Kategori: Livet och sånt

Jag drömde om musik. I går hade jag en Mauro Scocco-dag, kanske var det därför jag kände mig så människoless framåt kvällen och idiotförklarade större delen av släktet. Inte för att den gode Mauro så vitt jag vet har något emot människan som tingest, men han är ju inte direkt muntergöken personifierad, och jag kanske överdoserade på ballader om ensamhet i moll, vad vet jag.

Men jag drömde om musik och när jag gör det så vill jag ändå vara glad. Jag tänker dessutom gärna bakåt, min hjärna går åt fel håll, in i det förflutna när den borde söka det som ligger framåt eller varför inte det som är här och nu. Åh, varför verkar jag aldrig vara nöjd med här och nu?

Jag minns inte riktigt vad det var jag drömde om musik. Men Morgan pratade om Maia Hirasawa när vi telefonerade i går. Se där, ett ord från det förflutna, ursäkta mig, jag ska gå och telefonera, så sött. Morgan pratade om Maia och konserten på Södra Teatern i morgon som han ska gå på, se där, en som kan se framåt istället för bakåt, själv började jag istället tänka på videon till hennes förtjusande ”And I found this boy”, ja en video som jag sett i det förflutna så klart.

Åh, inte ens en romantisk cyniker som jag kan tvivla på mänskligheten när jag tittar på något så förtjusande. Ja, det blir Maia och jag under promenaden söderut i dag och då är jag övertygad om att hela Drottninggatan dansar och ler.

Svenska Dagbladet drämmer till med ett rejält bloggpaket på sin sajt i dag med anledning av Linda Skugges bloggavsteg i helgen, och Expressen drar sitt strå till stacken och genast är bloggdebatten igång igen och det är lika bra att jag luftar mig i frågan också.

Jag kan mycket väl förstå att en del bloggare, och journalister för den delen – det är ju inte bara bloggar som man kan kommentera i – tycker att det är förjävligt att de tvingas ta så jäkla mycket låg skit på nätet, men problemet är enligt mitt sätt att se det egentligen större – bloggen har öppnat kranen för människans ärliga låghet.

Problemet som de illasinnade anonyma kommentarerna visar upp är ju att mänskligheten till stora delar i grund och botten är dum i huvudet. För jag är ledsen, jag tänker inte skriva ”till vissa delar”, för jag tror inte att det är några särskilt extrema människor som skriver de här jävla dumheterna, jag tror det är rätt vanliga idioter, som i sin alldagliga bitterhet över att de inte blev särskilt framgångsrika, lyckade eller bara för att de har en allmänt dålig dag visar upp sidor av människan som tidigare varit svår att släppa fram i ljuset, eftersom det så enkelt avslöjades. Nu, med ”anonymiteten” som skydd, kan de öppet skylta med rasistiska, homofoba och kvinnofientliga åsikter utan att blinka. Det går att inbilla sig att folk i grunden är snälla, men det är de inte. Folk är idioter när ingen tittar på. Vi pratar alla någon gång elakt om människor då vi tror att vi kan göra det utan att bli påkomna. Vi skvallrar. Vi pratar skit. Och när risken för att åka fast bedöms till noll blir så klart orden som kommer ur munnen eller fingrarna etter värre.

Och tyvärr görs det ju utan större risk. Att det mesta på nätet går att spåra genom ett gratiskonto hos Statcounter eller Google Analytics eller något liknande fattar inte de flesta, och en del av dem som fattar struntar nog ändå i det, de vet att majoriteten av dem som utsätts för hatet inte orkar bry sig tillräckligt mycket för att anmäla, att de istället rensar i tysthet och gråter i ensamhet då de tror att hatet är riktat personligen mot dem. Men det är det ju inte. De har bara råkat hamna i vägen för människans grundläggande uselhet.

Puh. Det där var ju inte så glatt skrivet.

Nej, det blev tyvärr inte iPet, aka Peter Fröberg Idling, som vann DN:s kulturpris, det blev istället klarinettisten Martin Fröst. Säkerligen en värdig mottagare, men jag tycker så klart att min käre vän borde ha fått det. Men men, ”Pol Pots leende” kommer åtminstone i pocket på torsdag, så spring och köp den i alla fall!

Klarinett. Bah!

Det här struntar säkert nittiosju procent av er högaktningsfullt i och tabellen haltar visserligen och bara en knapp fjärdedel av säsongen har avverkats och det roliga lär vara över framåt niotiden i kväll när resten av matcherna spelats, men ändå, fasiken vad glad en gästrikebo i exil blir av att kolla på den allsvenska fotbollstabellen just i detta nu.

