Ketchupeffekten och jag

Först händer inget, sedan händer inget, och sedan regnar det ner. Inte nog med att min roman i går fick finfina omdömen både här och där, därtill beskrev båda recensenterna, plus en kommentator, vedermödorna med att mitt i natten tvingas upp ur en varm säng för att läsa det spegelvända pocketbonusslutet. Antar att det vid den tidpunkten är extra jobbigt att nämnda epilog är tryckt med en mindre typsnittsgrad än resten av boken.

Och varför i hela friden är det så, undrar kanske vän av ordning. Tja, för att få in bonuskapitlet på en enda sida och bespara läsaren tankenöten om vilket håll man egentligen ska bläddra om texten man läser är spegelvänd antar jag.

——

För övrigt: Svenskt Näringslivs nya reklamkampanj måste endera vara det roligaste skämtet som någonsin publicerats eller också det mest bisarra självmålet i svensk reklamhistoria. Infantiliseringen når en sådan nivå att … nej. Det går inte. Det är bara för konstigt.

Fast som den kulturmupp jag är tycker jag så klart att Malin Ullgrens svar i dagens DN var så fyndigt att jag nästan grät.

——

För övrigt (2): Sagor slutar inte i Göteborg, de slutar i solnedgången. Gårdagens författade nyckelmening. Någon gång i framtiden lär den till och med kunna förstås.

Kort, kortare, kortast

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag har börjat att uppskatta korta romaner och filmer allt mer. Carl-Henning Wijkmarks ”Stundande natten” klockade in på hundrafemtioåtta sidor vilket var en befrielse att läsa, och i helgen dissade jag ”American gangster” när jag såg att den var två och trettiosju lång, knappast i närheten av ett världsrekord men ändå alldeles för långt för min numera rastlösa själ.

Jag undrar över orsaken. När manuset till ”Dannyboy” skulle stöpas in mellan pärmar minns jag att jag nervöst frågade min redaktör om hon trodde att boken skulle ta sig över tvåhundrastrecket, och när hon sa att hon inte trodde det fick jag panik och började utifrån några välvalda böcker i min bokhylla räkna ut hur många sidor det borde bli (jag räknade antal ord per sida i några standardverk) och såg till min stora glädje att hon nog haft fel. När slutresultatet till sist blev över tvåhundrafyrtio var jag mäkta stolt, och kände mig som en riktig författare.

I dag känner jag tvärtom. Jag vill inte bajsa ur mig en massa ord i onödan. För tillfället går den nya romanen bakåt, den blir kortare för varje gång jag läser textmassan, människor skalas bort, ord suddas ut, bisatser går upp i rök. Filmmanuset likaså. Kortare kortare kortare. Snart är det en novell. Därefter en notis.

Sedan … ja kanske bara en titel.

Den estetiska minoriteten

Mina sömndruckna ögon poppade ut som vore jag Marty Feldman när blicken föll på ingressen till dagens DN-essä (ej på nätet). Estetisk rensning, what the fuck, de har snott min formulering! tänkte jag och funderade i två sekunder om det möjligen var så att Dan Karlholm, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola som skrivit texten, var ett ”Dannyboy”-fan. Så blev jag mig själv igen och kom på att nej just ja, det var visst inte så jag skrev när det begav sig.

Josef tittar oförstående på mig.
– Jamen är dom så många då?
– Det är ju vi som är minoriteten. Den estetiska minoriteten!
– Etniska, heter det.
– Nä, säger jag, estetiska.
– Mhm. Vad betyder det då?

Och så vidare och så vidare på sidan sextiofyra i pocketupplagan. Dessutom gav estetisk rensning trettiosex Googleträffar, medan estetisk minoritet gav noll, så där är jag fortfarande ensam. Allt är med andra ord väl i världen och nu är bara frågan hur jag ska få ögonen på plats i sina hålor igen.

——

Såväl DN som Svenskan (ej på nätet ännu) kör stora Carl-Henning Wijkmark-intervjuer i dag. Själv ska jag träffa honom i morgon eftermiddag, hoppas jag hinner läsa ut ”Jägarna på Karinhall” tills dess, tveksamt dock. Men det är en rysligt bra debut, som hittills, sisådär femtio sidor in, ger mig ett större läsvärde än ”Stundande natten” gjorde, även om jag uppskattade den också. Och den var så föredömligt kort därtill, knappt hundrasextio sidor, vilken fröjd!

