Can the real dokumentärserie please stand up?

Jag hade inte tänkt kommentera det, men en sak har förundrat mig den senaste veckan angående Ordförande Persson. Så karln har alltså under en dryg tioårsperiod vid ett antal tillfällen uttalat besk och stundtals låg kritik mot sina politiska motståndare. Herre min je, sätt honom vid skampålen, det här bevisar allt vi hela tiden trott, Göran Persson är spritt språngande galen!

Och därefter ställer alla vi som aldrig pratar skit om någon oss i kö så att vi kan spotta på honom. Usch och fy för skvaller och elaka ord. Ta med lite stenar också, vi rättrådiga kan kasta dem på honom.

Personligen tycker jag att Erik Fichtelius borde göra en ny programserie. De fyra timmarnas program har innehållit … tja, låt oss säga två och en halv timmes intervjuer varvat med 90 minuters arkivbilder (och ja, jag gissar hej vilt nu). Det finns alltså ytterligare 97,5 timmars intervjumaterial, 97,5 timmar som måste innehålla en hel del intressanta diskussioner. Ta bara en sån självklar sak som Anna Lindh-mordet, som måste ha skakat socialdemokraterna i grunden – hon skulle ju för sjutton efterträda Persson. Redan i slutet av andra avsnittet fanns en scen där kameran hängde kvar vid Lindh under EU-toppmötet i Göteborg, när hon pratar i telefon med sin son, en bild som blickade fram mot katastrofen och tragedin på ett dramaturgiskt väldigt skickligt sätt. Men så kom avsnitt tre, och … nästan inget hände. Några pliktskyldiga bilder på människor som sörjde, Eva Dahlgren som sjöng på Sergels torg, Perssons röst stockade sig på en presskonferens, och så … nej inte så mycket mer förutom att Persson sa det vi redan visste – jo, det var tänkt att hon skulle ta över. De måste ju ha pratat om vad som hände inom regeringen, inom partiet, inom honom. De måste ha pratat jättemycket om det. Eller? Vad fasiken gjorde de under de där 100 timmarna? Sluta skämta nu jag vill se den riktiga dokumentärserien.

——

Nej, nu ska jag skalda lite.

Måndagens…

…författade nyckelmeningar: Sitter fortfarande på jobbet, så jag kan inte kolla det riktigt och mitt minne är visserligen gott men inte fotografiskt. Men det var något om barn, en annan tillvaro och verklighet. Jag fick i alla fall ur mig en dryg sida innan jag gick i morse, och sista meningen jag skrev var den korta och koncisa Ja tack.

…skrivna artikel: Mitt epos om Eldkvarn kan läsas bland annat här.

…lite roliga bonusinfo om Eldkvarn som framkom under intervjun men inte fick plats i artikeln: Låten “Blues för Bodil Malmsten“, som finns med på nya albumet, hette i ett halvår “Blues för Bodil Malmström” innan bandmedlemmen Tony Thorén rättade Plura Jonsson när de började repa.

94 dagar av ledighet

Det är sommartid vilket är en annan tid och då är det väl dags att få lite styrsel på tillvaron och skrivandet. Och nej, en timme hit eller dit gör väl egentligen ingen skillnad men ändå en orsak så god som någon för att sätta ner foten.

Det finns en roman att skriva och ett liv att leva. Och boken måste bli klar någon gång, inte bara för dess egen skull utan även för att jag vill skriva klart filmmanuset och ta tag i ett par andra projekt och … tja tiden räcker hur som helst inte till.

Därför tänker jag vara ledig. Tre månader semester plus tjänstledigt från fredag den 5 juli till måndag den 8 oktober. 94 dagar utan jobb. 13 veckor plus en helg. Oh the joy.

Nu ska jag äta frukost, skriva och därefter gå på pressvisning klockan tio. Om jag nu bara kunde komma ihåg vilken film det var samt vilken biograf det sker på så vore allting i tillvaron bra. Ja nästan i alla fall.

Sommartider hej hej

itunesbild.jpgDet har blivit dags. Kvällens höjdpunkt är här. Det har blivit dags att ta farväl av lägenheten på det sätt som man alltid bör när det är kvällsäventyr som gäller.

Nu åker vi mot Söder. I morgon blir det inte sju blogginlägg. Peter låter hälsa att han fortfarande inte har någon hälsning, men är det i natt man ställer om klockan förresten? frågar han utifrån hallen. Det får bli hans slutord för kvällen.

Och glöm nu inte sommartiden.

Högtalarhat

hogtalare.jpgP: Varför har du så fula datorhögtalare?
D: Vadå? Det är väl inget fel på de här?
P: Men jag var inne på Macotekets hemsida och kollade, de har jättemånga snygga där.
D: Vadå, är jag gjord av pengar eller?
P: Pöh.

Så visar han mig några fjärilsliknande saker som jag skrattar åt och jag tänker på hans lilla små sketna spökhögtalare som han sitter och ruttnar med där ute i Enskede.

P: Men de här då?
D: Mm, säkert hörru du.

