Fick ett meddelande från en yngre bekant, hon var hemma för en tid, väntade på inskrivning för distanskurs vars CSN-pengar ska användas till att skriva roman och ville jag månne ses för att prata om skrivandet och dela med mig av min stora visdom i frågan?
Och när jag läser meddelandet tänker jag att åh det där vill ju jag också göra varför gör jag inte det varför bor inte jag utomlands och hankar mig fram på studiemedel och lever bohemliv i sjaviga metropoler och gör allt det där som man ska göra? Varför sitter jag här, inne på mitt fucking jävla nionde år som fastanställd nyhetsbyråjournalist och tar hundra år på mig för att bli klar med den där förbannade andra romanjäveln som aldrig någon gång vill nå sitt slut för jag vet inte varför?
För att jag är äldre, säger jag mig själv. För att jag är tio år äldre och även om så inte var fallet så har det ändå aldrig varit jag. Det är inte sådan jag är, jag älskar drömmen om att vara sådan men det är och har aldrig varit den person som är jag.
Och jag är ju nöjd med det. Egentligen. Jag är inte så dum att jag lever ett liv jag inte vill ha. Inbillar jag mig. Och dessutom har jag alltid mitt älskade Uppsala, det var nästan som utomlands. Tror jag.
Men drömmen finns där ändå, ligger någonstans där bak och skramlar till då och då. Det är väl bra att den gör det. Att den påminner. Bråkar. Gör sig till. Ja. Kanske.
Jo, svarar jag, det är klart vi ska ses. Men vi måste anpassa dag, plats och tid till mitt jobbschema.
