Kategori: Litteraturvärlden

I dag dricker jag kaffe ur ”Bonjour tristesse”-muggen.

Det blåser snålt på toppen av Drottninggatan just nu. Det gör det visserligen ofta eftersom gatan är så lång och rak och vinden har möjlighet att ta sats, men nu verkar det värre än vanligt. Richard Herold skriver i Atlasbloggen om hårda sparkrav för Atlas, som jag ser som ett av de finaste förlag vi har. Varsel, arbetstidsförkortning, neddragningar i den kommande utgivningen, tandagnissel och bu.

Synd är det, sannerligen.

——

Ja, och om det var otydligt så ligger alltså Arenagruppens kontor uppe vid krönet av Drottninggatan, jämte Strindberghuset.

Det ringde en kvinna från Svenska Dagbladets webbredaktion vid lunchtid. Hon undrade varifrån vi hämtade uppgifterna till boktoppen som vi hade publicerat någon timme tidigare, och lade därefter till vi tänkte göra lite mer med den. Orsaken till hennes samtal var att vi slarvat lite – längst ner brukar alltid en källhänvisning till Svensk Bokhandel finnas – men den här månaden hade den fallit bort.

Hur som helst, nu gick vi in och kikade vad lite mer kunde tänkas betyda. Och kolla vilket fint initiativ, SvD agerar webbklokt och publicerar topplistan med länkar till recensioner de gjort av böckerna på listan.

Föredömligt, och väldigt konsumentupplysningsvänligt.

——

Uppdatering: Fast lite av ett hafsverk samtidigt, ser jag när jag kollar närmare. Flera titlar som de har recenserat saknar länk.

Nåja. Bra initiativ i alla fall.

Jag tillhör dem som lite i smyg hoppats att det skulle finnas en del fel i den svenska översättningen av Dan Browns ”Den förlorade symbolen”, eftersom jag tyckte att det luktade rätt mycket krämardesperation över beslutet att låta sju översättare jobba med boken inför Sverigelanseringen, allt för att den skulle kunna ges ut så snabbt som möjligt och sälja maximalt i den stundande julhandeln.

Men så läste jag den väldigt långa text om Albert Bonniers förlags arbete med Brownboken som Svensk Bokhandel publicerat i dag, och skämdes en smula. För det visar sig, åtminstone enligt artikeln, att det snarare är Dan Browns amerikanska förlag samt agent som är att skylla. Bakom deras beslut att vägra ge utländska förlag tillgång till texten innan den ges ut på engelska ligger inte bara den vanliga trötta rädslan för piratkopiering, utan också en medvetenhet om att de kan sälja miljontals fler exemplar av sitt engelskspråkiga original via lukrativ export om de sinkar de utländska förlagens arbete. De vill alltså både tjäna pengar på att sälja rättigheterna till förlag i andra länder, men samtidigt också sälja boken själva på dessa marknader.

I en digital värld som går allt mer mot global simultanutgivning känns den amerikanska bokbranschens försök att tvärtom öka det här tidsspannet som väldigt underlig.

Fast samtidigt sorgligt logisk ur ett krasst kommersiellt synsätt.

——

Vad jag tyckte om ”Den förlorade symbolen”? Tja, Litteratur är det ju knappast, men om vi säger så här – har Dan Brown på fötterna med de saker han skriver om den noetiska spjutspetsforskningen och hur den vetenskapligt börjar närma sig urgammal mysticistisk mumbojumbo – ja, då är det en rätt cool värld vi är på väg in i.

Vafalls.

Vi lyckades bara pricka in två av sex rätt i vår tippning förra måndagen.

Nåväl, jag tröstar mig med att ett par av namnen var hyfsat oväntade. En längre analys om varför Augustjuryn tänkte så knasigt kommer i morgondagens avsnitt av DJtv. Tills dess kan ni läsa min snabbtext om årets Augustnomineringar här.

Nej, eftersom nomineringarna till Augustpriset tillkännages vid lunchtid i dag, tänkte vi avvakta med veckans DJtv-avsnitt till i morgon, och jämföra vårt facit från förra veckan med juryns officiella urval och diskutera kring det.

Istället skulle jag vilja att ni riktade era blickar mot den text som Kevin Frato skrev i går kväll på Debutantbloggen, om hur det går till i Akademibokhandelns nya ”konceptbutiker” när man frågar i kassan efter en bok som inte finns på hyllorna.

Om det är så här Akademibokhandeln tänkt möta den allt hårdare konkurrensen från nätbokhandlare och andra nymodigheter säger jag bara – lycka till.

För snart ett år sedan diskuterade vi för övrigt Akademibokhandelns vd Ulf Lindstrands besked om koncernens nya giv i ett av de första DJtv-avsnitten. Och här har vi gjort ett klipp där vi snabbrecenserar den ombyggda Akademibokhandelsbutiken på Odenplan.

Tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek stoppas för gott. Därmed har de som vill att Stockholm ska vara ett oföränderligt museum vunnit ännu en seger. Visserligen tyckte jag inte att vinnarförslaget från 2007 kallat Delphinium var någon superhöjdare, men som jag nyss skrev i en kommentar hos Bokhora – jag kan ändå inte låta bli att se det här ur ljuset att 95 procent av alla byggnadsprojekt i Stockholm stoppas, stympas eller dras i tjugoårig långbänk av en högljudd äldre generation som vill att allting ska förbli som det alltid har varit, samtidigt som de börjar tala i tungor om Klararivningarna.

Och det är jag ofantligt trött på.

Fast visst – läggs alla de här pengarna på att verkligen utveckla de befintliga biblioteken i Stockholm samt öppnar för andra bibliotekssatsningar, då är jag väl i just det här specifika nimby-fallet någorlunda nöjd.

Men ändå. Bah.

——

Tidigare inlägg från min penna om Stockholms stadsbibliotek:

DJtv 21: Vi påskrisar biblioteken
Stockholm förtjänar ett riktigt bibliotek
Låna böcker? Äh, gå hem och lägg dig istället.

——

Uppdatering: Ah, Svenska Dagbladet fortsätter att vara neutrala och sakliga i sin rapportering när det gäller att skriva om stadsplanering, ny- och ombyggnader i Stockholm. Efter haveriet med överdäckningsartikeln häromveckan skriver de nu på nyhetsplats att Gunnar Asplunds biblioteksbyggnad utstrålar ett upphöjt lugn. Underförstått – det vore en styggelse att störa byggnaden.

Seriöst, kan man inte åtminstone ge lite sken av att försöka hålla sig på mittlinjen?

De är ju för söta i Svensk Bokhandel. I nya numret har de klippt in mitt inlägg där jag liknade Bokmässan vid Melodifestivalen och gjort en notis av det.

Det enda som gnager i mig en smula är att jag endast tituleras TT-journalist. Tidigare när jag figurerat i deras spalter har jag kallats såväl författare, bloggare samt journalist i lite olika utsträckning. Visst, i det här sammanhanget är jag först och främst journalist, eftersom inlägget jämför de två företeelserna ur en ditresande journalists perspektiv. Men ändå.

It would seem I have lost my författarmojo. Får se till att den där jäkla romanen kommer ut snart.