Författare: Daniel Åberg

En helt ny karriär

Innan jag ville bli författare skulle jag bli popstjärna. Eller så var det ungefär samtidigt, jag kommer inte riktigt ihåg. Men jag var 18 år, tyckte att Suede var det tuffaste som gick i ett par skor, avgudade den låtsat androgyne Brett Anderson och även jag skulle bli popstjärna. Det fanns bara ett aber – jag hade aldrig spelat ett instrument, min föräldrar tvingade mig inte ens att blåsa i en blockflöjt på lågstadiet och jag har så långt ifrån en sångröst det går att komma ungefär. Det var kört.

stromskiva.jpgSå fick jag Karin Ströms skiva i handen i slutet av förra veckan, jag recenserade den i går och även om jag bara gav den en trea till sist så tycker jag att den stundtals var otroligt bra men den höll inte riktigt hela vägen men i vilket fall som helst – den gav mig ett visst hopp. För om jag tolkar pressutskicket rätt så visste hon knappt vad som var upp och ner på sladdarna hon stoppade in i datorn när hon började, och har tagit sig fram helt via trial and error på den egenkomponerade och självproducerade skivan. Och resultatet är som sagt åtminstone delvis strålande. Det borde ju betyda att … ja att … ja att alla tidigare tvivel om kapacitetsbrist kring min egen musikaliska begåvning inte betyder något längre utan jag kan också göra musik!

Nu hör det visserligen till saken att hon kan en hel del om musik rent praktiskt och spelar säkert blockflöjt som … ja som någon som är väldigt bra på blockflöjt men det hör inte hit. Hoppet finns även för mig, i dagens värld kan vem som helst bli stjärna och nej jag pratar inte om Idol utan faktumet att jag har en bra dator som kan göra underverk med mina visioner.

Att mina musikaliska datorerfarenheter enbart sträcker sig till att jag och iPet gjorde en grym 47 sekunder lång låt med Garageband en kväll när vi satt och förfestade för något år sedan hör heller inte hit. Lär jag mig bara programmen – jag börjar med Garageband, och går sedan över till något mer avancerat som de riktiga lirarna har som Logic eller något sånt – så är jag halvvägs framme. För jag kommer helt klart att göra grym elektronisk musik när jag är klar. Jag har ju världens bästa musiköra! Det kommer att bli hur bra som helst.

Jag ska bara skriva klart boken och filmmanuset först. Sedan jävlar blir jag kung på My Space. Vänta bara!

PS. Låten vi gjorde heter för övrigt Yeah oh yeah oh yeah. Den består av en basgång, en sorts ljudslinga, iPets röst som säger sjung Danny sjung! och därefter sjunger jag yeah oh yeah oh yeah oh yeah (mm, det är lite ologiskt att låttiteln bara har tre yeah men att jag sjunger det fyra gånger, men that’s life – ologiskt). Rätt mästerlig i sin anspråkslösa minimalism om jag får säga det själv. Och det får jag. DS.

Hur litterär är jag då?

Expressen skriver om att folk ljuger om vilka böcker de läst för att verka intressanta, något även bokhororna har uppmärksammat. Jag vill väl inte vara sämre jag, och eftersom jag ändå har lunch nu kan jag väl avslöja mina egna litterära förtjänster och brister.

De här böckerna ingår i Expressens test. De som är fetade har jag läst:

1. ”Jack” av Ulf Lundell
2. ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg
3. ”Hemsöborna” av August Strindberg
4. ”Nässlorna blomma” av Harry Martinson
5. ”Röde Orm” av Frans G Bengtsson
6. Arn-böckerna av Jan Guillou (dock bara första delen)
7. ”Sagan om ringen”-trilogi av JRR Tolkien (jag försökte ett par gånger, men gav alltid upp när Tom Bombadill började sjunga, så det räknas nog inte)
8. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj
9. ”Svindlande höjder” av Emily Brontë
10. ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” av John Gray
11. ”1984” av George Orwell
12. ”Lysande utsikter” av Charles Dickens
13. ”Harry Potter och de vises sten” av J K Rowling
14. ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë
15. ”Da Vinci-koden” av Dan Brown
16. ”Anne Franks dagbok” av Anne Frank

Nio av sexton, det kunde väl ha varit värre. Harry Martinson har jag dock läst, men bara Vägen till Klockrike.

