socialistisk president och hans amerikanske kollega (som helt plötsligt fått något mer gemensamt än att de hatar varandra!) samt ytterligare en amerikansk sångare/skådis. Vilket gäng!

Och om någon undrar, så jo, jag skrev faktiskt lite i går också, nästan två sidor. Eller ja, klippte och klistrade och putsade ett par sidor i alla fall. Nästan samma sak.

Såg En obekväm sanning i går. En finare reklamfilm för Apple har jag aldrig sett. Det var den vackraste Keynote-presentation jag någonsin skådat (glöm allt ni läst om att Al Gore åker världen runt och visar upp sina domedagsprofetior om världsklimatet med hjälp av en Powerpoint-presentation, sånt där kan man inte göra med det programmet ens om man trickfilmar). Shit, det är den där typen av exponering man knappt kan drömma om som företag. Fast å andra sidan, Gore sitter ju i Apples styrelse, det hade väl klassats som högförräderi om han travat runt med en Dell under armen.

Okej, nog med Applesnack – i vilket fall som helst var det en väldigt bra film. Fjärran från up in your face-attityden ämnet skulle behandlats med om … tja, Michael Moore hållit i taktpinnen, var det istället en rätt stillsam men ack så otäck beskrivning av hur världen bokstavligen talat är på väg ner i ett översvämmat dike. Och eftersom jag inte alls hyser samma tilltro som Gore ändå verkar göra om att USA ska lyckas inse problemet i tid och få ordning på rodret innan vi alla tippar över kanten, så kan vi säga så här – jag är glad att jag bor på en av Norrmalms högsta punkter. För neråt city lär det bli rätt blött om fötterna när Grönland rinner ner i Atlanten om några år. Fast just ja, det skulle ju få Golfströmmen att stanna och vi får i vilket fall som helst en ny istid i hela norra Europa inom tio år.

Aldrig får man vara glad.

Jag har ingen aning om hur boken är, men jag tycker att finlandssvenska Malin Kiveläs roman Du eller aldrig, som recenseras i Svenska Dagbladet i dag, har en helt briljant titel. Fyndig, vacker och dubbelbottnad. Åh, jag vill också komma på något sånt.

Varken Adlibris eller Bokus verkar tråkigt nog ha boken ifråga. Däremot så finns hennes debut Australien är också en ö hos båda två för 15 kronor i inbundet format. Snacka om rea.

UPPDATERING TISDAG: Det krävdes visst inte mer än att jag skulle skriva om avsaknaden av boken i lagret så bestämde sig åtminstone Adlibris för att ändra det. Nu finns Du eller aldrig hos dem. Good.

Ja jag säger då det. Jag undrar om Uppsalas stackars Friskis & Svettis-förening räknat med att de inom loppet av tre sömniga dagar i slutet av november skulle utmålas först som rigida sexmotståndare och därefter som dopningsnäste.

Och jag som numera är en Friskis & Svettis-människa. Borde jag ta avstånd på något sätt? Och i sånt fall från vad – sex, dopning eller Uppsala?

Har ni hört hur det glunkas på stan om att filmtidningen Sight & Sound hakat på den nya tyska filmvågen? Och har ni hört snacket om att fem svenska dokumentärfilmer ska visas vid filmfestivalen i Amsterdam, och att Quentin Tarantino ska göra en cameo i en sushivästernfilm? Inte? Konstigt.

Jo, jag är lite sur och tvär i dag på DN. Eller rättare sagt på deras fredagsvinjett Nästan alla talar om…, där de samlar filmrelaterade nyheter som de uppenbarligen tyckt varit för marginella för att ta upp på normal nyhetsplats. Jag vet inte varför, men jag stör mig alltid otroligt mycket på den där ansamlingen kortnotiser de lägger i botten på filmuppslaget. Inte på innehåller i sig, men det är något med frasen nästan alla talar om… som gör mig upprörd, agitatorisk, rasande, galen! Jag kan inte sätta fingret på det. Men det triggar mig, får mitt blod att rusa, gör mig snurrig i huvudet, fullständigt konfys och får mig att tappa aptiten. Det förstör hela helgen. Fyra små ord och några illmenande punkter. Det är allt som behövs. Jag är kaputt.

För övrigt ska jag på ett födelsedagskalas i kväll där man förväntas ge en present i form av något man gjort själv. Min roman har hon redan, så vad göra? Rita en teckning?

Såg Day night day night i går kväll på filmfestivalen, om en amerikansk, kvinnlig självmordsbombares sista två dygn i livet (?) innan hon ska explodera i trängseln på Times Square på Manhattan. En rätt stark film, även om den hade sina brister. Luisa Williams i huvudrollen var smått fenomenal tyckte jag, och olustkänslan inför vad som komma skulle (?) växte stadigt hela tiden. Det långsamma tempot, den otroligt inträngande kameran som följde alla hennes små rutiner, allt som hon gjorde för sista gången (?), hennes skräckslagenhet inför bomben, smällen, döden, dödandet. Väldigt skickligt gjort.

Men det brast i motivet. Ju längre filmen pågick desto mer svårförståeligt blev det varför hon ville bli självmordsbombare. Hon verkade inte särskilt religiös, inte särskilt olycklig, hade inga uppvisbara men från en traumatisk uppväxt och interagerade med vad som verkade uppriktig vänlighet mot de medmänniskor hon snart ämnade spränga i korsningen av sjunde avenyn och Broadway. Hon verkade visserligen rätt ensam men inte mer inbunden än många andra – nej, varför hon skulle välja att spränga sig själv och andra i luften kändes helt enkelt inte trovärdigt.

Egotrippad som jag är kunde jag heller inte tyvärr hålla mig från att se paralleller till min egen roman. Under filmens sista halvtimme, när hon (namnlös) vandrar runt kring Times Square med en ryggsäck fullastad med sprängmedel på ryggen, såg jag hela tiden framför mig att en kille skulle komma fram och i sista stund rädda henne från det oundvikliga, slita henne undan döden, dra loss avtryckaren ur hennes hand och trots högljudda och vilda protester dra henne därifrån, in på en bakgata där hon kunde få kräkas upp allt det socker hon trycker i sig filmen igenom, efter att ha druckit flera liter kolsyrat vatten ur stora petflaskor som han köpt åt henne på en kvartersbutik. Never mind att filmen hade blivit helt obegriplig. I min dröm blev det så.

Trivia: Genom filmen försöker den namnlösa huvudpersonen hela tiden dämpa sin ångest inför vad hon ska göra genom att trycka i sig socker i olika former. Hon rusar vid ett tillfälle in i en godisbutik och fingrar på en av lådorna där inne – som innehåller smågodiset Swedish fish. Huh? Är det en delikatess som jag månne har missat?

Inte direkt någon lattjolajbandag på jobbet i dag. Mest notisskrivande av den här arten och gäspande efter gryningens traktorsviter. Vilket genast får mig att minnas att jag glömt köpa öronproppar. Noo… Fasiken.

Oh well, det börjar bli dags att packa ihop sig. Ska gå med en kompis på Day night day night på filmfestivalen.