Briljansen, utkasten och jag

Jag har under perioder försökt vara en duktig kreativ person som använder mig av anteckningsblock – Moleskine så klart – för att skriva ner de tankar jag får som kan komma till användning i mitt skrivande. Det funkar dock aldrig, lika lite som mina återkommande försök att använda en kalender i mitt dagliga liv alltid fallerar efter cirka en vecka faller anteckningsblocket i nästan omedelbar glömska, och när jag någon gång kommer ihåg att det faktiskt ligger där i ett särskilt fack i min axelremsväska har jag alltid lyckats förlägga pennan som ska finnas på samma plats.

Helt idélös är jag ju dock inte, det händer att jag får briljanta tankar som måste plitas ner. Jag har därför börjat skriva sms till mig själv när ingivelserna dråsar ner i skallen, sms som jag sedan sparar som utkast istället för att skicka dem. Med ojämna mellanrum för jag därefter in dem i botten av mitt romandokument, där allehanda slasktrattstankar och brottstycken av olika slag finns inslängda.

I går eftermiddag, när jag satt på ett Starbucks på 145:e gatan och skrev nästan två komma fem sidor – New York-rekord hittills! – avslutade jag sessionen med att tömma utkastkorgen på de senaste kloka tankarna. Eller nja, klokheten kan väl ifrågasättas, ofta har så lång tid gått att jag inte längre minns det bakomliggande syftet, den här gången visade sig det nyaste smset vara mer än två månader gammalt, vilket väl ger slutsatsen att det händer att jag tänker, men kanske inte överdrivet ofta.

Hur som helst, så här såg den senaste skörden ut:

Otrygghet i nuet ger längtan efter det förflutna? Nedanför gamla S-fönstret Sysslomansgatan. Junk!

Att vara rädd för att falla dit när man har en flickvän. Kan vara en särskild individ, eller bara en allmän rädsla. Bäst med det första.

Hon frågar om han är en lycklig människa.

Och nej, det vete fasiken om jag kommer att ha nytta av något av det här.

Jag är visst ingen

Vafalls! Här sitter jag i godan ro på fredagseftermiddagen uppe i Harlem och kollar min egen bok på Adlibris och ser till min förskräckelse att det plötsligt står Dannyboy & kärleken (9197618802) av Okänd i sidhuvudet på pocketutgåvan. Kollar sedan i titelinfon, och nej, se på fan, att jag författat boken syns ingenstans. Det innebär i förlängningen att den inte syns när man söker på mitt namn hos Adlibris. Går därefter in på Bokus. Samma resultat. Därefter till Bokrondellen, varifrån nätbokhandlarnas info hämtas. Jepp, tomt.

Det var ju verkligen jättesmart. Huvuden ska rulla, var så säkra. Även om det skulle råka bli mitt eget.

Då och nu

Sommaren 2004:

astroland2004.jpg

Våren 2008:

astroland2008.jpg

Sommaren 2004:

shoot2004.jpg

Våren 2008:

Tripp, Trapp och Trull tog tunnelbanan ut till Coney Island i går. När jag och Morgan satt och brunchade tidigare på dagen föreslog jag lite försynt en timmes manusredigering före utflykten, han tittade strängt på mig och svarade det är årets vackraste dag, det kommer inte på fråga, så skyll inte bara på mig om saker och ting – det vill säga mina skriverier – tar tid här i världen. Hur som helst, han hade ju som vanligt så klart rätt, Manhattan visade sig från en strålande sida och efter en lång promenad längs Riverside ner till åttioförsta tog vi D-linjen ut till nöjesfältet, som i år gör sin sista säsong innan det jämnas med marken för att bli flashiga bostäder. Gotta love that utveckling. Tyvärr fick vi inte åka cyclonen, det var bara helgöppet så här i början av året. Inte sköt vi freaket heller. Det var i och för sig självvalt.

Han är flitig, den där Flashman

Jag känner mig ändå lite duktig efter mina första fem dagar här i New York. Okej, det har bara blivit fem sidor skrivet på romanen, men det är ändå en sida om dagen och fortsätter jag i den takten når jag målet innan juni är över. Det kommer ju aldrig att hända, men det är en trevlig tanke att tänka i alla fall. Och eftersom jag och Morgan har haft två bra sittningar för att fila på dialogen i filmmanuset – fler ska följa för nu ska fan i mig det här manuset bli så bra att konsulenterna så småningom gråter – så tycker jag ändå att jag förtjänar ett litet torsdagshurra!

——
På tal om filmmanuset – i tisdags när jag och Morgan satt och dialogfilade på ett fik som hörde till någon sorts arty biograf jag inte minns vad den hette, föll våra blickar på den här affischen. Eftersom vi precis höll på och jobbade med avsnittet i romanen/filmmanuset där X sliter undan Y från det framrusande tunnelbanetåget, kunde jag inte hålla mig från att ta en bild. Enjoy:

flashman.jpg

Du gamla du fria

Vi gick ner till Fairway vid Riverside Drive för att handla i går. Det sägs vara Manhattans största matvarubutik – hylla upp och hylla ner med fantastiskt roliga varor, glada färger, skojiga burkar, bisarra reklamslogans, rad efter rad med jordnötssmör, Jell-O, donuts och God bless the US of A – ja helt enkelt en fest utan dess like för någon som hela sitt liv översköljts med amerikansk kultur och oftast svalt den med hull och hår.