UPPDATERING: Alltså, det är ju en lite konstig lista. Existerar det verkligen fester där man raggar genom att hävda att man läst Arn-böckerna eller Män är från mars, kvinnor från Venus?

Oj, nu syntes jag visst i Aktuellt, fiskandes efter min mobiltelefon i byxfickan under Polarprispresentationen i eftermiddags. Classy.

Talstreck en morgon utan snöskottare

Okej, mina sista ord angående talstrecken och citattecknen:

Hur det kommer sig att man inom svensk journalistik (till allra största delen) och litteratur (till viss del) använder talstreck istället för citattecken har jag ingen aning om. Däremot är det inte så att citattecken är förbehållet litteraturen på ett internationellt plan, kolla i vilken engelskspråkig dagstidning eller tidskrift som helst, där används citattecken för att indikera tal i alla skrivna sammanhang, som här i NY Times till exempel.

Så internationellt (åtminstone anglosaxiskt, något annat har jag inte kollat) verkar alltså citattecken vara allenarådande. Varför det blivit så att man använder talstreck i Sverige vet jag som sagt inte, men om man jämför de två områdena var för sig så tycker jag nästan att det är konstigare att talstrecken används inom journalistiken än inom litteraturen. En journalistisk text har oftast ett större behov av att vara exakt än vad en litterär text har. Och om det är något citattecken är, så är det ju exakta. Med fnuttar råder inget som helst tvivel om att det talas eller citeras, inget lämnas åt fantasin. Visserligen används väl talstreck oftast på ett sätt som gör att det blir glasklart vad som menas också, men kolla här till exempel:

– Ja, det skulle jag nog vilja hävda, säger hon och blänger surt på honom. Riktigt jävla ordentligt dessutom.

Här är det ju helt omöjligt att avgöra om den andra meningen är något som kvinnan säger eller om det är något som syftar till att förstärka det sura blängandet (även om det väl är troligt att det är det första). Är det per definition dåligt? Jag tycker inte det. Nu är det här inget vidare bra exempel, det var bara något jag kom just nu, men jag inbillar mig ändå att det finns litterära fördelar med att inte alltid vara säker på hur saker och ting ”bör” läsas. Med citattecken försvinner osäkerheten, allt blir statiskt, välordnat och inrättat i led. Jättebra i journalistiska texter, men i litterära? Jag tycker inte det.

Och jo, jag tycker verkligen att talstreck är vackra och att citattecken är bökiga att skriva. Och dög de åt Strindberg och Söderberg så duger de åt mig.

Musik rätt så non-stop

Det har varit en musikalisk dag. Jag har lyssnat på The Concretes nya singel Oh no på deras hemsida sju-åtta gånger, och nej, den är inte lika bra som de bästa spåren från förra årets album In colour, men jo, det är en bra låt och det blir nog ett fint album trots Victoria Bergsmans avhopp. Därefter interjvuade jag Annika Norlin på Blå lotus om hennes nya alter ego Säkert och den artikeln går att läsa bland annat här och skivan är alldeles bedårande bra faktiskt.

Dessutom borde jag verkligen försöka knåpa ihop en recension av The Studios skiva innan jag går hem.

Just ja, sedan var det ju så klart väldigt smickrande att journalisten som intervjuat Norlin före mig vände tillbaka och frågade är det inte du som har skrivit Dannyboy? när han var på väg ut och jag jakade och han gav mig lite beröm innan han gick. Fast det har ju inte så mycket med musik att göra. Men ändå. Tack.

Talstreck en snöfallande morgon i Vasastan

Huvudet värker en smula och på taket mitt emot skyfflar repförsedda män ner snö mot gatan. Med ojämna mellanrum blåser någon i en pipa och skottandet upphör. Än har ingen trillat över kanten och nu blåser de i pipan igen och männen står där stilla och blickar ut över världen, eller ja, åtminstone Vasastan. Fast det är väl samma sak.

Drack lite öl i går kväll med en vän på Soldaten Svejk. Jag ville verkligen vara måttfull men mina invändningar viftades bort och eftersom jag är en vek människa sitter jag här lite segare än jag hade hoppats.