En aning om en fylla som flytt

Det surrar i mitt huvud för jag har bara sovit fyra och en halv timme och med tanke på att jag väl gjorde av med alldeles för mycket pengar i baren i natt är det knappast i närheten av tillräckligt. Men jag kan inte sova, något pockar på, drar upp mig ur sömnen och försätter mig i ett oroligt dvalatillstånd och när de ilsket rödlysande klockradiosiffrorna stirrat på mig tillräckligt länge ger jag upp.

Jag minns en bar och en trängsel och hög musik och en massa Idolmänniskor som ville få en sista sekund i rampljuset på en liten scen men ingen är intresserad av att lyssna och se, åtminstone inte jag och en tjej kommer fram och spänner blicken i mig och hej hur är det, det var länge sedan och jag svarar ja det var det och jo tack det är alldeles utmärkt och hjärnan jobbar för högtryck, åtminstone tror jag det men vem vet vad som är sant eller falskt så här dagen efter och när hon lett ett strålande leende och efter ytterligare några fraser vimlat vidare lutar sig Therese mot mig och VEM var det där? och jag har ärligt talat ingen aning och lägger istället all tankeverksamhet på hur vi ska få tag på fler drinkbiljetter, sextiotre kronor för en flasköl Bud Light som ännu i dag ligger som en sur aning om en fylla som flytt över hela mitt spröda väsen var något vi gärna undvek så länge det gick.

Idol-final. Trots att jag får erkänna att jag inte följt tävlingen överhuvudtaget före finalen och först i går kväll fick veta att vinnaren Marie Picasso tidigare deltagit i Big brother – jag är ju först och främst kulturreporter nu gubevars – måste jag tillstå att det var en rätt spännande tillställning, ja trots smset du kan ju åtminstone FÖRSÖKA se lite engagerad ut från en kvällstidningsbekant ett par rader upp hade jag faktiskt trevligt och efter att ha spenderat tre Melodifestivalfinaler framför en storbildsduk i ett närliggande pressrum var det intressant att se, höra och framförallt känna hur en fullsatt Glob beter sig när den eldas på i direktsändning.

Så skrevs det, jag korrade och eldade på för att vi skulle hinna till festen någon gång och det är fan helt jävla otroligt att inte ens människor i mediebranschen kan lära sig hur namnet TT Spektra stavas och skrivs, i dag kallar Svenska Dagbladet oss för TT. SPECTRA och jag vet inte hur många stavningar och felskrivningar jag sett genom åren och ja det stör mig faktiskt för jag har alltid sett det som en journalistisk poäng av visst mått att åtminstone se till att de inblandades namn stavas rätt, och när man nu jobbar på en nyhetsbyrå vilket per automatik ger en viss anonymitet kan man väl åtminstone få begära att byråns namn blir rätt? Har ordet spektra – ja det är ett helt vanligt ord – någonsin stavats med C på svenska hur många James Bond-filmer från sextiotalet man än sett? Nej det har det inte.

Bah.

Telefonen ringer. Det är Jocke som vill bestämma brunchtid. Eftersom jag minns att jag sa jag tar det meal som går fortast och strax därefter varför gav du mig en burk Ramlösa? och svaret du sa ju att det skulle fort och att jag skrattade på McDonalds vid Hötorget vid fyratiden i morse känner jag att en brunchbuffé där jag rullar ut ur lokalen som ett välfyllt klot efteråt är övermaga och vi bestämmer oss för ett fik på Rörstrandsgatan om en timme istället. Vill du att jag ska säga några göteborgska invektiv till bloggen? frågar han och åh mina vänner känner mig så väl.

——

Jaha, nu var det så klart min gamla kollega Karin som hade förmiddagspasset på webben på Svenskan i dag och raskt ändrade stavningen när hon såg den. Good. Men kritiken kvarstår mot den svenska mediebranschen i stort – lär er stava! Annars hänger jag ut er och då jäklar.

Nu står Jocke och stampar nere på gatan. Kanske borde gå med andra ord.

Kaos som kaos

Efter att i dag ha kånkat vad som kändes som ett par tusen recensionsexemplar in till ett av konferensrummen på jobbet till den årliga julförsäljningen – där alla böcker kostar 20 kronor och intäkterna går till Läkare utan gränser – tänker jag i fortsättningen säga yeah right! när någon hävdar att det är alldeles för svårt att bli utgiven. Herre min je vad mycket underliga böcker det ges ut.

bocker.jpg

Två minuter efter att jag tog bilden översvämmades rummet av ett sjuttiotal bokupphetsade TT-medarbetare, slagsmål utbröt och polis fick tillkallas.

Och på tal om kaos – jag är bara hemma och drar på mig kostymen efter att ha varit ute vid Globen och intervjuat Kelly Clarkson, efteråt sa hon hej då med en bamsekram vilket kändes en smula oväntat. Nu ska jag dit igen och Idol-finala. Folk tältade utanför entrén. Världen är galen.