Fast fan de var ju väldigt söta.

Jo han är rolig nästan hela tiden

papaikoket.jpgLördagen som ingen kommer att glömma, del fem:

Kocken är här och fastnaglad vid spisen, Lauders-whiskyn är upphälld och delvis urdrucken, vi lyssnar på min bra just nu-spellista vars nya tillskott för dagen är The Concretes låt Kids och Clients Heartland, som jag babblade om tidigare i dag. Det ska serveras ugnskokt lax med smörslungade vårprimörer, dragonaioli och ärtskott, ackompanjerat med en flaska vittjut i 70-kronorsklassen. Jag börjar så smått tro att jag eventuellt ska överleva den här kvällen fast än står det hela och puttrar i ugnen, så who knows hur det här slutar.

Har du någon hälsning till mina fans där ute? frågar jag Peter. Nej, svarar han och fortsätter istället smsa där han sitter och jäser i en av mina köksstolar innan han övergår till att bläddra i Time. Kul kille.

Klockan är 18.23 och allt är väl

chattgrej.jpgLördagen som kommer att gå till historien, del fyra:

Jag håller på att dö av hunger och tydligen ska jag inte bli matad än på 90 minuter, och då ska jag dessutom äta aluminium. Världen är en grym plats och jag förvandlade promenaden till en löptur och jag har hunnit skriva både en och två kommentarer hos En annan sida-Petra, stretchat samt skrivit sms och oj nu ringde min chef och undrade om det löste sig med söndagsbemanningen och jag svarar lugna puckar nemas problemas don’t you worry. Nej det sa jag inte men andemeningen var densamma. Så ser jag Josefines USA-bashing och skrattar inombords och jag får väl lägga mig och ge mig på deckaren igen antar jag. Har aldrig läst något av Helene Tursten tidigare men jag tycker att berättelsen är rätt driven och det går ju jag igång på så allt är väl i världen trots allt.

Note to self

Lördagssummeringen fortsätter. Knappt 40 sidor lästa för jaja jag råkade somna. Note to self – läs inte i sängen när du är småbakis. Ser att En annan sida-Petra blåser till strid för att Vassa Eggen-Olle, som jag för övrigt kände en gång i tiden i Uppsala men inte sett på rätt många år, på Gräv (åh – Gräv på Pite havsbad 2001, OH the memories!) i går hävdat att det inte finns några seriösa litteraturbloggar i Sverige. Äntligen dags för bloggbeef hinner jag nästan tänka men så läser jag Olles snabba svarskommentar för han har så klart full koll på vilka som länkar till honom och någon strid lär det knappast bli för han har ju rätt i sitt svar även om frågan väl är om en instans som belyser såväl nyheter, recensioner, affärer, skvaller och bokbransch ens existerar i pappersvärlden i Sverige, husorganet Svensk Bokhandel har ju inga recensioner förutom länkarna på sajten även om tidningen i övrigt blivit rätt bra på senare tid. Fast det är ju å andra sidan inget argument för att det inte skulle kunna ske på nätet. Note to self – skapa den sajten.

Dags att gå på promenad i det där vårvädret som inte riktigt verkar redo att infinna sig i dag trots allt. Jag ska lyssna på Familjens nya skiva, recension på tisdag.

Hur Ola Salo spädde ut min dag

frukost.jpg

I min nymornade och totalt opåkallade strävan att dokumentera en helt vanlig lördag i mitt liv har vi nu kommit till frukostbestyren, som skedde vid cirka klockan 13 (hey, det är ju ändå lördag!) med läsning om 50-årsjubilaren EU (grattis grattis, jag höll på dig redan 1994 bara så du vet) och lyssning på ett väldigt schlagertungt Tracks. Under lyssningen till Kaj Kindvalls trygga och minnestunga röst börjar jag fundera över vilka meningslösa men ändå viktiga incidenter jag håller som mina största personliga framgångar genom livet – alltså inte såna där riktiga som att jag faktiskt lyckades bli precis det jag hoppades som 17-åring, det vill säga författare och journalist med rätt behaglig livssituation även om jag har en tendens att gnälla ofantligt ibland – utan mer såna där obetydliga saker som man aldrig hade kunnat drömma om när man var liten, som att Kaj Kindvall skulle komma att prata om mig i sitt program och att … ja att jag skulle komma att träffa och lära känna en hel hög kända människor på ett sätt som inte ens går att föreställa sig när man växer upp i en ytterst bruksbetyngd Sandvikentillvaro. Hm, det ligger nog ett blogginlägg och skvalpar i de här tankarna men oj nu kom jag visst från ämnet.