Jag tror jag har fått solsting. En Kompottbrunch förvandlades till en tretimmarsutflykt i Hagaparken med Morgan och Josefine (hennes kalufs syns nästan ovanför Morgans ena hand) och solen satte sig i mitt huvud, eller om det är gårdagens alkohol tillsammans med förmiddagens långväga blogginlägg som spökade, jag vet inte, huvudet står i alla fall still och armarna är tunga och jag tittar på lappen på mitt skrivbord där jag skrev ner en tänkt romankonversation när jag kom hem i natt och jag förstår inte. Den var briljant då, ett episkt meningsutbyte mellan två älskande som inte vågar ta språnget men i dag är den mest oläslig, min handstil har verkligen blivit gräslig med åren, kanske borde jag börja skriva för hand istället, kanske skulle träning hjälpa. Får väl tyda och lägga in i tankedokumentet vad det lider, när armarna och hjärnan återfått kraften. Om du inte stoppar mig tänker jag kyssa dig nu står det överst, knappast genialiskt men nåväl, en början som fungerar och lyckas jag bara tolka fortsättningen kanske resten är historia.

Bara för att den lätta berusning jag känner just nu (efter finfin middag och ett kalas) inte ska spela mig ett minnesspratt när jag vaknar i morgon, så påminner jag redan nu mig själv att under morgondagen, eller ja, tekniskt sett senare i dag, ska jag att skriva en anekdot om en underlighet om mig som iPet har grämt sig över sedan snart två månader att han inte kom på om mig när det begav sig.

Eller ja, han har grämt sig i en vecka i alla fall, det torde vara nära nog.

Jag tänker inte avslöja detaljerna redan nu men det handlar om kärlek och patetik på hög nivå. Tune in runt lunchtid.

Större delen av sista Sex-numret ligger oläst, senaste Bon likaså, veckans Time, Fokus, senaste numret av Rodeo och Macworld (svenska och brittiska), dagens DN och SvD och alldeles nyss damp Vi i Vasastan ner innanför dörren. För att inte tala om att jag inte läst ut vare sig ”Persepolis” (vars lånetid jag nog gravt övertrasserat tyvärr), ”Berlin: stad av sten” eller ”Jpod” som ligger på mitt nattduksbord mer eller mindre halvlästa. När i helvete ska man hinna göra det där som kallas att leva!?

Det är mycket Mircea Cartarescu i bokblogg- och kultursidesvärlden nu. Bara för att visa att vi minsann också är med på tåget så länkar jag till vår artikel om den svåre rumänen. Själv tvingas jag erkänna att jag aldrig läst en rad karln skrivit, men jag korrläste åtminstone intervjun tidigare i dag. Alltid något.

Det gäller att hålla ordning på sina superhjältar. Utgår ifrån att SvD nog rättar till ingången på puffen på sin kulturetta rätt snart. Men som tur är tog jag en skärmdump så att fadäsen kan sparas i evigheters evighet. Själv korrläste jag i dag rubriken Latink Kings finns inte mer utan att höja på ögonbrynet ens en tiondel, men det är en helt annan sak.

För övrigt är jag, superhjältejunkie som jag är, väldigt peppad inför helgens ”Spiderman 3”-besök.

När vi klev av tunnelbanetåget vid Medborgarplatsen hade mer än hälften av de avstigna de gulgröna blanketterna i ena näven. I rulltrappan upp mot Folkungagatan möttes ett kompisgäng, en kille på väg ner kramade en tjej på väg åt vårt håll, han var lätt triumfant och nöjd över sin prestation, hon hade något mer jagat i blicken och deras vägar skiljdes snabbt. Hon var liksom oss tvingad att följa skocken, han hade redan gjort sitt.

På Götgatan hade Skatteverket för första gången gjort slag i saken, Skatteskrapan är numera Studentskrapan och aldrig mer lär vi kunna droppa våra deklarationer där. Lämmeltåget av bilar tvingades svänga höger istället, ner i de delar av Södermalm man aldrig besöker om man inte har ett specifikt ärende och jag undrade hur det kommer sig att jag aldrig känt någon som bor i Södra stationsområdet trots att det bara är bostäder där, en sovstad mitt i staden.