Verklighet kontra fiktion

Kanske var det en vändning. Jag har suttit med min romantext framför mig flera gånger den senaste veckan, och inte riktigt förstått varför de fem första kapitlen, de som jag lät Peter läsa för en tid sedan och som han sa det här är ett mästerverk i blivande om (nåja, han var väldigt positiv i alla fall), känns så annorlunda jämfört med de som följer därefter. Det var något i tonen, sättet jag berättar den rätt olyckliga, kanske patetiska men förhoppningsvis i slutändan fina berättelsen på, som jag tyckte gick förlorat någonstans och jag kunde inte för mitt liv se vari skillnaden låg.

Men så satt jag där i går kväll, putsandes vidare, fejandes på, och insåg att det kanske är så enkelt att det är det förflutnas fel. För de efterföljande kapitlen, som skildrar en lägenhetsfest med en för huvudpersonen dyster förhistoria som grundbult, är till sin form och handling så mycket mer lik ”Dannyboy & kärleken” än romanens inledning och även det som kommer efter.

Jag hann inte gå till botten med tankarna i går, de sista avsnitten av ”Dexter” låg och pockade på uppmärksamhet men om det är ”Dannyboys” fel så känns det på något sätt ironiskt passande. För det enda jag egentligen tänkt ta med mig från första romanen in i det här projektet är tanken att det är det förgångnas handlingar som bromsar huvudpersonens möjlighet att röra sig framåt. I det jag skriver nu sker dock till skillnad från i debuten ett medvetet försök att slå sig fri, en strävan efter framåtrörelse även om förmågan kanske fortfarande haltar. Och skulle det vara så att det är mina tidigare skriverier som håller mig tillbaka, att det är deras fel att min strävan hejdas, ja på något sätt visar det ju bara att verklighet och fiktion på sant 2007-manér fortsätter att flyta samman.

Torsdag klockan 09.13 till 10.05

Läser på om Carl-Henning Wijkmark – ska intervjua honom i början av nästa vecka, fixar med fackgrejer, funderar på de där sabla önskelistorna, roddar med schlagerförberedelser (det är ju bara två månader kvar), laddar ipoden, bistår min kära kollega Erika i hennes Doris Lessing-arbete, skriver ett sms, efterlyser en Wijkmarkbok, hänger vid kaffeautomaten, ojar mig lite över badmintonträningsvärk, ställer tre kaffekoppar i diskmaskinen, får Learn all about penis enlargement!-mejl, undrar om jag borde gå på presentationen av stumfilmsklassiker på Filmhuset på måndag kväll, funderar över spamskydd i mejlen, får positivt besked på Wijkmarkefterlysningen, funderar på om nya ”Arkiv X”-filmen kommer att bli bra, får dubbla positiva besked på Wijkmarkefterlysningen, klickar mig igenom rss-läsaren och skriver i bloggen.

——

På tal om spam: I skräpmejl skrivs ju ord som Viagra och Cialis på de mest mystiska sätt för att undvika att städas bort av skräppostfilter innan de ens nått fram. Undrar om inte det här, som jag precis fick, tar priset: Buy viaaaaaaaagrrrrrraaaaaaa and start your new happier life in year 2008!

Alla vägar bär till Arn

I somras, när SVT hoppade av och TV4 hoppade på, döpte jag kalabaliken kring ”Arn – Tempelriddaren” till Arngate. Nu är det snart upp till bevis, på juldagen är det premiär för landets dyraste filmsatsning någonsin och inget lämnas åt slumpen – alla ska se ”Arn”.

I dag kom inbjudan till pressvisningen, som äger rum den 18 december. Med fanns en lista på de platser där filmen går upp:

