Författare, skribent och bokbranschnörd
Just nu på ett fik i centrala Vasastan:
I dag från Möbelcafé i korsningen Observatoriegatan/Upplandsgatan.
Dagens sittning förkortas/sinkas dock av att jag har en tvättmaskin att bevaka samt faktumet att jag känt mig tvungen att gå igenom nomineringslistorna till årets Emmygala. Att ”The wire” inte fick en nominering till årets drama ens under sitt svanesångsår drar tyvärr löje över hela arrangemanget.
Ett bra skrivfik. Vad är det egentligen?
För mig är det ett ställe där det inte är allt för stimmigt, men heller inte folktomt. Det här att gå in i mig själv när jag skriver har aldrig varit min femma, jag vill ha något att kunna se på och distraheras av när jag skriver, annars tröttnar jag alldeles för snabbt. Därför klarar jag heller inte av att skriva utan internetuppkoppling, jag behöver kunna kolla min mejl ibland, läsa en blogg eller två, inte för att jag egentligen känner mig besatt av att ständigt vara online, men för att min text tråkar ut mig om jag inte hela tiden får en gnutta stimulans även från annat håll.
Hm, det låter som att jag är ett dampbarn.
Eftersom jag numera är med dong behöver jag inte bry mig om huruvida fiket ifråga har wifiuppkoppling, tidigare var det mer eller mindre ett krav. Huruvida de spelar musik eller inte rör mig inte heller, så länge de inte brassar på så högt att de överröstar det som ljuder ur mina egna lurar.
Ritorno är ett rätt bra skrivfik AD (After Dong). Fast när det är soligt ute är det rätt hopplöst, ingen sitter i den tid- och fönsterlösa lokalen när solen skiner, och jag får panik om jag ska sitta där helt själv. Samtidigt vill jag inte sitta utomhus, det är för oberäkneligt med fåglar, vind och konstigheter. Därför är ett fik med stora fönster – gärna något öppet dessutom – att föredra, då det brukar betyda att andra än jag kan tänka sig att sitta där.
Tips mottages tacksamt. Min egen jakt går vidare, säkerligen redan senare i dag.
För tio år sedan, i juli 1998, tågluffade jag och min dåvarande flickvän genom Europa. Uppsala-Berlin-Prag-Budapest-Wien-Venedig-Toulouse-Paris-London-Amsterdam-Uppsala klarades av under loppet av tre veckor, där Toulouse berodde på ett missöde då vi placerat oss i fel ände efter ett tågbyte i Avignon varvid den tänkta Barcelonatrippen frös inne när tåget delade sig och vi tuffade mot den franska västkusten och vi ryckte på axlarna och sa c’est la vie men konduktören som upptäckte vårt misstag ville annat och kastade av oss på en pendeltågsstation mitt ute i ingentinget.
Hur som helst.
Någonstans under den första halvan av resan, låt oss säga mellan Prag och Budapest för det är så jag helst minns det, hamnade vi i en kupé tillsammans med två unga amerikaner, en kille som var militär och stationerad på en bas i Japan men nu på permission, och en tjej vars bakgrund jag inte minns. Vi började prata, jag minns dem som trevliga på det där typiskt amerikanska sättet, ämnena skiftade och vid ett tillfälle när någon av dem pratade om en knepig typ de mött, en läskig karl som betett sig skumt och möjligen viftat med en pistol, föreslog min flickvän liknelsen lite som Robert De Niro i ”Taxi driver”? och började härma den klassiska ”You talkin to me?”-spegelscenen.
De två amerikanerna tittade konstigt på henne. Taxi what? frågade den ene och hon sa men, alltså, ”Taxi driver”, med Robert De Niro som taxichaffis i ett sjavigt New York, Martin Scorsese regisserade. Båda ruskade på huvudet. Nej, aldrig hört talas om. Jo, Robert De Niro visste de vem det var, Martin Scorseses namn hade de också hört, men den där filmen, helt obekant. Men skämtar ni? försökte vi. Det var ju båda deras stora genombrott, även om man inte har sett den så har man ju hört talas om den. Travis Bickle, lätt störd taxichaffis som vill spola gatorna rena från synd. Jodie Foster som tolvårig prostituerad. Mordförsöket på Ronald Reagan 1981 var ju inspirerat av filmen på något sätt, han var ju besatt av Foster eller hur det nu var.
Vänta nu, sa armékillen. Hur gammal är den här filmen egentligen? varvid vi svarade ja, öh, 1976, möjligen 1975 kanske. De brast båda i skratt. 1976? Men seriöst, då var ju inte jag född! sa tjejen och killen konstaterade inte jag heller och skakade på huvudet. Varför skulle vi ha hört talas om en film som är över tjugo år gammal?
Vafalls! Man skulle ju nästan kunna tro att bloggen tagit semester eller till och med klappat ihop. Tjugo i ett och inte ett blogginlägg så långt ögat kan nå, vad står på?
Just nu på ett fik i de södra delarna av Vasastan:
Uppdatering: Innergårdsfiket hör till City Backpacker precis i början av Upplandsgatan vid LO-borgen. Väldigt mysigt, och bryggkaffe för 14 kronor koppen. Nästan två sidor nedplitade. Inga storverk, men en nystart i alla fall.
Okej. Nu är det faktiskt dags. Jag är på väg ut för att skalda. Ett fik någonstans i Vasastan, ett par koppar kaffe, Air France-epn inköpt på Klicktrack, en åtminstone vag idé om vad jag ska skriva. Jag ser fram emot det.
På riktigt.
Vänsterhanden mår bra igen efter gitarrspelandet. Jag är inte bakfull. Det är bara så där lagom varmt och lite halvmolnigt, inte sånt där jobbigt oj nu skiner solen så hårt att jag måste vara utomhus-väder. Gefle börjar spela sin match först klockan sex. Jag behöver visst inte jobba.
Jag har alltså ingen ursäkt för att inte ägna åtminstone en del av dagen åt författande.
Nänä. Okej då.
I dagens DN finns en recension (ej på nätet) av tv- och filmbloggen Weird Sciences gästspel på Expressens kultursidor i går. Det är en av de underligaste texter jag läst på länge.
Kajsa Ekis Ekman dömer ut WS-uppslaget för att texterna handlar om personer hon aldrig har hört talas om, det är fullt av nördig namndroppning och associationer till ”geniförklarade” tv-skapare som ingen som inte tillbringar all tid framför tv:n och datorn känner till.
Som om inte DN:s kultursidor dagligen vore fulla av namndroppning och associationer till författare som ingen som inte tillbringar all tid med näsan i en bok känner till.
Men det är ju skillnad.
——
Uppdatering lördag kväll: WS-Kjell har själv kommenterat recensionen i ett inlägg.
Semester. Skrivtid. Dags för disciplin, skarp hjärna och ett sinne fyllt av ord ord ord. Jag har ju en bokjäkel att skriva klar gubevars.
Men så spelade vi ”Guitar hero” hela kvällen i går. Roligt då, även om Josefine spöade mig, men nu är vänsterhandens fingertoppar obrukbara. Det smärtar när jag knattrar på tangentbordet. Varje tecken är en plåga, en handling fylld av jämmer och ve. Det är … aj aj.
Då går det ju inte att skriva roman.
Vad synd.
Klockan 16.44 lämnade jag jobbet, sa hej då, good bye, auf wiedersehen, adieu.
Klockan 17.01 ringde telefonen. Jobbet.