Hur som helst, nu spelar de plats tre på Tracks och jag antar att The Ark ligger etta om några minuter. Hm, oj nu hör jag att The Ark ligger tvåa med sin gamla singel Absolutely no decorum, kan det betyda att … kan det betyda att de … nooo! … det kan betyda att The worrying kind går in som veckans raket på första plats och det innebär att de gör det som Pet Shop Boys genom Tracks 23-åriga historia nästan varit helt ensamma om, det vill säga placerar sig på första och andra plats på listan vilket PSB gjorde 1987 med It’s a sin och What have I done to deserve this. Ja visst är det så. Varför får jag aldrig vara glad… Men PSB gjorde det två veckor i rad (låtarna bytte plats andra veckan), så jag hoppas att Absolutely no decorum trillar neråt om en vecka för jag vill inte att mina älskade djuraffärspojkars insats späds ut mer.

Ibland känner jag att jag lever i en konstig bubbla.

Hur som helst – jag är medveten om att min ost ser rätt ynklig ut på bilden men jag orkade inte gå och handla ny innan jag skulle äta. Nu ska jag lägga mig och läsa Helene Turstens nya deckare En man med litet ansikte, ska intervjua henne till veckan.

I’ll be back, vare sig ni vill eller inte.

En timme av mitt liv

Vaknar med lätt huvudvärk vilket väl var väntat och fan halsen ömmar lite och är som ett fint sandpapper och det första som slår mig är bloggen. Måste uppdatera bloggen. Dricker ett glas vatten, tar datorn tillbaka till sängen, nej stilla dig lite nu skriv aldrig på tomt sinne! och går och hämtar tidningarna istället. Börjar med DN Kultur, skummar, ser att Jonas Thente hyllar bokhororna i sin bäst just nu-lista och får genom formuleringen för mig att debatten rasar där och att det bråkas om huruvida bloggar blir bra som böcker eller inte och surfar genast in för det har jag uppenbarligen missat. Men nej det var visst bara två kommentarer som handlade om det i ett inlägg som egentligen handlade om något lite annorlunda. Läser om Thentes lista och tja, jag kanske övertolkade men hey jag är som sagt lite nyvaken och förvirrad.

Jag har aldrig skrivit dagbok (det var det inlägget egentligen handlade om – nej inte om jag har skrivit dagbok, men det handlade om dagboksromaner) men jag antar att jag använt mitt skönlitterära skrivande till att spara min egen historia till eftervärlden ändå. Jag har blandat ihop, fabulerat, laborerat, konkluderat och insinuerat saker om en verklighet rätt nära min egen. Det lär jag vilket jag väl redan skrivit här någonstans fortsätta göra. Det är till och med möjligt att fragment av det jag skrivit här kommer att hamna i nästa roman i ett helt annat sammanhang, det är åtminstone inget jag utesluter för jag har hittills alltid mest gått på känsla när jag skriver och får jag ett sådant infall lär det få effekter för hela framtiden. Nej troligen inte din framtid, men min.

Fortsätter med SvD och läser ljudbokmomshistorien som även vi skrev om i går och får ett sting av jobbig känsla i magen när jag inser att jag åter har skjutit det där på framtiden igen, jag måste ta tag i det men när? tiden räcker ju aldrig till. Så tar spellistan slut och jag funderar över vad jag ska lyssna på, bestämmer mig för Client men jag tycker verkligen inte att den är värd de fyra plus som vår recensent gav den i veckan även om Heartland är en fantastisk låt och Dubstar-Sarah Blackwood är med i gruppen och när hon sjunger kastas jag tillbaka till 1995 och deras album Disgraceful som jag fortfarande spelar ibland och oh the sweet memories. Grämer mig så över att jag fortfarande inte tagit mig för att uppdatera min sida på Myspace med mer info och tänker på att min rss-flöden har något jävla fel i dem så att de inte funkar i Twingly. Måste ta tag i det. Mm, jag ska.

Så slår det mig att det var något jag tänkte på i natt som jag måste blogga om. Jag har ingen aning om vad det kan ha varit.

Så sträcker jag mig mot Svenskans A-del och en timme har förflutit av mitt lördagsliv.

Om versalernas jubelidioti

Sitter och duttar med iTunes samtidigt som jag väntar på att Morgan ska ta sig ner mot staden för lite fredagssamkväm, och irriterar mig för hundrade gången på de korkskaft på vissa skivbolag som skriver in titlar på svenska låtar med versaler på varje ord i CDDB, alltså databasen som iTunes använder för att lägga in låtnamn per automatik. Min hud knottras av obehag när jag ser det. Usch! Fy! Skäms! Gör om! Gör rätt!

Helst skriver jag visserligen ner engelska låttitlar också när jag orkar, men när det är svenska så ser det nästan lika illa ut som särskrivningar. Uuuh.

Jag läste faktiskt någonstans någon gång att Per Gessle hade gått igenom hela sitt iTunesbibliotek och skrivit ner varenda versal. All heder åt honom.

——

Intervjun med Eldkvarn gick för övrigt alldeles utmärkt, men jag blev lite förvånad när nästan hela gruppen dök upp och inte bara Plura, som skivbolaget hade hävdat. Oh well, the more the merrier, de var synnerligen trevliga hela bunten. Resultatet kör vi ut på måndag i ett medium nära dig.

——

Usch jag måste nog lugna ner versalnerverna med lite whisky.