Människor joggade förbi oss, en tjej hoppade ur en röd Volvo från karavanen på vår vänstra sida som likt ett ödsligt godståg om natten sakta slingrade sig mot sitt mål på sin snitslade bana. Hon satte fart mot målet, Morgan skrattade lätt, det var länge sedan jag hade så här roligt sa han, och jag kunde inte mer än hålla med, små grodorna små grodorna är lustiga att se och vi var två av de som likt alla andra gick på led framåt till varje pris. När vi genade över korsningen vid Magnus Ladulåsgatan tätnade folkhopen, framåt, inget kan stoppa oss nu och längre fram hörs någon ropa Nu stänger vi igen lådorna! och en oro uppstår i luften, en osäkerhet som kräver ett sneglande på mobiltelefonernas klockor, men de borde inte ha stängt än, det var nog bara någon som var rolig och jo, folk stoppar fortfarande ner sina självdeklarationer, bilagor, yrkanden och framtida avslag för glatta livet. När klockan är 23.59 gör jag detsamma. Symboliken i klockslaget känns nästan fånig, för perfekt för att vara sann, men Morgan kollar sin klocka också och det stämmer verkligen, vi har lurat den teoretiska förseningsavgiftsdöden med mindre än en minut tillgodo.

När vi går upp mot Medborgarplatsen för att köpa en korv av Pölsemannen för att fira fortsätter människo- och biltåget i outsinlig ström. De springer, joggar eller försöker promenera avslappnat med stressade steg som avslöjar dem. De håller nog lådan öppen ett tag till. Men vi hann faktiskt på riktigt.

Alltså, jag trodde att det här med årets deklaration var en slam dunk. Jag trodde den nästan var klar. Jag trodde jag skulle föra in några siffror här och där, och därefter kunna skratta hela vägen ner till inlämningslådan vid Stadshuset. Men nej, det skulle jag visst inte. Drog just ut en kopia av SKV 299 utgåva 12, Skatteregler för delägare i handelsbolag – med deklarationshänvisningar, och det här är fasiken i mig ingen promenad i parken. Urk.

Eller överdriver jag nu? Ska jag inte låta mig luras av det skattetekniska mumbojumbolingot? Jag har ju rott min enskilda firma i land med bravur de senaste åren, bokfört som en gud, gjort avdrag som hade jag aldrig pysslat med annat. Det kanske inte finns någon orsak att vara rädd för handelsbolagsbroschyren heller?

Men den ser så … otäck ut.

Det ligger en lätt men omisskänlig doft av sopor över tillvaron. Jag anar att det är påsen under diskbänken som innehåller något otrevligt, men sopnedkastsbesök innebär kläder, och det känns som ett övermaga initiativ just nu. Och kanske är lukten väl synkad med mig själv, jag känner mig … tja, lite sopig i dag antar jag.

Annars är något som är bra med Valborgsfirande att man dricker alkohol redan på dagtid och således – om man har vett att sluta i tid – inträder bakfyllan redan framåt kvällen och dagen därpå blir rätt odramatisk. Och jo, jag hade vett att sluta i tid, jag var åter i Stockholm och vuxenlivet redan vid halv tio och avslutade kvällen i min egen soffa framför ett lättsmält ”Grey’s anatomy”-avsnitt innan jag stupade i säng.

Drabbades av en viss noja i går. Till lunchen med mina Uppsalakompisar, som jag träffar rätt sällan eftersom jag inte åker upp så ofta längre, dök inte bara bekanta ansikten upp utan även en sällan skådad ström av bebisar. Alla, well med något undantag, hade skaffat barn och det samtidigt och det fick mina mumlande svar på deras frågor om hur det var med mig – som jag likt en nickedocka återupprepar varje år där innebörden är densamma och orden nästan likaså – att kännas patetiska eftersom ingenting förändrats, ingenting har hänt, ingenting känns ens som att det har potential att ändras. Jag kände mig som ett tomt skal och jag skämdes för att jag inte har lyckats på det område där de triumferar.

Men så drack vi öl och snaps och när klockan slog tre gick vi som fortfarande ville känna ungdomens vindar i ansiktet ner till galoppen på Kalmar och vi drack sunkskumpa med ynglingarna och vi kramade gamla vänner som likt jag själv återvänder till brottsplatsen år efter år och vi lär väl ses där även nästa Valborg om nationshuset står kvar. Det fick tankarna om livets föränderlighet och raka linje som man antas följa att suddas ut. Åtminstone tills i dag.

Nej, nu ska jag sluta älta tillvaron, ta tag i den där soppåsen och åka och fika på Söder med Jennie, ja alltså hon som jag nämnde i gårdagens Valborgsinlägg från 1996 men som sedan länge lämnat Uppsala bakom sig.

Därefter ska jag fundera på boken, vilken den nu är.