Kategori: Litteraturvärlden

Tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek stoppas för gott. Därmed har de som vill att Stockholm ska vara ett oföränderligt museum vunnit ännu en seger. Visserligen tyckte jag inte att vinnarförslaget från 2007 kallat Delphinium var någon superhöjdare, men som jag nyss skrev i en kommentar hos Bokhora – jag kan ändå inte låta bli att se det här ur ljuset att 95 procent av alla byggnadsprojekt i Stockholm stoppas, stympas eller dras i tjugoårig långbänk av en högljudd äldre generation som vill att allting ska förbli som det alltid har varit, samtidigt som de börjar tala i tungor om Klararivningarna.

Och det är jag ofantligt trött på.

Fast visst – läggs alla de här pengarna på att verkligen utveckla de befintliga biblioteken i Stockholm samt öppnar för andra bibliotekssatsningar, då är jag väl i just det här specifika nimby-fallet någorlunda nöjd.

Men ändå. Bah.

——

Tidigare inlägg från min penna om Stockholms stadsbibliotek:

DJtv 21: Vi påskrisar biblioteken
Stockholm förtjänar ett riktigt bibliotek
Låna böcker? Äh, gå hem och lägg dig istället.

——

Uppdatering: Ah, Svenska Dagbladet fortsätter att vara neutrala och sakliga i sin rapportering när det gäller att skriva om stadsplanering, ny- och ombyggnader i Stockholm. Efter haveriet med överdäckningsartikeln häromveckan skriver de nu på nyhetsplats att Gunnar Asplunds biblioteksbyggnad utstrålar ett upphöjt lugn. Underförstått – det vore en styggelse att störa byggnaden.

Seriöst, kan man inte åtminstone ge lite sken av att försöka hålla sig på mittlinjen?

De är ju för söta i Svensk Bokhandel. I nya numret har de klippt in mitt inlägg där jag liknade Bokmässan vid Melodifestivalen och gjort en notis av det.

Det enda som gnager i mig en smula är att jag endast tituleras TT-journalist. Tidigare när jag figurerat i deras spalter har jag kallats såväl författare, bloggare samt journalist i lite olika utsträckning. Visst, i det här sammanhanget är jag först och främst journalist, eftersom inlägget jämför de två företeelserna ur en ditresande journalists perspektiv. Men ändå.

It would seem I have lost my författarmojo. Får se till att den där jäkla romanen kommer ut snart.

Det grämer mig en smula att vi inte pratade om Herta Müller i veckans DJtv, utan att jag endast kom på att nämna henne som potentiell Nobelprisvinnare i efterhand.

Men nåja, det går ju faktiskt inte att tävla i litteratur. Eller musik. Eller hur det nu var.

Hur som helst, jag har skyfflat ut text efter text efter text efter text om den svårfångade tyskrumänskan under eftermiddagen. Nej, jag har inte skrivit alla fyra själv. Men två. Typ.

Känner mig en smula tom nu. Och nej, jag har inte läst något av Müller, däremot finns böcker av henne i vår ägo eftersom Johanna har gjort det. Nära nog.

Och på tal om henne ska jag snart gå och fira utgivningen av bokhorornas ”Album” inom kort.

Det är en sak jag undrar över.

I den alltmer högljudda och polemiserade debatten om Böcker kontra Litteratur säger ofta de som anser sig strida för Litteraturen att de inte kan acceptera att boken i dag har omvandlats till en fetischerad accessoar, och att de får utslag av att läsandet gjorts till en livsstil. De påpekar indignerat att Litteratur inte är ämnat att framkalla njutning och det numera hatade ordet läsglädje, Litteraturens syfte är att skapa motstånd, streta, larma och göra sig obekväm.

Men har ni tänkt på hur samma del av kulturklicken reagerar när läsplattor och något så harmlöst som pocketböcker kommer på tal? Hur de med darr på rösten börjar tala om värdet av att sitta i en bekväm fåtölj med ett vackert, smakfullt och trådbundet halvfranskt band i sitt knä? Hur de hävdar att tjockleken på papperet och den lukt det avger när man vänder blad nästan på egen hand kan avgöra den inneboende kvaliteten hos en text? Hur en Bok då helt naturligt ses som en fetisch av gudars nåde?

Och jag undrar. Varför ses det som ack så förskräckligt att Boken behandlas som en åtråvärd tingest av människor som förordar läsglädje, när de som säger sig kämpa för Litteraturen tillåts placera Böcker på piedestal?

