Författare: Daniel Åberg

17 år och en smula svår

Jag ligger och morgonundrar på när tanken om att jag skulle bli författare föddes.

Jag hade märkt redan på högstadiet att jag skrev noveller som min svensklärare verkade tycka var välskrivna om än ofta groteska – jag och min vän Jennie tävlade om att skriva makabra skräcknoveller inspirerade av Stephen King i allmänhet och ”Det” i synnerhet och en gång i åttan eller om det möjligen var redan i sjuan fick våra föräldrar samtal hem där vår bekymrade klassföreståndare Ulla undrade hur det egentligen stod till med våra hemförhållanden. Jo tack bra, svarade vi och skrev vidare om hemsökta hus där det rann blod ur kranarna när allt man ville var att dricka ett glas vatten.

Jag tror att min fascination för lemlästning började försvinna när jag ställde upp i en novelltävling i Arbetarbladet som 17-åring. De hade haft samma tävling året innan med en vuxenklass och en upp till 20-klass och temat hade varit fritt. Jag hade av någon anledning snöat in på statarlitteratur och ville skriva en novell om en statardräng som om nätterna såg en älva dansa på en äng, ett smula apart tema möjligen men låt oss se det som ett delsteg bort från skräcken då jag ju ändå valde bort blodet även om jag behöll någon form av andevärld. Tyvärr visade det sig att 1992 års tävling hade ett tema – ”min första kärlek” – men skam den som ger sig och jag författade ihop ett melodramatiskt bidrag med en handling man bara kan komma på när man är 17 år och skrev en text om en kille som är olyckligt kär i en tjej i en parallellklass. Genom att vara prettodjup lyckas han fånga hennes intresse en eftermiddag i skolbiblioteket, de blir ihop, han får en hjärntumör varvid hans första kärlek också blir hans sista och det visar sig i slutet att novellen är skriven på hans dödsbädd. Jag vill minnas att objektet för förälskelsen i novellen egentligen hette Susanne och gick i klassen under mig.

Och jo, jag vann så klart. Och nej, jag gick inte till skolan på måndagen efter att novellen och vinnarintervjun publicerats, det är möjligt att jag stannade hemma på tisdagen också. Låt oss säga så här – att ha vunnit en novelltävling om kärlek var väl inte direkt det coolaste man kunde göra när man gick teknisk linje på Bessemergymnasiet i Sandviken.

Nåväl, jag hade börjat slå in på en bana jag därefter inte lyckats ta mig ur – relationer, kärlek och det däremellan. I den första romanen hade jag lite död och melodrama kvar, i den nya finns inget av det första och mindre av det andra Åtminstone än så länge, redigerandet är ju långt i från klart. Hur som helst så var det väl ändå där någonstans, 17 år och en smula svår, som författaren Daniel Åberg föddes.

——

Och när jag nu i efterhand läser igenom det här inser jag att det här inlägget i stora drag redan är skrivet. Vafan.

Upplurad på läktaren

Men vafalls! Här är man inne på dag fjorton utan kaffe enligt rekommendationerna från GI-gurun Lauritzon, och vad är tacken? Jo, knappt har man hunnit vakna innan man får den här DN-artikeln knytnävad rakt i solar plexus. Kaffe förebygger demens! Och inte nog med det, kaffe motverkar även Parkinsons sjukdom, typ 2-diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Aldrig får man vara glad.

Johanna, näringsförbudet och jag

Yttrat i soffan i går kväll, med näsan i varsin Macbook:

J: Åh, det här skulle jag nästan vilja gå på. Men vad fan – de har stavat bransch fel! Vad är det med människor? De som inte kan stava till bransch borde fan inte få jobba i en.
D: Det uttalandet är ju nästan värt ett blogginlägg.
J: Det var faktiskt ganska roligt. Jag kanske skulle bli ståuppkomiker ändå.
D: Mm.
J: Nähä.

GI-dagboken – del två

Alltså, det fanns ju en tanke när jag kallade mitt första inlägg om den pågående GI-dieten för del ett. Men kanske är det faktumet att hela processen gått så smärtfritt, att de inledande dagarnas sockerabstinens så raskt försvann och livet blev vardag igen, som legat bakom att jag helt glömt bort det.

Visst, jag saknar att äta bröd. Och jodå, det är en smula jobbigt att inte dricka någon som helst alkohol, vilket ju är tanken under de två inledande veckorna. Inte på grund av något sug – åtminstone tror jag inte det – utan för att många tillfällen är så förknippade med alkohol att jag knappt känner dem värda att utföra utan. Som förra veckan, när vi var några som skulle ut och äta och Mäster Anders kom på tal. Jag lade genast in mitt veto, för jag kunde inte för mitt liv förstå vad ett besök på en riktigt fin restaurang skulle tjäna för syfte om jag bara fick dricka kolsyrat vatten till maten.

Det är sådana grejer, förskjutningarna i tillvaron, som stör.

Jag börjar få mindervärdeskomplex

Blondinbella får nog ta och lägga ner nu – Sverige har en ny bloggdrottning. Johanna har för andra dagen i rad blivit nominerad till Aftonbladets Stora bloggpriset. I går i kulturkategorin för Bokhora, i dag i teknikkategorin för Lilla gumman.

