Kategori: Litteraturvärlden

Missa för all del inte DN:s artikel om Bokhoras ”Album” i dag, även om den mest handlar om det där vanliga – de tycker bara att böcker är en accessoarer, de gör läsandet till en livsstil och yadayadayada. Visserligen är det väl bara skribenten själv och Åsa Linderborg som driver den tesen (samt insinuerar att tesen – om den stämmer – är något negativt), men Rakel Chukris och Ulrika Knutsons mer positiva åsikter i frågan, de får hamna i slutet, dit inte så många orkar läsa.

Det Rakel Chukri pekar på, att DN:s och SvD:s bokhelgsatsningar är dagstidningarnas svar på Bokhora, är egentligen artikelns mest intressanta del. Att DN:s kulturdel på lördagar numera döpts om till Boklördag är en direkt följd av att Bokhora blivit så framgångsrikt på nätet. Inte heller skulle tidskriften Vi Läser finnas om det inte vore för Bokhora. Och detta faktum, att fem kvinnor som inte enligt klassisk modell anses vara experter på Litteratur fått ett sådant inflytande över hur man behandlar den här kultursfären i media, irriterar somliga så till den grad att det på sina håll är parodiskt. Förskjutningen från att tala om litteratur till att prata om böcker och läsning ses som ett sådant hot att somligas fördämningar brister helt.

Det är både fascinerande och skrämmande på en och samma gång.

Och ja, det är viktigt att poängtera att jag är sambo med en av bokhororna. Men det förändrar inte min åsikt i frågan ett endaste dugg.

——

Uppdatering lördag kväll: Lisa Förare-Winbladh skriver långt och bra i samma ämne.

Man åker på onsdagen, spenderar fyra nätter på hotell, äter dåligt, sover illa, dricker lite för ofta och har hela dagarna och kvällarna människor omkring sig som desperat försöker få fram sitt budskap, hur trivialt eller udda det än må vara eller låta. Sedan åker man hem på söndagen, fylld av återfunnen kärlek till Stockholm.

Bokmässan och Melodifestivalen. Två sidor av ungefär samma mynt.

En sak finner jag lite intressant. I veckan skrev vi en kortare artikel om att Gävle Stadsbiblioteks chef Conny Persson i P4 Gävleborg påstått att förre SAF-direktören Curt-Steffan Giesecke är mannen bakom deckarpseudonymen Bo Balderson. Uppgiften fick inget större fäste i riksmedierna i övrigt, någon kort notis, ett ryckcitat där Giesecke på sedvanligt manér nekade, kontentan verkade vara att det där tar vi med en nypa salt, inget att ägna tankemöda åt, en lokal regnskur.

I Arbetarbladet däremot, har ämnet nu i flera dagar behandlats som att fallet är löst, case closed, punkt slut. Först Gävle avslöjade Bo Balderson, därefter i en krönika igen i går, Conny Persson i händelsernas centrum på bokmässan, känd som Mannen som avslöjade Bo Balderson. Mystiskt.

Jag säger inte att Arbetarbladet har fel. Men det är en ovanlig tvärsäkerhet, som inte riktigt känns som att den har bäring i vad som har framkommit.

Nåväl.

Kanske är det inte svårare än att Svenska Dagbladet, som alltid brukar vara Baldersonpigga och i somras i flera dagar i rad puffade för att de skulle AVSLÖJA Balderson och sedan bara lanserade en ny rätt vag teori, känner sig tvungna att ligga lite lågt den här gången.

Det finns så mycket jag vill skriva om här från bokmässan. Så många tankar och intressanta samtal om framtid, dåtid och dödtid.

Men så slutar det ändå bara med att jag känner tidsnöd och publicerar en mingelbild istället.

Joråsåatt. Det är blött här i Götlaborg förstår ni.

Bland annat såg det ut så här vid vårt bord på Park vid 23.30-snåret.

——

Och just det ja. Genuin konversation hörd i baren på Park vid ungefär samma tid, på riktigt Weiron i ottan-mål: Näe, dän ä ju helt bruun, som fleckan sa. Hahaha!

Det skämtet hade man ju velat höra första halvan av.

Alltså, fattar ni hur många bokförlag det finns?

Jättemånga.

Bokmässan är proppfylld av författare som vill sälja sina böcker, såväl elefanter som egenutgivare. Mest hjärtskärande syn hittills: Björn Hellberg framför en hög av sin senaste deckare i en av de vindlande gångarna, helt ignorerad av folkmassorna som vällde förbi.

Men skrattar den som skrattar sist, i morgon släpps allmänheten in, och då lär även det storsäljande tennisoraklet få signera tills pennan glöder.

Jag minns det som vore det i går, den där sena eftermiddagen när jag satt bredvid Kalle på jobbet och hans mobil ringde och hur hans röst sakta ändrades från vardaglig till någon sorts blandning av överväldigad/desperat/tagen/euforisk. Hur han efteråt försökte spela cool men inte klarade det mer än sisådär 60 sekunder innan han var tvungen att luta sig över mot mig och med blekt ansikte meddela att de hade ringt från Ordfront, att de ville ha hans roman, att han skulle bli författare.

Numera är han utflugen från vårt jobb, men i GP:s spalter syns han i dag ändå, då de puffar för det seminarium han håller vid lunchtid tillsammans med de övriga på Debutantbloggen. Ett av de seminarier jag tänkt bevista denna bokmässans första dag. Men först Svensk Bokhandels digitala böcker-seminarium som drar igång om drygt 20 minuter.

Ska bara borsta tänderna först.

Lagom till bokmässan har Svensk Bokhandel gjort en lista över den svenska bokbranschens 50 mäktigaste (ej på nätet ännu). Jag ska inte orda för mycket om den, men vill ändå säga hipp hipp hurra för att Johanna och de andra bokhororna finns med!

En detalj bara. Bredvid huvudlistan finns även en IG-lista, en lista för de som borde ha mer makt men som av olika anledningar ändå inte har det. Tre av åtta på IG-listan kommer från Norstedts, plus att ett fjärde namn tidigare var vd på Norstedts. Ouch…

Det spritter i kroppen. Klockan 15.07 går tåget mot Göteborg. Ser verkligen fram emot årets bokmässa.

Men nästan lika mycket ser jag fram emot de nästan fem timmarnas tågresa. Jag har valt det långsammare mjölkpallståget, enbart för att kunna använda tiden till att textredigera. Nu jävlar ska det bli ordning på texten.

I min sporadiskt förekommande serie ”Huvudstadens morgontidningars förstasidor” har vi i dag kommit till kulturettorna av DN och SvD. Man kan väl konstatera att det den här tisdagen blev jackpot för Fredrik Sandberg på Scanpix.

På ett mer litterärt plan har det i dag fötts nygamla spekulationer om Bo Balderson, då P4 Gävleborg i morse relanserade teorin att Curt-Steffan Giesecke, före detta direktör på Svenska Arbetsgivarföreningen, står bakom pseudonymen. Vi ringde upp den snart 90-årige Giesecke, som på sedvanligt manér nekade till påståendet. Fortsättning i frågan lär säkerligen följa.

Och på tal om litteratur – Vulkan och Tre presenterar något som de kallar Sveriges första sms-roman. Minns de inte att Forum försökte lansera Jens Ganmans debutroman ”Mess” som just detta redan 2004?