Det pågår vadslagning i min närhet om vem som ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har dock hedersamt valt att avstå från medverkan, jag har nämligen fått starka indikationer om åt vilket håll vindarna blåser i år.

Riktningen? Well, låt mig ödmjukt säga så här: Enligt mitt statistikprogram har någon sittande på Svenska Akademien besökt min blogg och klickat sig runt såväl måndag, tisdag som onsdag.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än det uppenbara.

I veckans DJtv spekulerar vi om Nobelpriset i litteratur. Ett namn jag glömde nämna i vår genomgång som min kollega Erika trott på i flera år är Herta Müller. Nu har oddsen på rumänskan sjunkit drastiskt på Ladbrokes, och på Twitter går ryktet.

Ny läckagediskussion på torsdag eftermiddag efter tillkännagivandet månne, eller bara ett helt vanligt febrigt rykte utan bäring?

Missa för all del inte DN:s artikel om Bokhoras ”Album” i dag, även om den mest handlar om det där vanliga – de tycker bara att böcker är en accessoarer, de gör läsandet till en livsstil och yadayadayada. Visserligen är det väl bara skribenten själv och Åsa Linderborg som driver den tesen (samt insinuerar att tesen – om den stämmer – är något negativt), men Rakel Chukris och Ulrika Knutsons mer positiva åsikter i frågan, de får hamna i slutet, dit inte så många orkar läsa.

Det Rakel Chukri pekar på, att DN:s och SvD:s bokhelgsatsningar är dagstidningarnas svar på Bokhora, är egentligen artikelns mest intressanta del. Att DN:s kulturdel på lördagar numera döpts om till Boklördag är en direkt följd av att Bokhora blivit så framgångsrikt på nätet. Inte heller skulle tidskriften Vi Läser finnas om det inte vore för Bokhora. Och detta faktum, att fem kvinnor som inte enligt klassisk modell anses vara experter på Litteratur fått ett sådant inflytande över hur man behandlar den här kultursfären i media, irriterar somliga så till den grad att det på sina håll är parodiskt. Förskjutningen från att tala om litteratur till att prata om böcker och läsning ses som ett sådant hot att somligas fördämningar brister helt.

Det är både fascinerande och skrämmande på en och samma gång.

Och ja, det är viktigt att poängtera att jag är sambo med en av bokhororna. Men det förändrar inte min åsikt i frågan ett endaste dugg.

——

Uppdatering lördag kväll: Lisa Förare-Winbladh skriver långt och bra i samma ämne.

Man åker på onsdagen, spenderar fyra nätter på hotell, äter dåligt, sover illa, dricker lite för ofta och har hela dagarna och kvällarna människor omkring sig som desperat försöker få fram sitt budskap, hur trivialt eller udda det än må vara eller låta. Sedan åker man hem på söndagen, fylld av återfunnen kärlek till Stockholm.

Bokmässan och Melodifestivalen. Två sidor av ungefär samma mynt.

En sak finner jag lite intressant. I veckan skrev vi en kortare artikel om att Gävle Stadsbiblioteks chef Conny Persson i P4 Gävleborg påstått att förre SAF-direktören Curt-Steffan Giesecke är mannen bakom deckarpseudonymen Bo Balderson. Uppgiften fick inget större fäste i riksmedierna i övrigt, någon kort notis, ett ryckcitat där Giesecke på sedvanligt manér nekade, kontentan verkade vara att det där tar vi med en nypa salt, inget att ägna tankemöda åt, en lokal regnskur.

I Arbetarbladet däremot, har ämnet nu i flera dagar behandlats som att fallet är löst, case closed, punkt slut. Först Gävle avslöjade Bo Balderson, därefter i en krönika igen i går, Conny Persson i händelsernas centrum på bokmässan, känd som Mannen som avslöjade Bo Balderson. Mystiskt.

Jag säger inte att Arbetarbladet har fel. Men det är en ovanlig tvärsäkerhet, som inte riktigt känns som att den har bäring i vad som har framkommit.

Nåväl.

Kanske är det inte svårare än att Svenska Dagbladet, som alltid brukar vara Baldersonpigga och i somras i flera dagar i rad puffade för att de skulle AVSLÖJA Balderson och sedan bara lanserade en ny rätt vag teori, känner sig tvungna att ligga lite lågt den här gången.

Det finns så mycket jag vill skriva om här från bokmässan. Så många tankar och intressanta samtal om framtid, dåtid och dödtid.

Men så slutar det ändå bara med att jag känner tidsnöd och publicerar en mingelbild istället.