Och här sitter jag med en sketen kvasiförfattarblogg och tror att jag är något.

Stora bloggprisets dilemma

Ser till min stora glädje att Johanna och de andra bokhororna tillhör den illustra skara på fem som nominerats i Stora bloggprisets kultur- och nöjeskategori.

Men glädjen till trots så är det något med Stora bloggprisets utformning som gör mig förbryllad. Enligt prisets sajt har Sveriges 100 mest inflytelserika bloggare bjudits in att nominera fram de fem finalisterna inom de sju kategorierna. Och det är väl ett okej sätt att göra det på, men det som förbryllar mig är att endast en av de fem finalisterna i kultur- och nöjesklassen var inbjuden att nominera. Varken Bokhora, En man med ett skägg, Vassa eggen eller Weird Science tillhörde de 100 som Aftonbladet och Bloggportalen själva valt ut. Tre av dessa fyra måste dessutom sägas vara Sverigeledande inom områdena litteratur (BH), mediebevakning (VE) samt film/tv (WS).

Visst, 100-urvalet består enligt faktarutan i Aftonbladet av de mest länkade, mest vald som favorit och mest trafikerade bloggarna enligt Bloggportalen samt tio specialinbjudna bloggare, men ändå – oavsett grund måste det ändå ses som en brist hos priset att fyra av fem kultur- och nöjesfinalister inte återfinns på arrangörens lista över landets 100 mest inflytelserika bloggar.

DJtv #8 – Bokvåren 2009

I veckans avsnitt kollar vi in bokvåren 2009 och pratar om vilka böcker vi ser fram emot att läsa respektive saknar i den kommande utgivningen. Dessutom får vi se Johanna ifrågasätta Daniels författarförmåga, eller åtminstone författarhastighet, samt konstaterar att det blivit rätt vanligt att författare numera tappar bort/förlorar/blir bestulna på sina halvfärdiga böcker.


DJtv #8 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Böcker vi pratar om i inslaget:
Alex Schulman: ”Skynda att älska”
Kalle Dixelius: ”Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson”
Karolina Ramqvist: ”Flickvännen”
Johan Kling: ”Människor helt utan betydelse”
Käbi Laretei: ”Vart tog all denna kärlek vägen?”
Juli Zeh: ”Fritt fall”
Etgar Keret: ”Åtta procent av ingenting”
Carina Rydberg: ”Främlingarna”

Söndagen – så här långt

• Laddat ner en podcast där Chris Anderson pratar om sin kommande bok ”Free”.

• Läst på en smula om bokåret 2009.

• Funderat på om jag börjar lida av minnesafasi eftersom jag plötsligt inte minns den fyrsiffriga inloggning jag reguljärt använt för att ta mig in på jobbets kundwebb hemifrån de senaste åtta åren.

• Läst DN.

• Druckit ett glas vatten.

• Insett att det nog faktiskt är minnesafasi med tanke på att jag i november glömde bort min mobils pinkod när vi var på väg till Riga, vilket medförde att jag tvingades kontakta Tele 2 och begära ut min pukkod. Begynnande demens och jag är knappt 34 år, jippi.

• Mer eller mindre lyckosamt försökt väcka Johanna.

• Läst igenom nya postningar i readern men inte hittat mycket matnyttigt att fästa vikt vid. Å andra sidan vittjade jag ju den senast vid halv ett i natt.

• Försökt komma på ett blogginlägg.

——

Nu dags för brunch med Josefine.

Det här med att baka bröd

Jag har inte tittat åt romandokumentet sedan de där allra sista dallrande timmarna av 2008. Annat har kommit i vägen och jag har ett nytt temporärt schema på jobbet vilket stör mina rutiner, men faktum är att jag nog är lite rädd för att öppna det igen. För nu ligger den ju där, en deg som börjar på A och slutar på Ö, och väntar på att jag ska knåda, forma och grädda den till en välsmakande limpa. Och visserligen går jag ju på GI-diet nu, men jag är inte helt säker på att dieten även inbegriper avhållsamhet från bröd i metaforform.

Jag borde verkligen ta tag i det. Måste. Och visst, det går att hitta tusen tidsursäkter och godtagbara undanflykter men tänk om verkligheten är så enkel att jag är rädd för att texten vid en genomsyning helt enkelt inte är bra? Att den inte håller ihop? Att den är patetisk?

Det skulle kunna vara så. Det skulle också inte kunna vara så.

Finns väl bara ett sätt att ta reda på det antar jag.

En mänsklig version av Spotify

På tal om den pågående Spotifyhajpen så vill jag bara säga att veckans Stockholmsnatt är väldigt rolig.

Och när jag ändå är inne på Spotify, som jag ju uttryckt mig lite svalt om tidigare, vill jag nog fortsätta att förhålla mig en smula skeptisk. I veckan gick det här och där att läsa i svenska medier och bloggar att det nog var hotet från Spotify som låg bakom Apples drag att överge kopieringsskyddet i Itunes store.

Kom igen nu Sverige. Höj blicken åtminstone lite.