Så får jag höra att pratminus ser fult ut. Jag borde byta till citattecken. Två vänner kontaktar mig och skriver det på olika sätt, tydligen ska det se oproffsigt ut också och en dag ska jag troligen ångra mig. Jag förhåller mig dock – eventuellt osunt – skeptisk till det. Jag tänker stoiskt vidhålla mitt tankestreckande, jag struntar i om det ser journalistiskt ut. Jag tycker de långa strecken är vackra och jag känner mig bekväm i dem och nu är det dags att äta frukost.

Det blev inte ens en tumme

Shit pommes frites. Forums, Expressens och Månadens Boks romantävling Ett år i Sverige, som de lanserade under rätt stor medieuppmärksamhet hösten 2005 och vars vinnare skulle få en halv miljon och bli utgiven såväl inbundet som i pocket och gå ut i bokklubb, blev … ingenting alls. Enligt ett pressmeddelande som damp ner hos oss nyss så blåses tävlingen av på grund av kvalitetsbrist:

Romantävlingen Ett år i Sverige
I samarbete med Expressen och Månadens Bok utlyste Bokförlaget Forum hösten 2005 en romantävling med titeln Ett år i Sverige. Målet var att sätta fokus på skönlitteraturens roll när det gäller att spegla vår samtid och förhoppningen var att hitta den stora samtidsromanen. Intresset för tävlingen var mycket stort bland såväl media som allmänhet och när tidsfristen gick ut den 1 oktober 2006 hade 318 bidrag inkommit. Tyvärr måste vi nu meddela att inget av dessa fullt ut har uppfyllt de mycket höga kvalitetskrav som man måste ställa på en vinnare, och juryn har därför enhälligt beslutat att priset inte kommer att delas ut.

UPPDATERING: En vän mejlar angående mitt inlägg och skriver att Bra Böcker tydligen fick in över 700 bidrag till en liknande tävling 1996. I vår artikel från oktober 2005, när Forums tävling presenterades, nämndes en förhoppning om att det skulle komma in 500 bidrag. Jag hade inbillat mig att hur många som helst skulle ta chansen och nappa. Men kanske var det de lustiga reglerna, som att romanen var tvungen att handla om flera generationer, att man skulle bryta mot något av de tio budorden (går det ens att skapa stort drama utan att göra det?) samt att den helst skulle innehålla en okonventionell kärlekshistoria, som drog ner bidragsantalet.

Frågan man kanske borde ha ställt, men som vi så klart inte tänkte på när vi ringde på det (och inte Svensk Bokhandel heller verkar det som) är om förlaget kommer att ge ut något av de inskickade manusen utanför tävlingens ram? Om man inte behöver dela ut en halv miljon i prispengar och garantera pocket- och bokklubbsutgivning så torde ju kravet på att det ska vara en potentiell kioskvältare man publicerar bli mindre. Jag menar – bara för att de inte lyckades vaska fram den stora samtidsromanen så kan de ju sitta på ett knippe bra debutanter.

Eller så var helt enkelt alla rätt ruttna.

Talstreck en kall natt i city

Jag vet inte riktigt varför jag skriver i presens. De flesta romaner utspelar sig i imperfekt. Kanske är det för att de flesta lever mer i nuet än jag gör, jag måste kompensera i mitt skrivande.

När jag skrev Dannyboy var det aldrig något jag funderade över, åtminstone inte som jag minns det. Jag antar att jag ville ha en nu-känsla, en känsla av att romanens dygn utspelar sig precis när man läser orden på sidan. Men även delarna av boken som utspelar sig i huvudpersonens förflutna är skrivna i presens, inte ens i dåtiden finns således det förflutna. De gick ingenstans i boken, de log aldrig, de tänkte aldrig aldrig. Däremot går och ler och tänker de mest hela tiden (de ler exakt 34 gånger om sökfunktionen i Word talar sanning). Och höjer sina glas till munnen och tar en klunk. Tömmer sina drinkar. Slår bort sina blickar. Rodnar.

I den nya boken finns inte behovet av nu-känsla på samma sätt. Tidsrymden boken ska utspela sig i är mycket större, hur stor vet jag inte ännu men åtminstone månader, kanske ett halvår eller ännu mer. Men presensformen hänger kvar.

Kanske är det för att jag är skolad journalistiskt. Där utspelar sig oftast allt i nuet. En sak jag fick förklarad för mig troligen var ett journalistiskt arv var mitt användande av pratminus i dialog. Eller talstreck som det heter i den civila världen. Jag var övertygad om att alla gjorde använde det men min redaktör hävdade motsatsen och när jag kollade efter i mina bokhyllor såg jag att hon hade rätt, de flesta använder faktiskt citattecken.