Här är den enda bild jag valde att ta under besöket:

sillidill2.jpg

Natt-smset

Får ett sms av min kollega Erik när jag ligger och sover min skönhetssömn. Din blogg är med i Journalisten. Jag sätter mig upp, med ens klarvaken – vad har jag nu begått för pressetiskt klavertramp som de lyckats nosa upp? Fan, och jag som skrev om sakefylla en måndagskväll innan jag gick och la mig, vad ska journalistskrået tro? Surfar in på sajten, föga förvånande hittar jag inget bland nyheterna de lagt ut, särskilt nyhetsmässig är jag väl ändå inte. Smsar Erik, frågar vad de hittat på för något tok, De nämnde den som exempel på bokbloggar blir svaret.

Bokblogg. Ja, alla vet ju att det här är en blogg om bok nummer två, inget annat. Ligger och funderar ett tag i mörkret, funderar på hur jag ska kunna använda Morgans klassiska uttalande det här är en blogg om allt utom bok nummer två på bästa sätt i det här inlägget. Väger replikskiften, ordvändningar, bästa dramatiska effekt, möjligheterna är oändliga och plötsligt är det ljust ute och Josefine står i vardagsrummet/köket/mitt sovrum och fixar frukost, jag somnade visst om. Vi pratar lite om mitt kommande blogginlägg. Så kommer Morgan ut från sitt sovrum och konstaterar Din blogg handlar ju lika mycket om mig som om bok nummer två och jag svarar yes, det där går rakt in i bloggen. Han försöker därefter kväva mig med en kudde.

Vi kallar det kylskåpet

Jag sover i soffan i vardagsrummet. I samma rum finns även ett element som pyser och fnyser men som åtminstone gör att jag inte fryser. Närmast mina fötter står dock kylskåpet, vardagsrummet är också vårt kök och det frustar och pustar men som åtminstone gör att inget … dunstar?

Mina dåliga rim är egentligen bara en ursäkt för att få publicera en bild på kylskåpet. Jag tycker det är lite fint. God natt. Eller god morgon. Just nu funkar bådadera, vi har druckit sake till alldeles för sent i kväll.

kylskapet1.jpg

Gråhunden, gräset och jag

greydog.jpg

Satte mig på fiket Grey dog på Carmine Street nere i Greenwich Village på förmiddagen, ville känna mig urban och NYC:ig när jag pillade på romanen en stund. Tog tunnelbanan dit tillsammans med Josefine, som återkom från sina äventyr i Södern sent i går kväll och nu skulle till jobbet på Killer Films.

Alltså, ibland luktar det så otroligt mycket gräs här, sa hon när vi gick nerför trapporna. Vadå, finns det en gräsmatta härinne, hann jag tänka och nästan säga innan jag insåg hur svensk jag var och istället världsvant konstaterade ja, verkligen.

A beautiful day for a ball game

Nej, solen sken tyvärr inte alls när vi i går tog våra Yankeeströjor i barnstorlek – rea på Moe’s, två för femton dollar i storlek XL – och tog D-tåget ut till Bronx och Yankee Stadium – the world’s most famous stadium som de själva hävdade även om jag antar att world i det här fallet betyder USA och att kanske Wembley skulle vilja ha ett ord med i laget om hela världen verkligen fick rösta.

Regnet hängde i luften, gårdagens solsken var bortblåst och när jag lite försynt påpekade det här med vädret tycker jag att du har skött dåligt till Morgan lackade han ur totalt, ställde sig mitt på bron mellan Bronx och Manhattan (jag går händelserna i förväg, det här var på väg tillbaka efter matchen) och skrek vad begär du av mig, du krävde ju solsken och fint väder till lördagen, jag var ju tvungen att ta finvädret nånstans ifrån! samtidigt som bilarna susade förbi, det var ett riktigt uppträde, finns rubriken Crazy swedes in post game stand-off i dagens New York Post vet ni vad det handlar om.

Matchen lär knappast gå till historien. Yankees vann mot Tampa Bay Rays med … möjligen 2-0 om det heter så, Yankees tog hur som helst två poäng i fjärde inningen och Tampa Bay inte en enda på hela matchen. En home run blev det, bollen gick över planket långt ut på högersidan och hela publiken ställde sig upp i hänförelse, något som annars bara hände när det skulle sjungas nationalsång i början och ”God bless America” i slutet.

yankees.jpg

Men trots den mediokra spänningen nere på planen var det en väldigt fin upplevelse även om vi aldrig lyckades förstå reglerna ordentligt trots att vi läst på samt haft skriftlig examination på förmiddagen, särskilt det här med hur många slagmän som skulle få chansen innan en inning var slut saknade all form av rim och reson, det diffade mellan två och fem har jag för mig.

Det jag gillade mest var att folk var så vänliga. Huligan- och smockan i luften-stämningen som präglar vår egen nationalsport – ja förutom på Strömvallen i Gävle där det fortfarande är Bullerbyn då – existerade överhuvudtaget inte. Bara en sådan sak som att öl-, korv- och Cracker Jack-försäljarna som gick runt bland publiken lät varorna som såldes skickas fram till köparen längs de trånga raderna, köpare som sedan skickade betalningen motsatt väg, för att sedan få tillbaka växel i en tredje vända, kändes helt världsfrånvänt i sin gemytlighet.

När jag lyckades gå vilse efter att ha varit på herrummet i den sjätte inningen, och Morgan såg mig stå med gråt i blicken två sektioner bort i det förvirrande sittplatssystem som användes på arenan, fick han hjälp av hela vår omgärdande publik i sina försök att hojta och vinka för att fånga min uppmärksamhet. Did you get lost dear? frågade en kvinna när jag till sist återkom. Jag nickade trumpet och hon tillade but now you’re home, la sin hand på min arm och log varmt.