Jag lyssnar på Laleh och irriterar mig på att hon envisas med att blanda engelska och svenska på sina album för jag har svårt att skriva när jag lyssnar på svensk musik. Texten är inte lika lätt att koppla bort, jag slappnar av under de engelska låtarna och så kommer det svenska och kryper på mig bakifrån utan att jag är beredd och får mig att skaka till där jag ligger i sängen med datorn i knäet. Nej, det skakar inte men jag sinkas.
Jag skulle ju kunna byta skiva.
Funderar på det här med berättarröst. Dannyboy är skriven i första person och nu har jag valt att skriva i tredje men jag tycker att det blir stolpigt, det flyter inte lika bra när texten inte kan ligga lika nära inpå mig. Jag tror jag ska försöka i första person igen ett tag, känna om det förändrar något. Finns ju så klart en risk att det hamnar för nära, att det blir för likt, men det är väl en risk jag får ta för jag hoppas ju ändå att historien ska bli stark nog för att man ska förstå att det här är något annat.
Vad är det förresten med det här med uppföljare? Hur ofta är det som författare skriver uppföljare på sina romaner om man inte skriver deckare? Ett fall av tjugo? Femtio? Ändå är det nästan alltid frågan jag får.
– Hur går det med boken?
– Jodå.
– Blir det en uppföljare?
– Nej. Nej det blir något helt annat, fast tja, det utspelar sig väl ungefär i samma värld.
– Vilken då?
– Den här.
Det slår nästan aldrig fel.
Jag har ont i halsen och är lätt febrig och försöker skriva men jag har tråkigt för det jag skriver är meningslöst. Det är åtminstone så det känns så jag gör en kort spellista i iTunes istället med några av mina favoritlåtar just nu och även fast det inte är jul längre tycker jag att The Knife-låten hör hemma där. Jag skriver in i min idélista att jag måste använda tanken som jag fick när jag lyssnade på Annika Norlins