Sommartorka hej hej sommartorka (2)

Vi har lite nyhetstorka på jobbet i dag. Vilket kanske bara är en återspegling av mitt personliga tanketillstånd, jag har ingen bra ingång för ett blogginlägg med schvung och stilistisk stringens.

By the way, jag hostar fortfarande och därför är fortfarande inte ”Sommardöden” färdigutlyssnad. Dock återstår bara runt tjugo minuter av lyssningen och jag funderar på vad jag borde ge mina öron i present härnäst. Helst en deckare, det passar sig bra för gående när man inte behöver lyssna jätteintensivt. Men hjärnan står som sagt lite still. Men Mons Kallentofts böcker ska i alla fall filmas skriver Sydsvenskan. Vi rewritar glatt en notis i denna stund.

I går scoopade vi att ”Bolibompa” flyttar till Barnkanalen. Det är mycket nu.

Inget bindestreck. Och ett k. Too hard?

Alltså jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Jag har yrat om det förr, men vad hjälpte det. Företaget jag jobbar på heter TT Spektra. Ingenting annat. Inte TT-spektra. Inte TT.SPECTRA. Inte TT Spectra. Inte … ja ni fattar. I dag är det SvD som kallat oss det förstnämnda och jag tycker ärligt talat att det är respektlöst. För det är inte komplicerat. Och det är inte första gången. Och vi jobbar i samma bransch, vi borde ha vett nog att stava varandras namn rätt. Det är inte som att det vimlar av nyhetsbyråer på den svenska marknaden. Och ja, ordet spektra har alltid stavats just så (även om ju det var korrekt just den här gången). Spektra är inte ens ett konstigt ord. Och nej, vi brukar mig veterligen inte sätta bindestreck mellan fristående ord.

Ja det är kanske en petitess och ja jag sov alldeles för dåligt i natt men när det händer gång på gång på gång så blir jag faktiskt sur på riktigt.

Sommartorka hej hej sommartorka

Jag chefar på redaktionen i två veckor nu tills jag går på semester. I går ringde telefonen tre gånger under de nio timmar jag befann mig i kontorslandskapet.

Första gången ringde vår fina vikarie Nils, som var ledig för dagen. Han undrade om texten han lämnat efter sig gick att läsa. Jo tack, finfint serru, sa jag.

Andra gången ringde vår fina frilansare Anna, som undrade om vi eventuellt ville ha någon sorts bevakning från Bruce Springsteens Göteborgskonsert eftersom hon ändå skulle dit. Tack men nej tack fast kanske kanske, sa jag.

Tredje gången ringde min fina kollega Kristin, som inte orkade gå de sju metrarna mellan våra skrivbord. Hon undrade varför jag hade skickat ett mejl två gånger när jag bara behövde sända det en gång. Fucking jävla pc, sa jag.

Det är ett hårt jobb men någon måste göra det.