Du ska INTE ge ut den själv

Jag har gått och ältat och donat och duttat och fixat och tragglat med allt rörande manuset så länge nu att det kändes surrealistiskt när jag slutligen tryckte på publicera-knappen i går för blogginlägget där utgivningsplanen presenterades. När jag sedan började pumpa ut pressmeddelanden via mejlen och såg artikeln i Svensk Bokhandel kändes det rätt läskigt. För det är ju utan tvekan rätt utlämnande att skriva en roman och ge ut den. När jag sedan väljer att plocka bort det enda skyddsnät som brukar finnas – förlaget – ja, då står jag där rätt ensam.

Men jag har verkligen ingen att skylla förutom mig själv.

När jag första gången yttrade orden jag tror att jag vill ge ut den här boken på egen hand reagerade Johanna genom att stirra på mig som vore jag tokig. Du ska INTE ge ut den själv. Hon sade det på ett sätt som inte var öppet för diskussion.

Orsaken är rätt uppenbar. Johanna vet hur litteraturvärlden fungerar, hon vet att det är precis så som Marit skrev i ett blogginlägg i går – att lägga ut musik på Myspace, boka in spelningar och dra runt på olika klubbar med sitt band utan att vara signerad av ett produktionsbolag visar på föredömlig ambitionsnivå och framåtanda, men att ge ut sina egna skönlitterära texter utan inblandning av en förläggare ses med betydligt större tveksamhet. Med sådana utspel riskerar man snarast att förefalla pinsam eller desperat.

Och nu utsätter jag mig, trots Johannas initiala motstånd, för den risken. Stör det mig att några tveklöst kommer att idiotförklara projektet genom att försöka stämpla mig som en nolla? Tja, det är klart att jag gärna vill att alla ska hjula förbehållslöst åt allt jag gör och att folk ska tro mig när jag säger Det här är ett fritt val jag gjort, inga yttre omständigheter har tvingat mig till det, JAG VILL FÖR GUDS SKULL GE UT BOKJÄVELN SJÄLV. Men jag har samtidigt ingen lust att agera på ett visst sätt och rätta mig efter någon sorts litterär kutym bara för att det är så man ska göra. Jag tror till fullo på den roman jag tänker ge ut.

Bara jag blir klar med korret någon gång.

Vi har redan sagt hej då

Det har sannerligen blivit hög tid. Tillsammans med ett något modifierat utseende på bloggen (hej hej nytt sidhuvud) presenterar jag stolt planen för utgivningen av min andra roman ”Vi har redan sagt hej då”:

Print

PRESSMEDDELANDE 091209:

Jag har inte haft en flickvän på fem år. Hjälpt av ett strikt regelverk samt en strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make har jag gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt, utan att någon blir sårad.

Eller åtminstone inte sårad.

En kväll strax före jul gick jag på dejt med Iris. Vi åt biskvier och hon berättade något som borde ha fått mig att rusa ­därifrån. I stället satt jag kvar, fascinerad av hennes säregna historia och den oväntade dragning den hade på mig.

Det här är redogörelsen för vad som hände sedan. Eller innan. Kanske båda.

Debuten ­Dannyboy & kärleken hyllades som en medelklassungdomens sorgesång. I sin andra roman Vi har redan sagt hej då tecknar Daniel Åberg ett mörkt porträtt av en ­generation vars vägran att omfamna vuxenlivet nu når vägs ände.

Vi har redan sagt hej då
Häftad, ISBN 978-91-7437-006-5.
Första recensionsdag 2 februari.
Ges även ut i ­e-format för läsplattor och iPhone,
samt som gratis mp3-bok.

——————

Vi har redan sagt hej då är inte bara en efterlängtad relationsroman, den är också ett utgivningsexperiment.

– Det pågår ett paradigmskifte inom bokbranschen och förlagens roll håller på att omdefinieras. Kommer de ens att behövas i fram­tiden? Med den här romanen vill jag testa hur långt det går att nå på egen hand som författare, säger ­Daniel Åberg.

