Författare: Daniel Åberg

Såg just färdigt Bilar. Det var nog den sötaste kärleksförklaring till Smalltown, USA jag sett på, ja jag får säga någonsin. Och Pixar rodde det i land med hjälp av … bilar. Man kan bli tårögd för mindre. Och eftertexterna, när de visade bilversioner av Toy story, Ett småkryps liv och Monsters inc på en drive in-bio, åh – jag skrattade så att det gjorde ont i bröstet.

Brunchrapport: Vi var på Hollywood i Kista galleria. 130 kronor, ingen brunchbuffé utan brunchtallrik med efterföljande efterrättsbuffé. God tallrik (ja ni förstår vad jag menar, det som var på tallriken), sjyst efterrättsbuffé (även om jag aldrig varit särskilt svag för efterrätter), men det är ju brunchbuffé man vill ha, vilket alltså inte erbjöds och måste räknas som ett stort minus. Och sedan tyvärr det största problemet – inget kaffe! Eller jo, klart man kunde dricka kaffe, men det ingick inte i brunchen. Vad är det liksom? Kaffe i massor är ju halva poängen med brunch. I ärlighetens namn fick vi visserligen kaffet gratis ändå eftersom Morgan var tjenis med killen i kassan, men nej, det är fel väg att gå. Kaffet ska flöda.
Så jag måste säga att Kompott fortfarande är mitt favoritbrunchställe nummer ett. Bra pris, fyllig och god buffé och avslappnad stämning. Och obegränsat med kaffe.

Och nu till något helt annat: Under dagen har tre personer från vitt skilda delar av Sverige hamnat hos mig genom att googla måndag på måndag,
”på måndag på måndag på måndag” samt på måndag på måndag. Que? Vadan detta mystiska intresse för denna fras i olika former? Och vad i hela fridens namn händer på måndag?

Jag och Morgan (han till vänster i Family guy-klippet längre ner) är ju på ständig jakt efter det ultimata brunchstället. I dag ska vi prova något riktigt exotiskt – Kista galleria! Shit pommes frites – blå linjen, förort – oh the excitement!

Fyllig rapport kommer. Så länge kan ni ju underhålla er med den här lustiga Googlesökningen, som uppenbarligen leder till mig.

Jag är oftast som ett urverk. Före 08.30 varje morgon ligger det ett rysligt intressant blogginlägg ute. Så icke i dag. Jag hade helt enkelt inget att säga. Men jag vill ju ändå att mina nära och kära ska veta att jag mår bra. Så here it is – jag mår finfint, är ren och fin och sitter på jobbet. Jag ska skriva en text om Junior Eurovision Song Contest. High life med andra ord.

Over and out.

Nu har jag suttit i Tele2:s mobilinternet-support tre dagar i följd (på arbetstid dessutom, de behagar inte ha öppet när jag slutat) och kört huvudet rakt in i väggen. Bakgrunden är att min uppkoppling för att surfa på datorn via mobilen helt plötsligt slutat fungera, till synes utan orsak. Ungefär så här har samtalen låtit:

– Jaså, du har en mac … nej jag tror inte att det fungerar då, man måste nog ha pc.
– Nej, det fungerar alldeles utmärkt, det fungerade så sent som förra veckan och det har funkat finfint i flera år, kan du bara säga vilka inloggningsuppgifter jag behöver så att jag kan kolla så att inget lösenord fallit bort ur datorn eller mobilen eller nåt sånt?
– Har du installerat PC Suite-programmen som följde med på skivorna till abonnemanget?
– Nej, jag har som sagt en mac och då brukar man inte behöva installera några program och det funkade tills för några …
– Nej men jag tror inte att det fungerar utan de där programmen. Jag tror inte att det fungerar på mac.
– Kan jag bara få uppgifterna?
– Men jag tror inte att det fungerar om du inte …

Alltså, jag förstår inte hur de på en supportavdelning som ska vara specialiserad på den här typen av frågor kan vara så totalt omedvetna om att det finns människor där ute som inte använder pc. Okej okej, jag vet att macanvändarna bara står för cirka fem procent av den svenska datormarknaden, men ändå. Idioti!

Till deras försvar bör dock sägas att i dag fick jag faktiskt prata med en kille som tog sig tid att leta efter en kollega som faktiskt verkade kunna en del om mac. Men av okänd anledning fick jag inte prata med den här människan, utan han fick bara bekräfta att jo, det fungerar faktiskt att använda en mac. Sedan fick jag prata med yxskaftet igen.

Oh well. Får jag det inte att fungera igen inom tre dagar kastar jag mobilen i Klara sjö.

