Jag skrev en notis med rubriken Daniel Sjölin får Lindbergerpriset innan jag skulle gå hem. Gissa hur nära det var att jag råkade publicera den på en hel uppsjö svenska tidningssajter med en annan, rätt snarlik rubrik?
Författare: Daniel Åberg
Ändra kön på barnet!
Jag har inte skrivit på bokjäveln på en vecka. Det vill sig inte. Jag har en fin idé som jag vill trycka in i den någonstans, som jag verkligen känner att jag vill skriva, men det kommer inte ut. En fin liten sidohistoria som kommer att bli en bra pusselbit i den större helheten. Den ligger där inne i skallen, skvalpar omkring, kommer inte ut, inte mer än som de korta stolparna jag hastat ner i idédokumentet, där det även står saker som Ändra kön på barnet! och Glad inte alkohol och INTE GLÖMMA DET SENARE.
Det irriterar mig. Det stör mig att jag inte får ur mig det jag vill ha sagt.
Ibland känns det som ett hopplöst projekt, det kommer aldrig att bli något. Men så står jag där i publiken på en uppläsning, en litterär tillställning, lyssnar till någon jag tappat intresset för redan efter två meningar, villat bort mig i tankar, långt bort därifrån, långt bort från lokalen människorna som lyssnar sorlet som tystnar och jag tänker att jag kan fan bättre än det där, ja det kan jag ja men bevisa det då!
Innan det är för sent.
Yay! Gånger två!
1. Jag är ju väldigt förtjust i Anna Ternheims två album. I dag har jag skrivit en snutt om att hon ska släppa sitt tredje i november. Yay!
2. Jag är ju väldigt förtjust i London, även om jag varit lite ambivalent på senare år. På onsdag om två veckor ska jag åka dit och göra en junket med Ben Stiller, Jack Black och Robert Downey Jr för ”Tropic thunder”. Yay!
Bye bye turisterna
Man vet att hösten är kommen när det enda som stoppar ens väg på Västerlånggatan under promenaden till jobbet är skåpbilar med varutransporter.
Inspirationen och jag
Yay! Jag hittade coke-romanen ”Bright lights, big city” i en bokhylla i går. Äntligen kommer även jag att få upptäcka vad det var jag inspirerades av när jag skrev min första roman.
Smak verkar jag ju ha haft i alla fall, rysligt stiligt omslag faktiskt.
Bara så att ni vet
Jag har skrivit ett rätt långt inlägg nu på morgonen där jag jämför Johan Theorins ”Nattfåk” med John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”. Men så upptäckte jag att ”Nattfåk” har recensionsdag först kommande torsdag, och då känns det ju lite osolidariskt att lägga ut texten redan nu.
Typiskt konservativa ämnen
Läs den här notisen. Fundera sedan om ordet kontroversiella kanske hade varit lite mer passande.
Alla vill vi ha en brottsling
Ser man på, det är visst inte bara kvinnor som i hemlighet längtar efter att få bli ihop med kriminella. Undrar vad sanningsoraklen Gyllenhammar/Zandén har att säga i frågan? Och den viktigaste frågan av dem alla, hör även de här brevskrivarna till Sveriges vackraste?
Tänk om?
Ett av de enskilt viktigaste beslut jag tagit angående min framtid inträffade sommaren 1999. Det rörde sig bara om sju mil, fyrtio minuter med tåg, men ändå. Det förändrade det mesta.
Jag ställdes den där sommaren inför ett val. Jag fick först veta att jag kommit in på det ettåriga påbyggnadsprogrammet i journalistik i Uppsala, och därefter damp ett antagningsbesked från Stockholms universitet ner innanför lägenhetsdörren på Åsgränd, jag hade även kommit in på det långa programmet på JMK. Efter viss vånda valde jag det senare. Jag hade pluggat i Uppsala i fyra år, min dåvarande flickvän som jag bodde tillsammans med skulle flytta från stan och vi visste väl båda att förhållandet var på väg att falla isär, det hade i ärlighetens namn troligen redan gjort det men vetskapen om att vi ändå skulle gå åt olika håll höll oss samman en sista sommar.
Det var ett bra läge. Dags att bryta upp.
Jag flyttade till Stockholm. Började på JMK. Lärde känna Morgan, Jocke och Petra, fan jag hör av mig till henne alldeles för sällan för den delen och livet började rulla åt ett nytt håll, utvecklades. Det blev som det blev. Det blev som det är.
Missförstå mig inte. Jag tycker om mitt liv. Visst, ibland tråkar det ut mig, jag tråkar ut mig, men egentligen är det ju som jag vill ha det.
Men ändå. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt. Om jag bott kvar i Uppsala det där året, läst journalistik där, hunnit rota mig på Upsala Nya Tidning, där jag vid den här tiden sedan ett år frilansade för fredagsbilagan och nyligen hade börjat springvika på allmänredaktionen. Hade jag fortfarande bott kvar där till denna dag? Vilka hade jag nu omgett mig med? Hur hade mitt skrivande sett ut? Skulle ”Dannyboy & kärleken” ha existerat? Om så, hur hade den sett ut? Vilken väg skulle den ha tagit om Stockholm inte funnits?
Nej, jag längtar inte efter ett annat liv. Men ja, marken svajar lite när tankarna kommer. Jag kan inte låta bli.
Jag undrar.
——
Och nej, det här är inte första gången jag funderar i de här banorna.
Svensk tv mår bra just nu. Jättebra.
Kristallennomineringarna i klassen årets tv-program har just släppts. De fem som kan vinna är:
Andra avenyn, SVT
Anaconda, UR
Sjukhuset, TV3
Let’s dance, TV4
Roomservice, Kanal 5
En sådan där torsdag
Jisses vad trött jag blev helt plötsligt. Och regnet det bara strilar ner. Och ipoden har slut på batterier. Och tvättkorgen är överfull. Och internet är fullt av högt och lågt och kärlek i käftsmällar och jag orkar inte engagera mig i stollerierna. Och nu börjar som lök på laxen ”Ring P1”. Och nu måste jag som grädde på moset gå till jobbet.
Jag lär mig för den delen aldrig om lök på laxen och grädde på moset är bra eller dåligt.
Kultförklara my ass
Men vafalls! Jag använde just på fullt allvar ordet kultförklarad i en text. Okej att jag jobbar på en nyhetsfabrik och att en del av det man slänger ur sig på daglig basis kan kännas en smula mallat, men seriöst, knuffa mig hårt utför stupet vid Stadsgårdsleden om det sker igen.