Den nya romanen är Daniel Åbergs egen produkt från början till slut. Ingen ­redaktör har ­arbetat med texten, ingen formgivare har jobbat med omslaget, ingen marknadsavdelning har lagt upp en lanseringsplan.

– Mig veterligen har ingen etablerad författare i Sverige testat egenutgivning på ett så här ambitiöst och genomarbetat sätt tidigare. Jag har visserligen bara en roman i ryggen, men jag tror ändå att mitt försök kan bana väg för fler att våga prova samma sak. Ja, om det blir lyckat vill säga.

Vi har redan sagt hej då är också ­ny­danande på ljud- och e-boksområdet.

– En ljudbok sägs kosta 200 000 kronor att producera för att resultat ska bli lyckat. Min nya roman kommer att ges ut som gratis mp3-bok med CC-licens, ­inspelad på utrustning som kostar under 1 000 kronor. Mp3-boken kommer att kunna laddas ner från min sajt och från fildelningsnätverk.

– När det gäller e-böcker är utgivningen i Sverige fortfarande sorgligt ­krånglig. Trots tal om ny öppenhet så är exempelvis de e-böcker som Bonnier­förlagen nyligen börjat sälja hårt kopieringsskyddade – man kan bara läsa dem på datorskärm samt ett fåtal sorters läsplattor. Min roman ska säljas som en riktigt öppen e-bok, utan kopieringsskydd, och gå att läsa på alla datorer, läsplattor och mobiler.

Från onsdag den 9 december ­kommer allt arbete med romanen att redovisas öppet på Daniel Åbergs blogg, taggat med den nya kategorin Vi har redan sagt hej då. Framgångar, motgångar, produktions­problem, korrekturvåndor, tekniska detaljer och försäljningsstatistik när boken väl är utgiven – allt ska presenteras ärligt. Detta för att även andra ska kunna dra slutsatser av resultaten, samt lära av de misstag som säkerligen lär ske längs vägen.

Vi har redan sagt hej då ges ut på Sockerförlaget, som drivs av Daniel Åberg och Morgan Sturesson.

Åh, ni anar inte hur glad jag är att äntligen känna mig redo att berätta om det här för er.

En hoodie från Djursholm

Jag antar att det ska rätt mycket till innan jag blir helt till mig över en hoodie som det står tryckt Djurholms bokhandel på, men jag kan ändå inte låta bli att bli glad över nyheten om att lokala svenska bokhandlare planerar samarbete med den amerikanska bokhandlarföreningen för att lära av deras erfarenheter. Jag är av den åsikten att fysiska boklådor måste bli mer unika – inte mindre enligt den modell som Akademibokhandeln verkar ha antagit – för att kunna stå sig i konkurrensen från nätbokhandlarna. Och då är ju ett sådant här initiativ ett bra steg på vägen.

Vad jag menar med hoodien är att jag och Johanna blev som två små barn när vi var på Green Apple Books i San Francisco i våras och hittade deras prylavdelning. Vi införskaffade en Green Apple Books-hoodie till mig (fantastiskt varm och skön när man är sjuk kan jag meddela) och en blå tröja i barnstorlek i present till Rebeccas Bobo. Och när vi var på City Lights Books köpte vi förutom en del böcker även en affisch med bokhandelns fasad som motiv.

IMG_0869

Som sagt – en bokhandel måste ha väldigt mycket pondus, historia och karaktär innan man bär deras kläder, men det är ändå alldeles utmärkt att bokhandlarna börjar brösta upp sig.

DJtv #fail

Johanna är i London, och jag ligger hemma med kroppsvärk och feber och orkar banne mig inte redigera ihop något. Därför tvingas jag meddela att DJtv den här veckan för första gången någonsin tvingas ta ett ofrivilligt uppehåll (vi hade ju ett medvetet sommaruppehåll).

Men nästa måndag lovar jag att vi är tillbaka, med ett ovanligt spännande avsnitt!