Jag försökte gå över till det när jag skrev på den första versionen av bok nummer två. Kanske var det mitt dåliga samvete som gjorde sig påmint – när Forum hade sin höstfest 2005 lyckades mitt användande av talstreck i Dannyboy starta en diskussion som till sist blev så hetlevrad att en översättare som var på festen blev utkastad, om mitt minne inte överdrivit händelsen – en möjlighet jag inte förnekar finns. Jag minns inte vad som hände riktigt för jag hade druckit en hel del vin och jag hade själv lämnat diskussionen långt tidigare men av någon anledning växte argumentationen till något annat och till sist rann bägaren över. Oh well. Kanske var citatförsöket mitt sätt att säga förlåt. För jag minns det som en kall natt och city är en ogästvänlig plats vid den tiden på dygnet.

I vilket fall som helst gick det inget vidare. Jag kände mig aldrig bekväm med citattecknen, jag kunde aldrig lära mig på vilken sida skiljetecken skulle hamna i olika lägen utan att stanna till och tänka efter vilket gjorde att rytmen försvann. Dessutom fungerade det inte bra med min numera patenterade teknik att avsluta meningar i tomma intet, det såg synnerligen osnyggt ut att hugga av ett citat men ändå tvingas avsluta det med en fnutt, om ni förstår vad jag menar. Så jag gav upp. Så även i nästa bok kommer ni att få stå ut med mina talstreck som ju ändå inte är så ovanliga men kanske lite lite. Bara så att ni vet.

PS. Min pappa fyller år i dag. Grattis grattis! DS.

Allt ställs på ända

Det var meningen att jag skulle jobba 13-22 i dag för att jag ska jobba med Guldbaggegalan i kväll. Jag såg framför mig en förmiddag av skrivande och kaffedrickande, inte nödvändigtvis i den ordningen. Men så plötsligt ringde mobiltelefonen och min kollega är sjuk och så blev arbetstiden 9-22 och bye bye roman och hej hej övertidsersättning. Man får vara glad över det lilla.

Så nu tandborstning och tunnelbaneåkning.

Den totala känslomanipulationen

Snön faller. I går kväll vid halv elva, efter att jag tittat på den första Rockyfilmen för att minnas gav jag mig ut i det vita och promenerade västerut mot Sankt Eriksplan och jag hann inte ens ner till Odenplan innan den första snögubben mötte mig. Jag klappade honom på huvudet där han stod på trottoaren och i Vasaparken höll två ynglingar på att bygga en gubbe på två meter, honom klappade jag inte utan betraktade på avstånd och längre bort åkte tonåringar pulka nedför kullen och världen var vit och jag försökte minnas.

Men Vasastan är inte minnen för mig. Inte ens Stockholm som helhet är minnen för mig, staden är för stor och utspridd och händelserna att vurma kring ligger så långt ifrån varandra att det är svårt att få ett begripligt sammanhang. I Uppsala ligger allt samlat kring ett smärre antal kvarter, minnena ligger som outspädd, högkoncentrerad saft som hela tiden hotar att ta över och klibba sig fast om jag är på det humöret. Jag vet inte om jag skulle våga ge mig ut på en liknande promenad i ungdomens förlovade stad med bakfylla, sömnbrist och nyss avslutad känslomässig manipulation från filmduken fortfarande fäst vid näthinnan och således alla känslor utanpå huden. Risken finns att jag skulle anfallas av tider som flytt och snart ligga hoprullad som ett litet knytte i ett snötäckt gathörn och gny. I Stockholm är tillvaron annorlunda, en del saft och fyra delar vatten, för jo vi tänker ju sällan på det eftersom vi bor mitt i det men kolla på staden från ovan och ni förstår vad jag menar. Det är vatten överallt och vi reflekterar aldrig aldrig aldrig över hur utspridd det ofta gör vår tillvaro.

Ändå är mina första vuxna Stockholmsminnen från Vasastan. Sommaren 1997 bodde min dåvarande flickväns syster i en stor lägenhet vid Odenplan och jag brukar tänka på den när jag passerar under balkongen och ser upp och tänker på hur det var och var vi gick och jag minns att vi vid ett besök i staden en sen natt besökte Orontes kebab och att taket vid den tiden var prytt av fastnitade vinylsinglar och att F därför refererade till stället som Back to the sixties. Eller så har jag drömt hela episoden men det gör väl inget för minnen är ju främst drömmen om hur det förflutna tedde sig och inte hur det egentligen var. Tio år senare vandrar jag på samma plats och ser upp och tänker på det som passerat och det svindlar när jag undrar vad jag flyktigt passerar i dag som ett decennium senare kommer vara min vardag.