Alingsås, Arvidsjaur, Arvika, Avesta, Bengtsfors, Bestorp, Boden, Bollnäs, Borlänge, Borås, Boxholm, Bromölla, Bräcke, Båstad, Edsbyn, Emmaboda, Enköping, Eskilstuna, Falkenberg, Falköping, Falun, Filipstad, Gislaved, Grebbestad, Grundsund, Grästorp, Gullspång, Gusum, Gävle, Göteborg (Bergakungen, Biopalatset, Palladium), Götene, Hagfors, Halmstad, Heby, Helsingborg, Hjo, Hudiksvall, Hultsfred, Härnösand, Hässleholm, Höganäs, Höllviken, Idre, Jönköping, Kalix, Kallhäll, Kalmar, Karlsborg, Karlshamn, Karlskoga, Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kinna, Kiruna, Konga, Kramfors, Kristianstad, Kristinehamn, Kumla, Kungsbacka, Kungsör, Kungälv, Köping, Laholm, Lammhult, Landskrona, Leksand, Lidköping, Linköping, Ljungby, Ljusdal, Ludvika, Luleå, Lund, Lycksele, Lysekil, Långsele, Lövånger, Malmö, Mariestad, Markaryd, Mjölby, Mora, Motala, Mörrum, Norrhult, Norrköping, Norrtälje, Norsjö, Nossebro, Nybro, Nyköping, Nynäshamn, Nässjö, Olofström, Osby, Oskarshamn, Oskarström, Piteå, Ronneby, Rättvik, Sala, Sandviken, Sigtuna, Skara, Skelleftehamn, Skellefteå, Skoghall, Skänninge, Skärhamn, Skövde, Smedjebacken, Smålandsstenar, Sollefteå, Stenungsund, Stockholm (Rigoletto, Sergel, Park Heron City, FS Söder, Råsunda, Kista, Täby, Sickla, Grand Lidingö, Sollentuna Bio, Spånga Folkan, Bollmora, Brandbergen, Jakobsberg, Märsta), Storfors, Strängnäs, Strömstad, Sundsvall, Sundsvall, Sälen, Söderhamn, Södertälje, Tidaholm, Tierp, Tomelilla, Torsby, Torslanda, Tranemo, Tranås, Trelleborg, Trollhätta, Töreboda, Uddevalla, Ulricehamn, Umeå, Upplands Väsby, Uppsala, Vara, Varberg, Vetlanda, Vilhelmina, Vimmerby, Vindeln, Virsbo, Visby, Vällingby, Vänersborg, Värnamo, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Åmål, Ånge, Åre, Åseda, Älvsbyn, Ängelholm, Örebro, Öregrund, Örnsköldsvik, Östersund, Östervåla, Östhammar, Östra Husby.

Alltså allvarligt – finns det ens så här många orter i Sverige?

——

Uppdatering torsdag: Resumé skriver i dag om marknadsföringskampanjen av ”Arn”, som även den ska sätta rekord, bland annat ska tydligen 500 procent (!) av den tänkta målgruppen nås, om jag förstår det hela rätt. Dessutom går det att se trailern, som ska börja snurras i TV4 med start i morgon, på sajten. Den är ungefär lika lång som listan med premiärorter här ovan och inte direkt det mest upphetsande jag sett.

Varför har vi julgran? (2)

Men vad fasiken, gå till Wikipedia istället om ni vill veta varför vi har julgran! Jag är inte jultomtens lilla nisse, jag är en tuff författar-/journalistkille och har inte ett endaste dugg med den 24 december att göra, jag har inte ens julpyntat i lägenheten!

Men när jag ändå är inne på den kommersiella högtidens epicentrum: Mamma, pappa & systrar – jag har varit lite busy på sistone, men jag lovar att önskelistan kommer före helgen.

August och den ständige linslusen

Ja herre min Jesus, sällan har väl en siare av Augustpriset presenterat sig än undertecknad när jag i går tippade tre vinnare som därefter föll ifrån en efter en. Att Sven Nordqvist skulle vinna var visserligen inte särskilt oväntat, och fackboksklassen går aldrig att förutse så Bengt Jangfeldt var heller ingen skräll, men suset som gick igenom Berwaldhallen när Carl-Henning Wijkmarks namn lästes upp, samt det unisona poff som hördes från presshörnan när ett tiotal journalisters förberedda Åsa Linderborg-texter gick upp i rök – det borde man ha spelat in på band. Ja det gjorde jag visserligen också, men jag vet i ärlighetens namn inte hur man lägger upp ljud här.

berwald.jpg

Hur som helst, allt löste sig – jag vispade ihop en text med pratminus från samtliga vinnare så snabbt det gick, hann med att synas i segerintervjun på Nyheterna i TV4 i över två minuter – inom loppet av tre minuter droppade fyra sms från bekanta jag inte pratat med på år och dar in och meddelade detta – och drog därefter till Atlas kalas i Skybaren i toppen av Skrapan och drack några glas champagne. En helt okej arbetskväll.

Och just ja, när jag ändå på sedvanlig manér håller på och framhäver mig själv, ser ni med vilken grace och fast hand jag håller TT-micken på bilden som pryder DN:s förstasida? Föredömlig hållning.

micken.jpg

——

Nu ska jag snart, hör och häpna, åka till Linköping.

Uppdatering: På tal om August, Svensk Bokhandel har en intressant liten text om hur mycket en Augustpristagare egentligen säljer. Rätt jädra mycket, kan man väl sammanfatta det med.