39 kronor är ju faktiskt nästan gratis

Jag håller på och fixar å det grövsta med allt inför nästa roman just nu – mer info på den fronten utlovas (nästan) nästa vecka – men i all villa och valla får ni för bövelen inte glömma att min debut fortfarande finns att köpa i pocket! Hos Adlibris ingår ”Dannyboy & kärleken” just nu i deras laguppställning inför jul bland romanerna, så kom ihåg att köpa ett exemplar till någon när och kär då årets julbeställning ska göras.

Fast eller lös och ledig?

Förra måndagen fick Johanna ursäkta sig när hon kom för sent till ett frukostmöte genom att säga att vi hade haft en livlig diskussion över frukostfilen om de fasta bokprisernas vara eller icke vara i Sverige. Ni två är väldigt konstiga,  var kommentaren hon fick.

Måsåvara, men jag tycker att det är en intressant och inte helt enkel fråga. För ett år sedan hade jag sagt att det vore ren idioti att gå tillbaka till ett snudd på kommunistiskt system som slopades redan på sjuttiotalet, men faktum är att större delen av Europas länder har reglerade bokpriser, och många verkar anse att det fungerar alldeles ypperligt.

Min egen grundinställning är att jag vill att de böcker jag skriver ska säljas så billigt som möjligt, för att kunna nå som många som möjligt. Jag tyckte till exempel att det var dårskap när förlaget satte det rekommenerade priset på min debutroman till 247 kronor. Detta för en bok vars primära målgrupp var högskolestudenter mellan 19-26 år, som torde anse att bok = pocket för 60 kronor. De såg ju aldrig röken av den så länge den bara fanns i inbunden form. Jag hade velat se romanen säljas för … säg 150 kronor med mjuka pärmar. Då hade vi åtminstone hamnat i rätt härad och publiken hade haft chansen att ta till sig den.

Men det är väl ändå en annan fråga, kanske någon anser. Jo, men ändå inte helt. För som det är nu är det istället de gigantiska storsäljarna som säljs för 150 kronor från pall på Ica Maxi. Och mellansäljarsegmentet som jag själv skulle vilja vara etablerad i inom en relativt snar framtid, det samlar damm på undanskymda hyllor där priset är ordinarie, det vill säga 250-300 kronor.

Skulle priserna regleras och alla böcker såldes för samma pris, tja – kanske skulle Lars Kepler förlora några exemplar på det och jag istället gynnas. Jag kan leva med det.

——

Uppdatering: När jag skrev det här i morse hade jag inte läst kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths inlägg rörande de fasta bokpriserna i dagens DN, då vår tidning anlände utan kulturdel i morse. Nu har jag det. Och visst, jag kan hålla med henne om somligt i början av texten, men att avsluta som hon gör, genom att hänvisa till att Danmark är på väg att slopa de fasta bokpriserna, samt insinuera att Mats Söderlund vill ha planekonomi enligt järnridåmodell, är rent ut sagt ohederligt i och med att hon ”glömmer” att berätta att länder som Tyskland, Frankrike, Italien, Holland, Spanien, Österrike och Norge också har fasta bokpriser.

En tidsinställd bomb

Jag vet inte om det är det stundande faderskapet eller om jag bara börjar bli allmänt blödig, men i lördags var jag nära tårarna i biosalongen när John Cusack fick sitt hjärta krossat i ”2012” då sonen valde plastpappan före honom, och i går eftermiddag satt jag på fullaste allvar på jobbet och youtubade filmklipp med kattungar, och utbrast flera gånger ett ljudligt naaaaah när kissarna tokade sig. Jag twittrade till och med om en av filmerna.

Det är en utveckling jag inte är helt tillfreds med.

Dagens litteraturtips

Några korta bokrelaterade grejer:

Nu har Dejavu, som jag skrev om i går, fått en en hemsida också.

Steve Sem-Sandberg och Ann Jäderlund fick de svenska nomineringarna till Nordiska Rådets litteraturpris. När min kollega Sara ringde Sem-Sandberg lät han återigen alldeles chockad och tagen av nomineringen, på samma sätt som han var efter att ha tilldelats Augustpriset förra veckan. Börjar nog bli dags för honom att vänja sig vid framgång.

Jane Austen kan ha dött av tuberkulos spridet av … kossor. Trist sätt att sluta på.