Som så många andra har även jag tagit mig till biografen och kollat in Casino Royale. Som nörd på basicnivå (jag kan premiäråret på alla filmerna samt skulle nog under vapenhot och med lite betänketid kunna räkna upp samtliga Bondbrudar plus vem som gjorde låten – och jag tycker självklart att I hennes majestäts hemliga tjänst är bästa filmen, kanske i viss konkurrens med Agent 007 ser rött) är en Bondfilm en återkommande njutning jag inte skulle byta mot mycket annat på vita duken.

Det har skrivits spaltmil om filmen i såväl blogg- som traditionell medieväg, så jag ska inte ta upp alltför mycket av er tid. Men en sak som ingen direkt tagit upp som åtminstone jag häpnade över var att de haft grodor som koreografer till actionscenerna. Alltså, har ni någonsin sett någon studsa så mycket i en actionfilm utanför Hongkong? I jaktscenen på bygget i början, när Bond jagar en bombman i en av de svettigaste scenerna någonsin? När de hoppar zickzack från våning till våning neråt i det halvfärdiga höghuset och sedan dyker genom hål i golv och tar bisarra skutt över bord? Gaddamn, that Daniel Craig sure has some awesome frog skills! Det såg ut som att de tränade inför en audition som Toad i X-men.

Men på det stora hela en väldigt bra Bondfilm, väl värd spaltkilometrarna. Visserligen 20 minuter för lång och synnerligen lättuträknad i sluttwisten med tanke på att det stått i varenda Bondrelaterad artikel det senaste halvåret att vi äntligen skulle få veta varför Bond är en manschauvinist som inte vågar lita på kvinnor, men ändå – åh vad trevligt jag hade.

UPPDATERING FREDAG: Ser via Emma att det ystra studsandet i filmens början helt enkelt bara visar att Bond hänger med i tiden och ägnar sig åt parkour. Yeah yeah, jag tycker ändå det mest såg ut som grodskutt.

Jag har ingen aning, men jag skulle hänvisa Googlebesökaren som hamnade hos mig efter att ha gjort den sökningen att kolla här istället.

För övrigt har jag nog tänkt julpynta min lägenhet lite i år. Är jag vuxen nu?

Åh det finns så mycket lustiga saker man kan ägna sig åt när man är lite uttråkad och egentligen borde skriva men istället gör något annat eftersom det verkar så mycket mer underhållande. Via Populärkulturjunkien hittade jag i går sajten Myheritage, där man laddar upp en bild på sig själv, som sedan på något mer eller mindre avancerat sätt läses av och jämförs med en bildbank av mer eller mindre kända personer och därefter på ett procentuellt sätt presenterar vem man är mer eller mindre lik. Ja, ni fattar mer eller mindre grejen.

Sagt och gjort, jag laddade upp bilden ni ser längst upp till höger, och väntade med spänning på resultaten. Och vad ska man säga – vilken samling! En amerikansk folksångare, en Tolkienfigur, en socialistisk president och hans amerikanske kollega (som helt plötsligt fått något mer gemensamt än att de hatar varandra!) samt ytterligare en amerikansk sångare/skådis. Vilket gäng!

Och om någon undrar, så jo, jag skrev faktiskt lite i går också, nästan två sidor. Eller ja, klippte och klistrade och putsade ett par sidor i alla fall. Nästan samma sak.

Såg En obekväm sanning i går. En finare reklamfilm för Apple har jag aldrig sett. Det var den vackraste Keynote-presentation jag någonsin skådat (glöm allt ni läst om att Al Gore åker världen runt och visar upp sina domedagsprofetior om världsklimatet med hjälp av en Powerpoint-presentation, sånt där kan man inte göra med det programmet ens om man trickfilmar). Shit, det är den där typen av exponering man knappt kan drömma om som företag. Fast å andra sidan, Gore sitter ju i Apples styrelse, det hade väl klassats som högförräderi om han travat runt med en Dell under armen.

Okej, nog med Applesnack – i vilket fall som helst var det en väldigt bra film. Fjärran från up in your face-attityden ämnet skulle behandlats med om … tja, Michael Moore hållit i taktpinnen, var det istället en rätt stillsam men ack så otäck beskrivning av hur världen bokstavligen talat är på väg ner i ett översvämmat dike. Och eftersom jag inte alls hyser samma tilltro som Gore ändå verkar göra om att USA ska lyckas inse problemet i tid och få ordning på rodret innan vi alla tippar över kanten, så kan vi säga så här – jag är glad att jag bor på en av Norrmalms högsta punkter. För neråt city lär det bli rätt blött om fötterna när Grönland rinner ner i Atlanten om några år. Fast just ja, det skulle ju få Golfströmmen att stanna och vi får i vilket fall som helst en ny istid i hela norra Europa inom tio år.

Aldrig får man vara glad.