Ni ser, det här handlar ju inte om Rocky alls. Eller så gör det det, för om man tar bort allt däremellan och bara fokuserar på början och slutet så är ju främst Rocky och Rocky Balboa berättelser om minnet och att någon gång nå fram till sina drömmar. I den första filmen är det drömmen om en dräglig tillvaro och i den sista är det just det jag nämnde ovan, drömmen om hur det förflutna tedde sig. För om det är något Rocky inte är, så är det en film om boxning. Det är i mina ögon en berättelse om ett antal människors försök att söka lyckan eller åtminstone självrespekten. Den mest fascinerande figuren är ju Paulie, så bitter över att han aldrig lyckats med något, så desperat i sina försök att finna ett övertag i tillvaron att han kväst sin syster Adrian till att tro att hon bara är en förståndshandikappad lus, så maktlös när Rocky finner hennes sanna jag och lockar fram den sanna personen som bor därinne och hur Paulie samtidigt skalas av i all sin eländighet och står där naken i olycka och knappt ens medelmåttighet. I den sista filmen, när Adrian är död och Rocky hela tiden återvänder till det förflutna pallar till sist Paulie inte längre för drömmen om det förflutna är för honom en mardröm om sin egen uselhet. Vi har väl alla våra skäl att tänka baklänges och jag vet ärligt talat inte vilka mina är men för en del är det väl enklast att låsa dörren och aldrig någonsin ens fundera över att igen leta reda på den där nyckeln man använde.

Sammanhang. Rak linje. Nej det finns ingen rak linje och kanske heller inte genomtänkta och till fullo konkluderade sammanhang i det här och det är nog heller inte riktigt meningen för det är ju så det är, man kommer sällan till en punkt utan saker och ting hakar i varandra och går ständigt vidare. I går var det snön, Rocky och den totala känslomanipulationen som var mina största behållningar. Världen var vacker när jag vandrade i snön och människorna levde upp av det vita och ljusa som lade sig över staden och världen är vacker i den första Rockyfilmens slutscen när Adrian omfamnar Rocky i ringen och för första gången säger nej skriker jag älskar dig och allt runt dem bleknar. Jag gråter aldrig av film eller litteratur jag vet inte varför men det är så men när jag såg den scenen i går tog jag nästan till lipen för den är otroligt … ja, utlösande är ett knepigt och dubbeltydigt ord men katarsisk låter så konstlat.

UPPDATERING: Morgan chattar mig och undrar om ordet jag söker månne är förlösande. Och ja, det har han ju så klart rätt i. Silly me.

Ja, det är det nya svarta

hotshot.jpg

Jag har av orsaker som jag inte riktigt förstått förfäktat två saker här i bloggen den senaste tiden – hotshots och Rocky. Det ena sätter vi punkt för i dag, det andra spar vi till i morgon tror jag.

Hotshots (eller hot shots, jag kan inte riktigt bestämma mig för ett eller två ord) är helt klart en generationsgrej. När vi kom till festen med vårt fantastiska kit blev födelsedagsbarnet Jocke visserligen väldigt glad över vår omtanke och möda, men han hade ingen aning om vad det var. När vi radade upp attiraljerna tittade han till sist lite förvirrat på Gallianoflaskan och sa Irish coffee? och vi skrattade gott och sa ord som kulturskymning, blöjbarn och ja se ungdomar med illa dold skadeglädje. Så blandade vi hotshotsen av guds nåde och de små flockades kring glasen och sa att det var det mest fantastiska de någonsin druckit och kunde de möjligen få receptet?

drickdrick.jpgNej. Det var inte så. De redan frälsta drack istället fyra eller fem var och de yngre kollade på oss och undrade om farbröderna månne var galna. Må så vara. Men det var gott. Väldigt gott till och med. Och vi lyckades ändå truga i de små en varsin tror jag. Hotshots är det nya svarta och världen kommer aldrig någonsin att bli sig lik igen.

Nu ska jag gå ut på promenad.